Q:s ögon

Jag tycker att Q är så vacker! Innan vi adopterade undrade jag, och skämdes alltid för tanken, om mitt barns utseende skulle kännas främmande för mig. Uppvuxen i en familj där det alltid fastslogs och sedan ältades i all oändlighet vem man var lik trodde jag att fysisk likhet var viktig för föräldrakärleken och samhörigheten. Naturligtvis begrep jag rent rationellt att det inte gärna kunde vara så, men känslolivet låter sig inte alltid övertygas så lätt.

När vi fick bilderna på Q tyckte jag omedelbart att han var söt, på nästan alla bilder. Nu när han varit vår ett tag tycker jag att hela han är fulländad, så också hans utseende. Men det beror inte enbart på att jag är hans mamma. Eller känner alla mammor så?

Vacker och söt är en sak, men mer oväntat för mig är att jag inte längre tycker att Q ser exotisk ut, hans utseende har blivit min norm för hur små barn ska se ut. När jag ser svenska barn kan jag för all del tycka att de är söta, men väldigt - skära. De har inte glittrande nattmörka ögon och kolsvart hår som kontrasterar mot ljus hy och rosiga kinder.

Det utmärkande hos Q som får folk att titta till en extra gång (för det gör de, i lekparken, i mataffären, på tunnelbanan) är två saker. Hans starka färger och hans ögon.

Färgerna är mig välbekanta. Konstigt nog är det flera som har sagt att Q liknar mig. Det tror jag huvudsakligen beror på att vi har liknande färger. Precis som Q har jag mörka ögon och mörkt hår, om än flera nyanser ljusare än hans.

Men det är framför allt ögonen som ger Q hans asiatiska utseende. Jag kan inte se mig mätt på dem. De är stora och mandelformade med långa ögonfransar, och så mörkt bruna att det är svårt att urskilja pupillen. De är klara och pigga, och med. Q är ett livligt barn och det är inte mycket som undgår honom.

Jag tycker att de är underbara. Samtidigt inser jag att det är ögonen, hans vackra koreanska ögon, som kommer att särskilja honom från hans svenska kompisar. Kommer han att se sig i spegeln och hata dem? Kommer han att önska sig gråblå runda ögon? Jag hoppas innerligt att det inte blir så.

Det finns en helt annan historia om Q:s ögon. Det var tack vare dem han blev vår. De nitiska och samvetsgranna koreanska läkarna undersökte honom när han bara var några månader gammal. Det är nästan omöjligt att bedöma synen på ett så litet barn. För säkerhets skull och för att ingen presumtiv adoptivförälder skulle få grisen i säcken, fastslog de att han var kraftigt översynt. Eller så hade de alldeles rätt, han kanske var översynt just då.

Hur som helst gjorde detta att Q halkade ur den vanliga adoptionshanteringen, han blev ett barn med "medicinska frågetecken". Just när hans papper låg på AC:s bord råkade jag ringa och fråga om det fanns något sätt att korta vår redan långa väntan på barn.

Nu har vi två gånger varit på ögonsjukhuset och båda gångerna har det konstaterats att Q:s syn förefaller vara helt normal. Han skelar inte (fast det kan se ut så ibland, särskilt på foto!), han har ungefär samma synskärpa på båda ögonen och den verkar normal för hans ålder. Det är alltså svårt att bedöma synen på små barn så för säkerhets skull ska han kollas igen om ett år. Men just nu verkar alla farhågor komma på skam.

Hade det inte varit för den där ögondiagnosen hade Q inte blivit vår utan någon annans. Det är en svindlande tanke. Mitt pyre, min son, mitt gullebarn. Han ska inte vara någon annanstans än här hos mig.

"Mamma" säger han smeksamt. "Jaa, jag är din mamma", svarar jag. Så märkvärdigt och fantastiskt.