Är alldeles tagen av kvällens avsnitt av Six Feet Under. Nate är död och hans familj sörjer. Skildringen av sorgen och saknaden går rakt in i mitt hjärta. Just så känns det, just så ont gör det. Värst av allt är att vakna. Under natten har man hunnit glömma vad som hänt, kanske har man drömt att allt är som det ska. Man vaknar, och under bråkdelen av en sekund minns man inte. Men när insikten kommer är den förkrossande. Det är så här det är. Resten av mitt liv måste jag leva utan honom.
Jag älskade serien från första stund och identifierar mig ständigt med de olika personligheterna. Konstigt, eftersom jag är vare sig begravningsentreprenör, homosexuell, manodepressiv, sexmissbrukare, hobbyknarkare, frustrerad hemmafru eller vänstrande före detta slacker. Men jag är människa, och det räcker.
De första avsnitten såg jag på vårvintern 2003. Jag låg i soffan och tittade på Six Feet Under medan O drog upp min tröja och försiktigt injicerade den allra första ägglossningssprutan. Jag var rädd att det skulle göra ont men det kändes knappt. Det är fyra år sedan nu.
En hel livstid.
Också helt tagen. Varken jag eller min man har drabbats på nära håll av någon riktigt närståendes död, annat än mor- och farföräldrar. Vi satt tysta länge, länge när avsnittet var slut och tänkte på hur ofattbart skräckslagna vi är inför det faktum att det kommer att hända en dag.
SvaraRaderaIdentifierar mig också med olika personer i serien - igår mest Brenda, vilket skrämde mig en del...
/Mammut
Hej! Äntligen lyckades jag logga in så jag kan kommentera! :-)
SvaraRaderaJösses ja, 6 feet... jag känner mig rödmosig fortfarande. Otroligt bra men så hemskt och han såg så ofattbart DÖD ut. Mycket mer än jag nånsin sett en skådis som spelat död på film.
*tagen*
Ja, även jag gillar "six feet under" Synd att det snart är slut men å andra sidan så slutar serien när den fortfarande är på topp. jag gillar att folk ändå känns verkliga trots alla sina problem och inte är sådär Hollywood-snygga utan ser normala ut.
SvaraRadera