Anti-hönsmamma: vattkoppor?!

Q blev snuvig för sisådär tio dagar sedan. Vi suckade lite eftersom det brukar påverka nattsömnen och humöret men tänkte inte särskilt på det. Någon dag senare ropade O på mig när han och Q satt vid frukostbordet. Vad är det för prickar han har i ansiktet? Eftersom vi var ute i stugan just då och eftersom jag fått några praktfulla myggbett och eftersom Q bara var prickig på ansiktet och händerna (dvs de delar av kroppen som inte täckts av kläder) drog vi slutsatsen att det var myggbett. Knottbett reviderade vi det till några dagar senare, för de var mindre än myggbett. Nu har han fått myggbett också, nu ser vi skillnaden.

Dagarna gick, vi träffade kompisar och gick på promenader som vanligt. Q snorade och verkade ibland lite hängig och trött men var annars pigg och glad och lekte som vanligt. Aptiten var det inget fel på.

Vi mötte faktiskt en mamma i hissen redan i början av förra veckan som tittade misstänksamt och frågade om det var vattkoppor, men jag svarade oskyldigt och tvärsäkert att det var knottbett. Men när de undrade på öppna förskolan också, då blev även jag betänksam. Särskilt när en av mammorna berättade att hennes äldste son bara haft fem koppor och alla i ansiktet. O och jag rådslog. Så himla sjuk har han ju inte varit? Han har ju varit nästan som vanligt, bara lite trött och snorig och hostig. Och aningens prickig, kanske tjugo prickar totalt. Bådas våra minnen av vattkoppor är att det var mycket värre. Fast vi var betydligt äldre, och det är lindrigare ju yngre man är.

Telefonkonsultation med BVC idag resulterade i att jo, det är nog vattkoppor. Eller snarare var, för det värsta är sannolikt över. Snuvan är borta, lite hosta är kvar, prickarna bleknar allt mer (men hade det varit knottbett hade de varit borta nu).

Mina känslor är blandade. Känner mig korkad och försumlig. Visserligen vill jag inte vara någon hönsmamma men detta var i trankilaste laget. Skäms lite, undrar hur många vi smittat på våra aningslösa vandringar. Men för egen del, och för Q:s skull är jag också lättad. Om det verkligen var vattkoppor så har vi kommit mycket lindrigt undan.

Anti-hönsmamma: vattkoppor?!

Q blev snuvig för sisådär tio dagar sedan. Vi suckade lite eftersom det brukar påverka nattsömnen och humöret men tänkte inte särskilt på det. Någon dag senare ropade O på mig när han och Q satt vid frukostbordet. Vad är det för prickar han har i ansiktet? Eftersom vi var ute i stugan just då och eftersom jag fått några praktfulla myggbett och eftersom Q bara var prickig på ansiktet och händerna (dvs de delar av kroppen som inte täckts av kläder) drog vi slutsatsen att det var myggbett. Knottbett reviderade vi det till några dagar senare, för de var mindre än myggbett. Nu har han fått myggbett också, nu ser vi skillnaden.

Dagarna gick, vi träffade kompisar och gick på promenader som vanligt. Q snorade och verkade ibland lite hängig och trött men var annars pigg och glad och lekte som vanligt. Aptiten var det inget fel på.

Vi mötte faktiskt en mamma i hissen redan i början av förra veckan som tittade misstänksamt och frågade om det var vattkoppor, men jag svarade oskyldigt och tvärsäkert att det var knottbett. Men när de undrade på öppna förskolan också, då blev även jag betänksam. Särskilt när en av mammorna berättade att hennes äldste son bara haft fem koppor och alla i ansiktet. O och jag rådslog. Så himla sjuk har han ju inte varit? Han har ju varit nästan som vanligt, bara lite trött och snorig och hostig. Och aningens prickig, kanske tjugo prickar totalt. Bådas våra minnen av vattkoppor är att det var mycket värre. Fast vi var betydligt äldre, och det är lindrigare ju yngre man är.

Telefonkonsultation med BVC idag resulterade i att jo, det är nog vattkoppor. Eller snarare var, för det värsta är sannolikt över. Snuvan är borta, lite hosta är kvar, prickarna bleknar allt mer (men hade det varit knottbett hade de varit borta nu).

Mina känslor är blandade. Känner mig korkad och försumlig. Visserligen vill jag inte vara någon hönsmamma men detta var i trankilaste laget. Skäms lite, undrar hur många vi smittat på våra aningslösa vandringar. Men för egen del, och för Q:s skull är jag också lättad. Om det verkligen var vattkoppor så har vi kommit mycket lindrigt undan.

Kommunikation

De senaste veckorna har Q utvecklats enormt i att kommunicera. Hans ordförråd kan ännu räknas på ena handens fingrar. De enda ord han säger helt tydligt är titta, mamma och pappa. Vilket förmodligen är helt normalt när man är snart femton månader.

Men man kan ju kommunicera utan ord! För ungefär tre veckor sedan insåg jag plötsligt att Q begriper ganska mycket av det jag säger. Enkla instruktioner som hämta den, lägg den där förstår han utan vidare. Gör jag dessutom tecken och gester fattar han ännu snabbare. Vi har utvecklat ett primitivt teckenspråk.

Men i förra veckan kom det verkliga genombrottet: Q lärde sig säga nej! I alla fall nästan. "Eeehh" säger han och ruskar energiskt på huvudet, oftast när jag erbjuder mig att mata honom. I sin förtjusning över denna nya färdighet skakar han väldigt mycket på sitt lilla huvud. Ofta lönar det sig att upprepa frågan eller erbjudandet några sekunder senare. Det är ju så roligt att plötsligt kunna påverka tillvaron, så ibland blir det ett nej för mycket i hastigheten.

Ungefär samtidigt kom han på att han kan visa var det gör ont när han slagit sig så att jag kan blåsa, pussa och trösta.

Förutom att det är helt jäkla bedårande alltihop så är det också mycket praktiskt.

Kladdsituationen då? Jodå, den förbättras sakta men säkert. Jag får knappt mata alls, Q vill äta nästan allt själv, även gröt och kladdig burkmat. Men skedföringen är väldigt mycket bättre fast det ju är väldigt frestande att vifta lite med skeden ibland. "In i munnen, in i munnen" har blivit mitt mantra under måltiderna. Blodpudding, köttbullar, korv, hårdkokt ägg och ärter är mat som både jag och Q blir på gott humör av.

Kommunikation

De senaste veckorna har Q utvecklats enormt i att kommunicera. Hans ordförråd kan ännu räknas på ena handens fingrar. De enda ord han säger helt tydligt är titta, mamma och pappa. Vilket förmodligen är helt normalt när man är snart femton månader.

Men man kan ju kommunicera utan ord! För ungefär tre veckor sedan insåg jag plötsligt att Q begriper ganska mycket av det jag säger. Enkla instruktioner som hämta den, lägg den där förstår han utan vidare. Gör jag dessutom tecken och gester fattar han ännu snabbare. Vi har utvecklat ett primitivt teckenspråk.

Men i förra veckan kom det verkliga genombrottet: Q lärde sig säga nej! I alla fall nästan. "Eeehh" säger han och ruskar energiskt på huvudet, oftast när jag erbjuder mig att mata honom. I sin förtjusning över denna nya färdighet skakar han väldigt mycket på sitt lilla huvud. Ofta lönar det sig att upprepa frågan eller erbjudandet några sekunder senare. Det är ju så roligt att plötsligt kunna påverka tillvaron, så ibland blir det ett nej för mycket i hastigheten.

Ungefär samtidigt kom han på att han kan visa var det gör ont när han slagit sig så att jag kan blåsa, pussa och trösta.

Förutom att det är helt jäkla bedårande alltihop så är det också mycket praktiskt.

Kladdsituationen då? Jodå, den förbättras sakta men säkert. Jag får knappt mata alls, Q vill äta nästan allt själv, även gröt och kladdig burkmat. Men skedföringen är väldigt mycket bättre fast det ju är väldigt frestande att vifta lite med skeden ibland. "In i munnen, in i munnen" har blivit mitt mantra under måltiderna. Blodpudding, köttbullar, korv, hårdkokt ägg och ärter är mat som både jag och Q blir på gott humör av.

Utsikt från stugfönstret

Till vänster: blommande vit syrén. Till höger: dito äppelträd. I bakgrunden: hundraåriga ekar (som skymmer sjöutsikten). I förgrunden: kultig taklampa, en av få medföljande inventarier som vi faktiskt uppskattar.

Jo. Sämre kan man ha det.

Utsikt från stugfönstret

Till vänster: blommande vit syrén. Till höger: dito äppelträd. I bakgrunden: hundraåriga ekar (som skymmer sjöutsikten). I förgrunden: kultig taklampa, en av få medföljande inventarier som vi faktiskt uppskattar.

Jo. Sämre kan man ha det.

Six Feet Under

Är alldeles tagen av kvällens avsnitt av Six Feet Under. Nate är död och hans familj sörjer. Skildringen av sorgen och saknaden går rakt in i mitt hjärta. Just så känns det, just så ont gör det. Värst av allt är att vakna. Under natten har man hunnit glömma vad som hänt, kanske har man drömt att allt är som det ska. Man vaknar, och under bråkdelen av en sekund minns man inte. Men när insikten kommer är den förkrossande. Det är så här det är. Resten av mitt liv måste jag leva utan honom.

Jag älskade serien från första stund och identifierar mig ständigt med de olika personligheterna. Konstigt, eftersom jag är vare sig begravningsentreprenör, homosexuell, manodepressiv, sexmissbrukare, hobbyknarkare, frustrerad hemmafru eller vänstrande före detta slacker. Men jag är människa, och det räcker.

De första avsnitten såg jag på vårvintern 2003. Jag låg i soffan och tittade på Six Feet Under medan O drog upp min tröja och försiktigt injicerade den allra första ägglossningssprutan. Jag var rädd att det skulle göra ont men det kändes knappt. Det är fyra år sedan nu.

En hel livstid.

Six Feet Under

Är alldeles tagen av kvällens avsnitt av Six Feet Under. Nate är död och hans familj sörjer. Skildringen av sorgen och saknaden går rakt in i mitt hjärta. Just så känns det, just så ont gör det. Värst av allt är att vakna. Under natten har man hunnit glömma vad som hänt, kanske har man drömt att allt är som det ska. Man vaknar, och under bråkdelen av en sekund minns man inte. Men när insikten kommer är den förkrossande. Det är så här det är. Resten av mitt liv måste jag leva utan honom.

Jag älskade serien från första stund och identifierar mig ständigt med de olika personligheterna. Konstigt, eftersom jag är vare sig begravningsentreprenör, homosexuell, manodepressiv, sexmissbrukare, hobbyknarkare, frustrerad hemmafru eller vänstrande före detta slacker. Men jag är människa, och det räcker.

De första avsnitten såg jag på vårvintern 2003. Jag låg i soffan och tittade på Six Feet Under medan O drog upp min tröja och försiktigt injicerade den allra första ägglossningssprutan. Jag var rädd att det skulle göra ont men det kändes knappt. Det är fyra år sedan nu.

En hel livstid.

Sista inlägget om ilska

Det vill säga man kan ju alltid hoppas.. Men jag börjar själv tröttna på ämnet faktiskt.

Tack för alla kommentarer! Jag blir inte ett dugg förolämpad av råd och tips. KBT hade jag gärna provat, om någon hade 1) bokat tid hos en bra terapeut 2) betalat för det 3) passat Q under tiden. Skämt åsido, det låter väldigt intressant men just nu prioriterar jag bort det av ovanstående skäl.

Ilskan alltså. I onsdags när jag blev tokarg på Q ringde jag mamma som jag visste skulle vara ett bra stöd. Hon har nämligen ett temperament som jag fram tills nu trodde att jag inte hade ärvt. Mamma försäkrade mig som väntat att det är okej att bli arg på sina barn, och att det viktiga är att visa Q att både hans och min ilska går över och inte påverkar vår kärlek till varann.

Det var skönt att höra, men samtidigt klingar hennes tröstande ord lite falskt. För det jag inte vill berätta för henne är att jag minns mycket väl hur arg hon kunde bli när jag var liten, och att jag faktiskt var rädd för henne ibland. Jag minns också känslan av överlägsenhet när jag insåg att jag kunde behärska mig och behålla lugnet och kontrollen, men inte hon.

En historia som hon berättar om och om igen är när hon blev så förbannad att hon sparkade på min dockvagn som gick sönder. Jag tittade på henne och sa "Mamma, jag hoppas du aldrig blir så arg att du gör sönder alla mina leksaker". Men är den verkligen rolig? Jag skulle aldrig vilja berätta en liknande historia om mig och Q.

Jag tror rentav att hennes humör har präglat min personlighet. Den där känslan av lugn och kontroll satt i under hela mitt liv. Jag begrep mig inte riktigt på folk som blev så arga att de inte visste vad de gjorde.

Men till slut brast behärskningen. Nej, inte då vi fick Q. Tvärtom. När vi inte fick barn, när jag sörjde som mest och var som mest pressad av allt vi inte hade: arbeten, barn, pengar, framtid, hopp. Då vaknade en drake i mig och jag blev allt argare. Plötsligt kunde jag slänga tallrikar i golvet, vråla åt O, riva sönder tidningar, elda upp böcker om graviditet. Jag lärde mig rentav att slänga på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum. Hon och pappa var de sista bastionerna, de som jag inte kunde (vågade?) blir arg på. Pappa för att han blir som en ledsen blöt hund och sådana kan man ju inte skälla på. Mamma för att hon kanske exploderar och äter upp mig. Eller så kanske de försvinner båda två och då blir jag ensam.

Intressant nog har min syster gått motsatt väg. Hon var en spitfire som liten, man kunde ibland höra arga skrik från lekrummet där hon satt för sig själv. Nu är hon en av de lugnaste personer jag känner.

Vår älskade morfar hade enligt alla som kände honom ett häftigt humör. Han slog rentav sina barn ibland, i enlighet med den tidens normer. Men det försvann med tiden, jag såg honom aldrig arg, och han plågades av att bli påmind om det.

Det som är nytt sedan jag har blivit mamma till Q är alltså inte att jag är kapabel att bli rosenrasande. Det visste jag innan sedan några år tillbaka. Men då var det stora och viktiga, livsavgörande saker som triggade mig. Inte moussaka på golvet. Det är nytt.

Sista inlägget om ilska

Det vill säga man kan ju alltid hoppas.. Men jag börjar själv tröttna på ämnet faktiskt.

Tack för alla kommentarer! Jag blir inte ett dugg förolämpad av råd och tips. KBT hade jag gärna provat, om någon hade 1) bokat tid hos en bra terapeut 2) betalat för det 3) passat Q under tiden. Skämt åsido, det låter väldigt intressant men just nu prioriterar jag bort det av ovanstående skäl.

Ilskan alltså. I onsdags när jag blev tokarg på Q ringde jag mamma som jag visste skulle vara ett bra stöd. Hon har nämligen ett temperament som jag fram tills nu trodde att jag inte hade ärvt. Mamma försäkrade mig som väntat att det är okej att bli arg på sina barn, och att det viktiga är att visa Q att både hans och min ilska går över och inte påverkar vår kärlek till varann.

Det var skönt att höra, men samtidigt klingar hennes tröstande ord lite falskt. För det jag inte vill berätta för henne är att jag minns mycket väl hur arg hon kunde bli när jag var liten, och att jag faktiskt var rädd för henne ibland. Jag minns också känslan av överlägsenhet när jag insåg att jag kunde behärska mig och behålla lugnet och kontrollen, men inte hon.

En historia som hon berättar om och om igen är när hon blev så förbannad att hon sparkade på min dockvagn som gick sönder. Jag tittade på henne och sa "Mamma, jag hoppas du aldrig blir så arg att du gör sönder alla mina leksaker". Men är den verkligen rolig? Jag skulle aldrig vilja berätta en liknande historia om mig och Q.

Jag tror rentav att hennes humör har präglat min personlighet. Den där känslan av lugn och kontroll satt i under hela mitt liv. Jag begrep mig inte riktigt på folk som blev så arga att de inte visste vad de gjorde.

Men till slut brast behärskningen. Nej, inte då vi fick Q. Tvärtom. När vi inte fick barn, när jag sörjde som mest och var som mest pressad av allt vi inte hade: arbeten, barn, pengar, framtid, hopp. Då vaknade en drake i mig och jag blev allt argare. Plötsligt kunde jag slänga tallrikar i golvet, vråla åt O, riva sönder tidningar, elda upp böcker om graviditet. Jag lärde mig rentav att slänga på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum. Hon och pappa var de sista bastionerna, de som jag inte kunde (vågade?) blir arg på. Pappa för att han blir som en ledsen blöt hund och sådana kan man ju inte skälla på. Mamma för att hon kanske exploderar och äter upp mig. Eller så kanske de försvinner båda två och då blir jag ensam.

Intressant nog har min syster gått motsatt väg. Hon var en spitfire som liten, man kunde ibland höra arga skrik från lekrummet där hon satt för sig själv. Nu är hon en av de lugnaste personer jag känner.

Vår älskade morfar hade enligt alla som kände honom ett häftigt humör. Han slog rentav sina barn ibland, i enlighet med den tidens normer. Men det försvann med tiden, jag såg honom aldrig arg, och han plågades av att bli påmind om det.

Det som är nytt sedan jag har blivit mamma till Q är alltså inte att jag är kapabel att bli rosenrasande. Det visste jag innan sedan några år tillbaka. Men då var det stora och viktiga, livsavgörande saker som triggade mig. Inte moussaka på golvet. Det är nytt.

Från det ena till det andra

Tvära kast.. från det kärleksfulla, finstämda och innerliga till det vardagliga, trista och skämmiga.

Detta förbannade kladd! Är det bara jag som blir tokig på mitt barns geggande med mat?!?

Ikväll blev det ingen middag för Q. Jo, när bådas våra ilskor lagt sig och vi gosat en stund i badlakanet och jag skurat golv, matta, fåtölj, bord, bokhylla, barnstol (och säkert missat massor med fläckar och stänk) så fick han välling. Nu sover han.

Problemet är att han nu i två dagar vägrat äta om han inte får äta helt själv. Sleva upp mat från tallriken. Det går väl an, kladdigt blir det, men dessutom begär unge herrn att få slänga maten omkring sig, slabba ut den på bordet, daska med handen i slabbet så att det skvätter.

Förmodligen är det nyttigt för barn att få kladda. Förmodligen lär han sig något på det. Förmodligen är jag patetiskt småsint som inte förmår sätta mig över lite mat på inredningen. Förmodligen borde jag sansa mig och bara ge honom icke-geggbar mat (VAD? Knäckebröd? Blir geggigt det med bara man spottar ut riktigt mycket vatten på det. När Q dricker vatten hamnar minst hälften i haklappens uppsamlingsficka.).

Det värsta är att jag är rädd att jag skrämde honom idag. Så jävla arg tror jag knappt att jag varit i hela mitt liv förut. För lite kladd. Det är inte klokt.

Från det ena till det andra

Tvära kast.. från det kärleksfulla, finstämda och innerliga till det vardagliga, trista och skämmiga.

Detta förbannade kladd! Är det bara jag som blir tokig på mitt barns geggande med mat?!?

Ikväll blev det ingen middag för Q. Jo, när bådas våra ilskor lagt sig och vi gosat en stund i badlakanet och jag skurat golv, matta, fåtölj, bord, bokhylla, barnstol (och säkert missat massor med fläckar och stänk) så fick han välling. Nu sover han.

Problemet är att han nu i två dagar vägrat äta om han inte får äta helt själv. Sleva upp mat från tallriken. Det går väl an, kladdigt blir det, men dessutom begär unge herrn att få slänga maten omkring sig, slabba ut den på bordet, daska med handen i slabbet så att det skvätter.

Förmodligen är det nyttigt för barn att få kladda. Förmodligen lär han sig något på det. Förmodligen är jag patetiskt småsint som inte förmår sätta mig över lite mat på inredningen. Förmodligen borde jag sansa mig och bara ge honom icke-geggbar mat (VAD? Knäckebröd? Blir geggigt det med bara man spottar ut riktigt mycket vatten på det. När Q dricker vatten hamnar minst hälften i haklappens uppsamlingsficka.).

Det värsta är att jag är rädd att jag skrämde honom idag. Så jävla arg tror jag knappt att jag varit i hela mitt liv förut. För lite kladd. Det är inte klokt.

Q:s ögon

Jag tycker att Q är så vacker! Innan vi adopterade undrade jag, och skämdes alltid för tanken, om mitt barns utseende skulle kännas främmande för mig. Uppvuxen i en familj där det alltid fastslogs och sedan ältades i all oändlighet vem man var lik trodde jag att fysisk likhet var viktig för föräldrakärleken och samhörigheten. Naturligtvis begrep jag rent rationellt att det inte gärna kunde vara så, men känslolivet låter sig inte alltid övertygas så lätt.

När vi fick bilderna på Q tyckte jag omedelbart att han var söt, på nästan alla bilder. Nu när han varit vår ett tag tycker jag att hela han är fulländad, så också hans utseende. Men det beror inte enbart på att jag är hans mamma. Eller känner alla mammor så?

Vacker och söt är en sak, men mer oväntat för mig är att jag inte längre tycker att Q ser exotisk ut, hans utseende har blivit min norm för hur små barn ska se ut. När jag ser svenska barn kan jag för all del tycka att de är söta, men väldigt - skära. De har inte glittrande nattmörka ögon och kolsvart hår som kontrasterar mot ljus hy och rosiga kinder.

Det utmärkande hos Q som får folk att titta till en extra gång (för det gör de, i lekparken, i mataffären, på tunnelbanan) är två saker. Hans starka färger och hans ögon.

Färgerna är mig välbekanta. Konstigt nog är det flera som har sagt att Q liknar mig. Det tror jag huvudsakligen beror på att vi har liknande färger. Precis som Q har jag mörka ögon och mörkt hår, om än flera nyanser ljusare än hans.

Men det är framför allt ögonen som ger Q hans asiatiska utseende. Jag kan inte se mig mätt på dem. De är stora och mandelformade med långa ögonfransar, och så mörkt bruna att det är svårt att urskilja pupillen. De är klara och pigga, och med. Q är ett livligt barn och det är inte mycket som undgår honom.

Jag tycker att de är underbara. Samtidigt inser jag att det är ögonen, hans vackra koreanska ögon, som kommer att särskilja honom från hans svenska kompisar. Kommer han att se sig i spegeln och hata dem? Kommer han att önska sig gråblå runda ögon? Jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Det finns en helt annan historia om Q:s ögon. Det var tack vare dem han blev vår. De nitiska och samvetsgranna koreanska läkarna undersökte honom när han bara var några månader gammal. Det är nästan omöjligt att bedöma synen på ett så litet barn. För säkerhets skull och för att ingen presumtiv adoptivförälder skulle få grisen i säcken, fastslog de att han var kraftigt översynt. Eller så hade de alldeles rätt, han kanske var översynt just då.

Hur som helst gjorde detta att Q halkade ur den vanliga adoptionshanteringen, han blev ett barn med "medicinska frågetecken". Just när hans papper låg på AC:s bord råkade jag ringa och fråga om det fanns något sätt att korta vår redan långa väntan på barn.

Nu har vi två gånger varit på ögonsjukhuset och båda gångerna har det konstaterats att Q:s syn förefaller vara helt normal. Han skelar inte (fast det kan se ut så ibland, särskilt på foto!), han har ungefär samma synskärpa på båda ögonen och den verkar normal för hans ålder. Det är alltså svårt att bedöma synen på små barn så för säkerhets skull ska han kollas igen om ett år. Men just nu verkar alla farhågor komma på skam.

Hade det inte varit för den där ögondiagnosen hade Q inte blivit vår utan någon annans. Det är en svindlande tanke. Mitt pyre, min son, mitt gullebarn. Han ska inte vara någon annanstans än här hos mig.

"Mamma" säger han smeksamt. "Jaa, jag är din mamma", svarar jag. Så märkvärdigt och fantastiskt.

Q:s ögon

Jag tycker att Q är så vacker! Innan vi adopterade undrade jag, och skämdes alltid för tanken, om mitt barns utseende skulle kännas främmande för mig. Uppvuxen i en familj där det alltid fastslogs och sedan ältades i all oändlighet vem man var lik trodde jag att fysisk likhet var viktig för föräldrakärleken och samhörigheten. Naturligtvis begrep jag rent rationellt att det inte gärna kunde vara så, men känslolivet låter sig inte alltid övertygas så lätt.

När vi fick bilderna på Q tyckte jag omedelbart att han var söt, på nästan alla bilder. Nu när han varit vår ett tag tycker jag att hela han är fulländad, så också hans utseende. Men det beror inte enbart på att jag är hans mamma. Eller känner alla mammor så?

Vacker och söt är en sak, men mer oväntat för mig är att jag inte längre tycker att Q ser exotisk ut, hans utseende har blivit min norm för hur små barn ska se ut. När jag ser svenska barn kan jag för all del tycka att de är söta, men väldigt - skära. De har inte glittrande nattmörka ögon och kolsvart hår som kontrasterar mot ljus hy och rosiga kinder.

Det utmärkande hos Q som får folk att titta till en extra gång (för det gör de, i lekparken, i mataffären, på tunnelbanan) är två saker. Hans starka färger och hans ögon.

Färgerna är mig välbekanta. Konstigt nog är det flera som har sagt att Q liknar mig. Det tror jag huvudsakligen beror på att vi har liknande färger. Precis som Q har jag mörka ögon och mörkt hår, om än flera nyanser ljusare än hans.

Men det är framför allt ögonen som ger Q hans asiatiska utseende. Jag kan inte se mig mätt på dem. De är stora och mandelformade med långa ögonfransar, och så mörkt bruna att det är svårt att urskilja pupillen. De är klara och pigga, och med. Q är ett livligt barn och det är inte mycket som undgår honom.

Jag tycker att de är underbara. Samtidigt inser jag att det är ögonen, hans vackra koreanska ögon, som kommer att särskilja honom från hans svenska kompisar. Kommer han att se sig i spegeln och hata dem? Kommer han att önska sig gråblå runda ögon? Jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Det finns en helt annan historia om Q:s ögon. Det var tack vare dem han blev vår. De nitiska och samvetsgranna koreanska läkarna undersökte honom när han bara var några månader gammal. Det är nästan omöjligt att bedöma synen på ett så litet barn. För säkerhets skull och för att ingen presumtiv adoptivförälder skulle få grisen i säcken, fastslog de att han var kraftigt översynt. Eller så hade de alldeles rätt, han kanske var översynt just då.

Hur som helst gjorde detta att Q halkade ur den vanliga adoptionshanteringen, han blev ett barn med "medicinska frågetecken". Just när hans papper låg på AC:s bord råkade jag ringa och fråga om det fanns något sätt att korta vår redan långa väntan på barn.

Nu har vi två gånger varit på ögonsjukhuset och båda gångerna har det konstaterats att Q:s syn förefaller vara helt normal. Han skelar inte (fast det kan se ut så ibland, särskilt på foto!), han har ungefär samma synskärpa på båda ögonen och den verkar normal för hans ålder. Det är alltså svårt att bedöma synen på små barn så för säkerhets skull ska han kollas igen om ett år. Men just nu verkar alla farhågor komma på skam.

Hade det inte varit för den där ögondiagnosen hade Q inte blivit vår utan någon annans. Det är en svindlande tanke. Mitt pyre, min son, mitt gullebarn. Han ska inte vara någon annanstans än här hos mig.

"Mamma" säger han smeksamt. "Jaa, jag är din mamma", svarar jag. Så märkvärdigt och fantastiskt.

Betvinga världen med en plastkratta

Dagen började dåligt med mycket gnäll. Både Q och jag är trötta efter en intensiv helg, körkonsert för mig och farmorsbesök för honom. Men jag är riktigt stolt över att jag lyckades vända det.

Vi trotsade regnet och gick ut med nya gummistövlar och nytt regnställ (alldeles för stort men som det visade sig välfungerande). Först sandlådan.
Sedan vände vi hemåt. Q höll sin röda kratta i ena handen och mig i den andra, när han inte släppte mig för att utforska. Kottar, vattenpölar, buskar med blöta grenar, järnstaket. Världen är sällsam och förunderlig när man är fjorton månader.

Hemma igen åt han lunch med glupande aptit och nu sover han djupt. Jag är trött men nöjd. Vädret har klarnat upp, i eftermiddag kanske vi ska mata fåglar ner vid sjön.

Betvinga världen med en plastkratta

Dagen började dåligt med mycket gnäll. Både Q och jag är trötta efter en intensiv helg, körkonsert för mig och farmorsbesök för honom. Men jag är riktigt stolt över att jag lyckades vända det.

Vi trotsade regnet och gick ut med nya gummistövlar och nytt regnställ (alldeles för stort men som det visade sig välfungerande). Först sandlådan.
Sedan vände vi hemåt. Q höll sin röda kratta i ena handen och mig i den andra, när han inte släppte mig för att utforska. Kottar, vattenpölar, buskar med blöta grenar, järnstaket. Världen är sällsam och förunderlig när man är fjorton månader.

Hemma igen åt han lunch med glupande aptit och nu sover han djupt. Jag är trött men nöjd. Vädret har klarnat upp, i eftermiddag kanske vi ska mata fåglar ner vid sjön.

Välkommen till förorten

Morgon. Vinkade av son och föräldraledig man till öppna förskolan. Promenerade till frissan. Klippte mig kortare än på många år.

Promenerade vidare till förortsgallerian. Mötte man och son. Köpte en topp på Kapp-Ahl med rabatt från Coop-kortet. Åt sushi till lunch. Handlade middagsmat på Hemköp. Tunnelbanan hem.

Glamoröst? Knappast. Men just vad jag behövde idag.

Välkommen till förorten

Morgon. Vinkade av son och föräldraledig man till öppna förskolan. Promenerade till frissan. Klippte mig kortare än på många år.

Promenerade vidare till förortsgallerian. Mötte man och son. Köpte en topp på Kapp-Ahl med rabatt från Coop-kortet. Åt sushi till lunch. Handlade middagsmat på Hemköp. Tunnelbanan hem.

Glamoröst? Knappast. Men just vad jag behövde idag.

En hemsk tanke

En tanke jag tänkt allt oftare på sistone är att det på sätt och vis är konstigt att inte fler barn skadas eller rentav dödas av föräldrar som tappat kontrollen och gått över gränsen. Missförstå mig inte nu. Som alla andra mår jag fruktansvärt dåligt av att läsa om barn som far illa. Alla fall som blåsts upp i massmedia för att inte tala om det som antagligen sker i det fördolda.

Barn är så utsatta och utlämnade. De är så helt beroende av vuxenvärlden. Jag minns när det skrevs som mest om fallet Bobby. Jag tänkte mycket på den lille pojken. Han måste ha uppfattat världen som komplett obegriplig och grym. Kan man göra annat när den som är satt att skydda och ta hand om en istället vänder sig emot en?

Samtidigt blir jag trött av att läsa om exempelvis proteststormen i Vetlanda. Det är oerhört mycket lättare att samlas på ett torg och gapa om avgång än att öppna ögonen och se det som pågår runt omkring en. Visst, föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Klarar de inte det ska socialen rycka in, det måste man kunna lita på. Men alla vi andra då, har inte vi ett ansvar? Alla barn borde vara allas barn, i alla fall något lite.

Sedan jag fick Q har jag måst ombilda min självuppfattning något. Jag visste inte att jag kunde bli så arg. För skitsaker. På ett litet barn. Jag visste inte var mina gränser gick. Det vet jag nu. Jag har varit farligt nära dem.

Jag är inte särskilt kolerisk. Jag är inte våldsam, jag kan inte minnas att jag slagit någon i hela mitt liv (jo, en pojke på dagis när jag var fem. Han bet sig fast i min arm och vägrade släppa.) Jag har inte alkohol- eller drogproblem. Jag har en man som avlastar mig. Mitt barn är mycket älskat och efterlängtat. Jag är nära nog medelålders, en kontrollerad och balanserad person med god självkännedom. Jag vet oftast när det är dags att ta en paus och andas lugnt.

Min son har (förmodligen inte) några bokstavsdiagnoser. Han är möjligen något livligare än genomsnittet men absolut inte något svårt eller besvärligt barn.

Tänk om jag inte hade haft och varit allt detta. Tänk så många föräldrar som av olika anledningar drivs mycket hårdare mot sina gränser. Stackars dem. Stackars deras barn.

En hemsk tanke

En tanke jag tänkt allt oftare på sistone är att det på sätt och vis är konstigt att inte fler barn skadas eller rentav dödas av föräldrar som tappat kontrollen och gått över gränsen. Missförstå mig inte nu. Som alla andra mår jag fruktansvärt dåligt av att läsa om barn som far illa. Alla fall som blåsts upp i massmedia för att inte tala om det som antagligen sker i det fördolda.

Barn är så utsatta och utlämnade. De är så helt beroende av vuxenvärlden. Jag minns när det skrevs som mest om fallet Bobby. Jag tänkte mycket på den lille pojken. Han måste ha uppfattat världen som komplett obegriplig och grym. Kan man göra annat när den som är satt att skydda och ta hand om en istället vänder sig emot en?

Samtidigt blir jag trött av att läsa om exempelvis proteststormen i Vetlanda. Det är oerhört mycket lättare att samlas på ett torg och gapa om avgång än att öppna ögonen och se det som pågår runt omkring en. Visst, föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Klarar de inte det ska socialen rycka in, det måste man kunna lita på. Men alla vi andra då, har inte vi ett ansvar? Alla barn borde vara allas barn, i alla fall något lite.

Sedan jag fick Q har jag måst ombilda min självuppfattning något. Jag visste inte att jag kunde bli så arg. För skitsaker. På ett litet barn. Jag visste inte var mina gränser gick. Det vet jag nu. Jag har varit farligt nära dem.

Jag är inte särskilt kolerisk. Jag är inte våldsam, jag kan inte minnas att jag slagit någon i hela mitt liv (jo, en pojke på dagis när jag var fem. Han bet sig fast i min arm och vägrade släppa.) Jag har inte alkohol- eller drogproblem. Jag har en man som avlastar mig. Mitt barn är mycket älskat och efterlängtat. Jag är nära nog medelålders, en kontrollerad och balanserad person med god självkännedom. Jag vet oftast när det är dags att ta en paus och andas lugnt.

Min son har (förmodligen inte) några bokstavsdiagnoser. Han är möjligen något livligare än genomsnittet men absolut inte något svårt eller besvärligt barn.

Tänk om jag inte hade haft och varit allt detta. Tänk så många föräldrar som av olika anledningar drivs mycket hårdare mot sina gränser. Stackars dem. Stackars deras barn.