Q blev snuvig för sisådär tio dagar sedan. Vi suckade lite eftersom det brukar påverka nattsömnen och humöret men tänkte inte särskilt på det. Någon dag senare ropade O på mig när han och Q satt vid frukostbordet. Vad är det för prickar han har i ansiktet? Eftersom vi var ute i stugan just då och eftersom jag fått några praktfulla myggbett och eftersom Q bara var prickig på ansiktet och händerna (dvs de delar av kroppen som inte täckts av kläder) drog vi slutsatsen att det var myggbett. Knottbett reviderade vi det till några dagar senare, för de var mindre än myggbett. Nu har han fått myggbett också, nu ser vi skillnaden.
Dagarna gick, vi träffade kompisar och gick på promenader som vanligt. Q snorade och verkade ibland lite hängig och trött men var annars pigg och glad och lekte som vanligt. Aptiten var det inget fel på.
Vi mötte faktiskt en mamma i hissen redan i början av förra veckan som tittade misstänksamt och frågade om det var vattkoppor, men jag svarade oskyldigt och tvärsäkert att det var knottbett. Men när de undrade på öppna förskolan också, då blev även jag betänksam. Särskilt när en av mammorna berättade att hennes äldste son bara haft fem koppor och alla i ansiktet. O och jag rådslog. Så himla sjuk har han ju inte varit? Han har ju varit nästan som vanligt, bara lite trött och snorig och hostig. Och aningens prickig, kanske tjugo prickar totalt. Bådas våra minnen av vattkoppor är att det var mycket värre. Fast vi var betydligt äldre, och det är lindrigare ju yngre man är.
Telefonkonsultation med BVC idag resulterade i att jo, det är nog vattkoppor. Eller snarare var, för det värsta är sannolikt över. Snuvan är borta, lite hosta är kvar, prickarna bleknar allt mer (men hade det varit knottbett hade de varit borta nu).
Mina känslor är blandade. Känner mig korkad och försumlig. Visserligen vill jag inte vara någon hönsmamma men detta var i trankilaste laget. Skäms lite, undrar hur många vi smittat på våra aningslösa vandringar. Men för egen del, och för Q:s skull är jag också lättad. Om det verkligen var vattkoppor så har vi kommit mycket lindrigt undan.
Hej!
SvaraRaderaAlla barn på min dotters dagis har haft vattkoppor. Min dotter fick EN koppa på benet... Hon var också snuvig och hostig och hade 2 feber toppar på över 40 grader, men rätt pigg där i mellan. Visade koppan för en läkare som inte kunde svara på om det verkligen var en koppa (hade blivit skorpa då). Men jag hoppas verkligen att det var vattkoppor, en mycket lindrig sådan och kanske en förkylning samtidigt?
Nora
Äsch hörrö. Här har du en till likadan. Alma har vid det här laget lärt sig att det är hon som bestämmer om hon har ont när hon slår sig. Inte jag. Ofta är vi så in i bängen duktiga på att förstärka sådana saker men jag känner mig lite nöjd med att vara odaltig i de flesta trillfummelsituationer. FULL av empati, JA men när det är ett verkligt behov av det inte annars. Och det tänker jag låter lite samma lika.
SvaraRaderaHan har ju varit ganska pigg, gullungen o ni har anpassat aktivitet efter hans läge - mer kan ni inte göra tänker jag! Och visst är det snopet om man har smittat folk i sin ovisshet men det är svårt att göra något åt i efterhand.
Summa sumarum: Ni gör det så bra!!!
Kram
Äsch! Jag fick vattkoppor i vuxen ålder och lärde mig då att vattkoppor har vansinneslång inkubationstid (tror det var tre veckor) och att man smittar under hela inkubationstiden. Så Q hade smittats ett bra tag även om ni kommit på att det var vattkoppor. Skönt att ni har gjort bort det nu!
SvaraRadera