Jag fick en insikt igår (händer inte varje dag! - kryss i almanackan och inlägg på hemsidan). Av en händelse råkade jag se att tidningen Sköna hem hade barnrumsspecial så jag bestämde mig för att köpa den. Jag är egentligen lite för snål för att köpa glassiga magasin annat än när jag reser. Brukar alltid tycka att de inte riktigt är värda pengarna. Men lite inspiration till barnrum vill jag gärna ha. Olliskrutts rum ser fortfarande ut som ett bombnedslag eftersom vi har samlat alla möbler som inte ryms någon annanstans där men snart, SNART ska vi skärpa oss och börja inreda. Barnvagnen står där redan.
Sköna hem blev alltså kvällslektyr igår. Minst tre gånger morrade jag åt O: var den här tidningen så töntig förut? Gah, jag spyr! Och så vidare.
Barnrumsspecialen var inget att ha. Jag undrar hur många ungar som verkligen bor i såna rum, ängsligt välstajlade och i skrikiga färger. Varför måste barnrum vara rosa, limegröna OCH turkosa? Vad är det som säger att ungar inte har smak?
Mer då. En lada på Österlen där livet är kravfritt och gränsen mellan ute och inne suddats ut. Såpskurade brädgolv och prestigelösa möbler. Ett plotterfritt drömhem i Djursholm där eluttagen är så få som möjligt, för elsladdar är det fulaste som finns. (Jo, men de är rätt användbara.) Danska designmöbler (naturligtvis, vad annars?). På sex ställen i tidningen fanns bilder på Arne Jacobsen-stolar (ni vet, Myran och Sjuan) i kopior och original. Ja, de är snygga. Och uttjatade.
Varför retar jag mig på detta då? Och varför känner jag igen Myran och Sjuan? Jo, därför att för drygt sex år sedan var jag en flitig läsare av Sköna hem och liknande. Då var vi nyinflyttade i Lilla gula huset och jag hade en hög med tidningar bredvid sängen som jag bläddrade i varje kväll. Jag måste ha gillat dem då.
Nu tycker jag att de är förljugna. Idealet de visar upp är ouppnåeligt för i stort sett alla människor. Ingen är felfri och ska inte vara det heller. Lyckan ligger snarare i att vara frisk och har någon eller rentav några att tycka om än att göra en utställning av sitt hem.
Visst ska folk få samla på 50-talsdesign eller medverka i inredningsreportage i fred. Även jag uppskattar att omge mig med fina saker, och det är viktigt för mig att trivas där jag bor. Det som retar mig är att jag så okritiskt svalde märkeshysterin och bilden av tomtebolycka. Jag trodde på allvar att reportagen skildrade verkliga liv. Mitt eget liv var faktiskt inte så långt ifrån de som avbildades i Sköna hem, minus barnen förstås. Men sakta föll det isär, bit för bit. Undra på att jag mådde så dåligt.
Nu vet jag bättre, och mår bättre.
2006-08-28
Sköna (falska och förljugna) hem
Jag fick en insikt igår (händer inte varje dag! - kryss i almanackan och inlägg på hemsidan). Av en händelse råkade jag se att tidningen Sköna hem hade barnrumsspecial så jag bestämde mig för att köpa den. Jag är egentligen lite för snål för att köpa glassiga magasin annat än när jag reser. Brukar alltid tycka att de inte riktigt är värda pengarna. Men lite inspiration till barnrum vill jag gärna ha. Olliskrutts rum ser fortfarande ut som ett bombnedslag eftersom vi har samlat alla möbler som inte ryms någon annanstans där men snart, SNART ska vi skärpa oss och börja inreda. Barnvagnen står där redan.
Sköna hem blev alltså kvällslektyr igår. Minst tre gånger morrade jag åt O: var den här tidningen så töntig förut? Gah, jag spyr! Och så vidare.
Barnrumsspecialen var inget att ha. Jag undrar hur många ungar som verkligen bor i såna rum, ängsligt välstajlade och i skrikiga färger. Varför måste barnrum vara rosa, limegröna OCH turkosa? Vad är det som säger att ungar inte har smak?
Mer då. En lada på Österlen där livet är kravfritt och gränsen mellan ute och inne suddats ut. Såpskurade brädgolv och prestigelösa möbler. Ett plotterfritt drömhem i Djursholm där eluttagen är så få som möjligt, för elsladdar är det fulaste som finns. (Jo, men de är rätt användbara.) Danska designmöbler (naturligtvis, vad annars?). På sex ställen i tidningen fanns bilder på Arne Jacobsen-stolar (ni vet, Myran och Sjuan) i kopior och original. Ja, de är snygga. Och uttjatade.
Varför retar jag mig på detta då? Och varför känner jag igen Myran och Sjuan? Jo, därför att för drygt sex år sedan var jag en flitig läsare av Sköna hem och liknande. Då var vi nyinflyttade i Lilla gula huset och jag hade en hög med tidningar bredvid sängen som jag bläddrade i varje kväll. Jag måste ha gillat dem då.
Nu tycker jag att de är förljugna. Idealet de visar upp är ouppnåeligt för i stort sett alla människor. Ingen är felfri och ska inte vara det heller. Lyckan ligger snarare i att vara frisk och har någon eller rentav några att tycka om än att göra en utställning av sitt hem.
Visst ska folk få samla på 50-talsdesign eller medverka i inredningsreportage i fred. Även jag uppskattar att omge mig med fina saker, och det är viktigt för mig att trivas där jag bor. Det som retar mig är att jag så okritiskt svalde märkeshysterin och bilden av tomtebolycka. Jag trodde på allvar att reportagen skildrade verkliga liv. Mitt eget liv var faktiskt inte så långt ifrån de som avbildades i Sköna hem, minus barnen förstås. Men sakta föll det isär, bit för bit. Undra på att jag mådde så dåligt.
Nu vet jag bättre, och mår bättre.
Sköna hem blev alltså kvällslektyr igår. Minst tre gånger morrade jag åt O: var den här tidningen så töntig förut? Gah, jag spyr! Och så vidare.
Barnrumsspecialen var inget att ha. Jag undrar hur många ungar som verkligen bor i såna rum, ängsligt välstajlade och i skrikiga färger. Varför måste barnrum vara rosa, limegröna OCH turkosa? Vad är det som säger att ungar inte har smak?
Mer då. En lada på Österlen där livet är kravfritt och gränsen mellan ute och inne suddats ut. Såpskurade brädgolv och prestigelösa möbler. Ett plotterfritt drömhem i Djursholm där eluttagen är så få som möjligt, för elsladdar är det fulaste som finns. (Jo, men de är rätt användbara.) Danska designmöbler (naturligtvis, vad annars?). På sex ställen i tidningen fanns bilder på Arne Jacobsen-stolar (ni vet, Myran och Sjuan) i kopior och original. Ja, de är snygga. Och uttjatade.
Varför retar jag mig på detta då? Och varför känner jag igen Myran och Sjuan? Jo, därför att för drygt sex år sedan var jag en flitig läsare av Sköna hem och liknande. Då var vi nyinflyttade i Lilla gula huset och jag hade en hög med tidningar bredvid sängen som jag bläddrade i varje kväll. Jag måste ha gillat dem då.
Nu tycker jag att de är förljugna. Idealet de visar upp är ouppnåeligt för i stort sett alla människor. Ingen är felfri och ska inte vara det heller. Lyckan ligger snarare i att vara frisk och har någon eller rentav några att tycka om än att göra en utställning av sitt hem.
Visst ska folk få samla på 50-talsdesign eller medverka i inredningsreportage i fred. Även jag uppskattar att omge mig med fina saker, och det är viktigt för mig att trivas där jag bor. Det som retar mig är att jag så okritiskt svalde märkeshysterin och bilden av tomtebolycka. Jag trodde på allvar att reportagen skildrade verkliga liv. Mitt eget liv var faktiskt inte så långt ifrån de som avbildades i Sköna hem, minus barnen förstås. Men sakta föll det isär, bit för bit. Undra på att jag mådde så dåligt.
Nu vet jag bättre, och mår bättre.
2006-08-23
Ynklig, kluven och otålig
Kan man vara allt detta på samma gång? Jo jag kan.
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Ynklig, kluven och otålig
Kan man vara allt detta på samma gång? Jo jag kan.
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
Otålig är jag för att mitt tillfrisknande går så förgrymmat långsamt. Jag borde väl vara glad över att bli bättre (jag är i alla fall jävligt glad att jag inte blir sämre) men kunde det inte gå lite fortare! Från dag till dag märker jag ingen skillnad, och knappt ens från vecka till vecka. Men domningarna är definitivt bättre, nu är det bara fötterna som känns konstiga, och det har jag nästan vant mig vid nu. Jag snubblar lite mer än vanligt och vågar inte gå fort men värre är det inte.
Tröttheten är det stora problemet, jag blir inte riktigt klok på den. Den går liksom inte att vila bort. När jag träffade läkarna för två veckor sedan sa de att den förmodligen inte beror på inflammationen utan snarare är en psykisk reaktion på den senaste tidens påfrestningar. Jag vet att de inte menade att avfärda mig eller kalla mig knäpp och labil, men riktigt bra kändes det inte. O tröstar mig med att jag säkert blir piggare om jag ser till att äta och sova ordentligt och motionera lite. Maten har ju aldrig varit något problem (tyvärr!). Jag tar fortfarande sömntabletter, har försökt somna utan några gånger men det har inte fungerat. Och jag har börjat med en daglig stavgångspromenad för att träna upp mig lite.
Kluven känner jag mig till att börja jobba igen, vilket jag ska göra nästa fredag, såvitt jag vet. På onsdag ska jag träffa doktorn och ta ett ryggmärgsprov, och igår när jag pratade med honom tyckte han att vi kunde vänta tills dess med att diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag kom mig inte för att protestera men nu önskar jag att jag hade gjort det. Det känns som alldeles för kort varsel för både mig och jobbet för att veta hur det ska bli.
Tanken att börja jobba känns väldigt tung. Jag är rädd att inte orka. Jag gillar ju mitt jobb så egentligen borde jag längta tillbaka, men det gör jag inte. Jag önskar verkligen att jag hade känt mig piggare och haft mer ork. Fast å andra sidan kanske inte orken kommer tillbaka av sig själv, jag kanske helt enkelt måste börja jobba för att få tillbaka lusten till det?
Ynklig och lite självömkande känner jag mig med jämna mellanrum. Just idag beror det inte på något märkvärdigare än att Cityakuten handlade om en tvillingförlossning och att jag känner omisskännliga tecken på ägglossning. Varför ska barnfödslar alltid skildras så förbannat sentimentalt i amerikanska serier? Varför är jag så korkad att jag tittar på ett sådant avsnitt? Vad ska man med magnifika äggstockar till när man har dåliga äggledare och en obefintlig livmoder?
(För att annars får man mustasch och mörk röst. Jaja, okej dårå.)
2006-08-20
Ninaninaninanna... Helgas boktips
En av få fördelar med att vara sjukskriven och trött är att man får förskräckligt mycket tid att läsa och titta på film och tv. De senaste veckorna har Vänner och Cityakuten varit nära nog obligatoriska. Vänner är ingen ny bekantskap, tvärtom. De avsnitt som går just nu har jag sett så många gånger att jag kan dialogen utantill, pinsamt med sant. En annan pinsamhet: när jag ser de tio år gamla avsnitten tycker jag att Monica och Rachel har skitfula kläder men är väldigt snygga i håret. Det måste betyda att jag har otroligt mossig frisyrsmak.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
Ninaninaninanna... Helgas boktips
En av få fördelar med att vara sjukskriven och trött är att man får förskräckligt mycket tid att läsa och titta på film och tv. De senaste veckorna har Vänner och Cityakuten varit nära nog obligatoriska. Vänner är ingen ny bekantskap, tvärtom. De avsnitt som går just nu har jag sett så många gånger att jag kan dialogen utantill, pinsamt med sant. En annan pinsamhet: när jag ser de tio år gamla avsnitten tycker jag att Monica och Rachel har skitfula kläder men är väldigt snygga i håret. Det måste betyda att jag har otroligt mossig frisyrsmak.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.
Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:
Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)
Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.
Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.
Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.
Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.
Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.
Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.
Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.
Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.
Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.
Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)
John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.
Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.
Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.
2006-08-18
Schampanjskojemoje
Idag fick vi brev från AC. Våra handlingar gick till Korea den 16 augusti. Det har varit många om och men på vägen, förra veckan fick vi beskedet att de inte skulle kunna skicka dem förrän i slutet av året. Då skulle en del papper, som exempelvis läkarintygen, ha blivit för gamla. Men nu har SWS i Korea alltså ändrat sig och accepterat också vår ansökan. Det känns bra.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Schampanjskojemoje
Idag fick vi brev från AC. Våra handlingar gick till Korea den 16 augusti. Det har varit många om och men på vägen, förra veckan fick vi beskedet att de inte skulle kunna skicka dem förrän i slutet av året. Då skulle en del papper, som exempelvis läkarintygen, ha blivit för gamla. Men nu har SWS i Korea alltså ändrat sig och accepterat också vår ansökan. Det känns bra.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
Tidsmässigt ändrar det ingenting. Vi får inte barn fortare för att ansökan har skickats. AC har varit tydliga med detta. Men det känns i alla fall förbaskat skönt att ha fått skicka iväg den bibba som vi faktiskt ansträngde oss ganska mycket för att sammanställa.
Så ikväll har vi knäckt en flaska champagne. Det gäller att ta vara på tillfällena att fira.
2006-08-14
Min kusin och jag
Vi har varit på Sommarön en vecka, och som alltid när jag har varit där så finns min kusin i mina tankar. Helt mot min vilja, eftersom mitt medvetna jag anser att hon inte är värd att lägga energi på. Men mitt undermedvetna håller inte med, så idag gör jag det till viljes och tänker efter.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin och jag
Vi har varit på Sommarön en vecka, och som alltid när jag har varit där så finns min kusin i mina tankar. Helt mot min vilja, eftersom mitt medvetna jag anser att hon inte är värd att lägga energi på. Men mitt undermedvetna håller inte med, så idag gör jag det till viljes och tänker efter.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?
Jag är arg på henne.
För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.
För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.
För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.
För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.
För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.
För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.
Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.
Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)
Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.
Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.
Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.
Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.
Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.
"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.
Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?
Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.
Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.
Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.
Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?
Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.
2006-08-05
Tyda tecknen
Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Tyda tecknen
Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.
Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.
IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.
Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.
Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.
Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:
1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?
2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?
3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?
Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.
2006-08-04
Inte i år heller
Det känns lite bättre idag. Till att börja med så gör en natts sömn och dagsljus sitt till. Dessutom har jag pratat med vår AC-kontakt.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Inte i år heller
Det känns lite bättre idag. Till att börja med så gör en natts sömn och dagsljus sitt till. Dessutom har jag pratat med vår AC-kontakt.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.
Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.
Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.
Inte i år heller.
2006-08-03
Mer dramatik
Gudarna verkar tycka att vi har det lite för lugnt och skönt, O och jag.
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Mer dramatik
Gudarna verkar tycka att vi har det lite för lugnt och skönt, O och jag.
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.
Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.
Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?
Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.
Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.
En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?
2006-08-01
På förekommen anledning, ett förtydligande
En fråga på AC svarar har gjort mig lite paranoid. Om det finns något troll med världssamvete därute, som känner sig kallat att bevaka små koreabarns intressen (eller kanske bara drivet av devisen Rätt ska vara Rätt) så vill jag meddela detta:
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
På förekommen anledning, ett förtydligande
En fråga på AC svarar har gjort mig lite paranoid. Om det finns något troll med världssamvete därute, som känner sig kallat att bevaka små koreabarns intressen (eller kanske bara drivet av devisen Rätt ska vara Rätt) så vill jag meddela detta:
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)
O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.
Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)
Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.
För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)