Kommunikation

De senaste veckorna har Q utvecklats enormt i att kommunicera. Hans ordförråd kan ännu räknas på ena handens fingrar. De enda ord han säger helt tydligt är titta, mamma och pappa. Vilket förmodligen är helt normalt när man är snart femton månader.

Men man kan ju kommunicera utan ord! För ungefär tre veckor sedan insåg jag plötsligt att Q begriper ganska mycket av det jag säger. Enkla instruktioner som hämta den, lägg den där förstår han utan vidare. Gör jag dessutom tecken och gester fattar han ännu snabbare. Vi har utvecklat ett primitivt teckenspråk.

Men i förra veckan kom det verkliga genombrottet: Q lärde sig säga nej! I alla fall nästan. "Eeehh" säger han och ruskar energiskt på huvudet, oftast när jag erbjuder mig att mata honom. I sin förtjusning över denna nya färdighet skakar han väldigt mycket på sitt lilla huvud. Ofta lönar det sig att upprepa frågan eller erbjudandet några sekunder senare. Det är ju så roligt att plötsligt kunna påverka tillvaron, så ibland blir det ett nej för mycket i hastigheten.

Ungefär samtidigt kom han på att han kan visa var det gör ont när han slagit sig så att jag kan blåsa, pussa och trösta.

Förutom att det är helt jäkla bedårande alltihop så är det också mycket praktiskt.

Kladdsituationen då? Jodå, den förbättras sakta men säkert. Jag får knappt mata alls, Q vill äta nästan allt själv, även gröt och kladdig burkmat. Men skedföringen är väldigt mycket bättre fast det ju är väldigt frestande att vifta lite med skeden ibland. "In i munnen, in i munnen" har blivit mitt mantra under måltiderna. Blodpudding, köttbullar, korv, hårdkokt ägg och ärter är mat som både jag och Q blir på gott humör av.