En hemsk tanke

En tanke jag tänkt allt oftare på sistone är att det på sätt och vis är konstigt att inte fler barn skadas eller rentav dödas av föräldrar som tappat kontrollen och gått över gränsen. Missförstå mig inte nu. Som alla andra mår jag fruktansvärt dåligt av att läsa om barn som far illa. Alla fall som blåsts upp i massmedia för att inte tala om det som antagligen sker i det fördolda.

Barn är så utsatta och utlämnade. De är så helt beroende av vuxenvärlden. Jag minns när det skrevs som mest om fallet Bobby. Jag tänkte mycket på den lille pojken. Han måste ha uppfattat världen som komplett obegriplig och grym. Kan man göra annat när den som är satt att skydda och ta hand om en istället vänder sig emot en?

Samtidigt blir jag trött av att läsa om exempelvis proteststormen i Vetlanda. Det är oerhört mycket lättare att samlas på ett torg och gapa om avgång än att öppna ögonen och se det som pågår runt omkring en. Visst, föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Klarar de inte det ska socialen rycka in, det måste man kunna lita på. Men alla vi andra då, har inte vi ett ansvar? Alla barn borde vara allas barn, i alla fall något lite.

Sedan jag fick Q har jag måst ombilda min självuppfattning något. Jag visste inte att jag kunde bli så arg. För skitsaker. På ett litet barn. Jag visste inte var mina gränser gick. Det vet jag nu. Jag har varit farligt nära dem.

Jag är inte särskilt kolerisk. Jag är inte våldsam, jag kan inte minnas att jag slagit någon i hela mitt liv (jo, en pojke på dagis när jag var fem. Han bet sig fast i min arm och vägrade släppa.) Jag har inte alkohol- eller drogproblem. Jag har en man som avlastar mig. Mitt barn är mycket älskat och efterlängtat. Jag är nära nog medelålders, en kontrollerad och balanserad person med god självkännedom. Jag vet oftast när det är dags att ta en paus och andas lugnt.

Min son har (förmodligen inte) några bokstavsdiagnoser. Han är möjligen något livligare än genomsnittet men absolut inte något svårt eller besvärligt barn.

Tänk om jag inte hade haft och varit allt detta. Tänk så många föräldrar som av olika anledningar drivs mycket hårdare mot sina gränser. Stackars dem. Stackars deras barn.