Första semesterresan

Vi har varit bortresta en långhelg för att träffa O:s släktingar och visa upp Q. Förutom några resor till Göteborg (som inte riktigt räknas, det är ju nästan hemma) så var det vår första semesterresa tillsammans. Det gick så bra! Vi lyckades med den perfekta avvägningen mellan egentid och släktumgänge. Tre nätter bodde vi på hotell och två nätter hos släkten.

Q är underbar att resa med, och det känns så bra eftersom resor är ett av våra stora intressen. Visst var det helt annorlunda nu, det blev inga restaurangmiddagar och det var definitivt en ny erfarenhet att leta efter lekplatser på vårt resmål. Men detta är ju en del av vårt nya liv som vi längtat så efter.

Än en gång blev det tydligt för oss vilken social unge vi fått. Eller var vi alla sådana vid sexton månader? Q finner vänner överallt. Tvärs över en frukostmatsal möter han någons blick och lägger huvudet på sned. På planet kan leker han tittut med hela raden bakom. Gråa kostymfarbröder på flygplatsen lägger ner sina papper och ler när Q spatserar förbi för tredje gången. Men när han är trött eller ledsen finns det bara två personer som duger: jag och O, i den ordningen.

Besöket hos släkten gav en skön känsla av förankring och samhörighet. De välkomnade Q med öppna armar, vilket jag i och för sig aldrig tvivlat på att de skulle göra. Detta var också något av en comeback för mig, med undantag av svärfars begravning har jag inte deltagit i några släktträffar de senaste åren.

Det är med blandade känslor jag konstaterar att Q:s ankomst har gett mig en ny säkerhet och självklarhet. Jag är inte bara Helga längre, jag är mamma till Q. Som alla småbarnsmammor omges jag av ett speciellt skimmer och får särskild uppmärksamhet. Jag njuter samtidigt som jag inte är helt bekväm med det. Det är ju detta jag har svurit över, fixeringen vid barn. Men nu är det som det är, känslorna får vara lite dubbla. Jag gör mitt bästa för att inte vara en trist och självupptagen mamma, en sådan som förr fick mig att känna mig så utanför.

Den här gången såg jag också något jag inte tänkt på innan: hur vackert landskapet är. Ljuset, det kalla vita och hjärtslitande, hur kunde jag missa det förut?

Angående något helt annat: jag har hittat pappa igen, den pappa jag nästan alltid kan lita på. När jag ringde honom efter några dagar var han inte alls sur och hade heller aldrig varit det. Han hade skämts som en hund, bad om ursäkt och tackade mig för att jag skickade hem honom. Det finns en förklaring till att han uppträdde som han gjorde, fast den är inte särskilt bra.

Konstigt nog är jag inte arg längre. Kanske är även det tack vare Q, i och med att jag har honom som mitt allra största ansvar är det lättare för mig att frikoppla mig från ansvaret för pappa.