Min kusin och jag

Vi har varit på Sommarön en vecka, och som alltid när jag har varit där så finns min kusin i mina tankar. Helt mot min vilja, eftersom mitt medvetna jag anser att hon inte är värd att lägga energi på. Men mitt undermedvetna håller inte med, så idag gör jag det till viljes och tänker efter.

Min kusin. Vi är nästan lika gamla och så olika som två personer kan vara, både till kropp och själ. De flesta av vår barndoms somrar tillbringade vi tillsammans hos farmor och farfar på Sommarön. Vad känner jag egentligen för henne?

Jag är arg på henne.

För att hon är pretentiös och beskäftig och tillgjord och en riktig syster duktig.

För att hon brer ut sig för mycket på Sommarön. Hon är där mer än hon har rätt till, hon beter sig som om det vore hennes sommarställe och inte ett gemensamt, hon ställer till med renoveringar och gör inköp utan att fråga den övriga släkten.

För att hon lurade ur mig massor om vår infertilitet och vår första IVF utan att återgälda mina förtroenden med ett minimum av information - att hon själv var gravid.

För det kvarglömda brevet jag hittade efter ett av hennes besök när vi var femton år. Det var skrivet till en kompis och uttryckte tydligt hur trist hon tyckte det var att vara strandsatt hos tråkiga kusinen medan polarna festade om.

För att hon aldrig någonsin tog mitt parti när de andra ungarna på Sommarön en dag fick för sig att gadda ihop sig mot mig och kalla mig Skräcködlan.

För att hon ibland också när vi var ensamma kallade mig Skräcködlan.

Allt detta finns det säkert ursäkter för från hennes synpunkt och kanske har mitt minne förvrängt och överdrivit en del. Men alltihop är saker hon har gjort.

Men. Det jag är allra mest arg på henne för är sådant som inte alls är hennes fel. Att hon med lätthet blivit gravid och med nästan lika stor lätthet fött två barn på kortare tid än jag har krälat i infertilitetsträsket. Att hon utifrån sett lever ett kväljande idylliskt sockersött liv medan mitt tycks ha blivit en rundgång av elände, nästan komiskt om det inte varit på riktigt. Att min urgamla farmor har sitt rum tapetserat av bilder på hennes ungar och glömmer sig ibland och snattrar på om hur söta de är (jo, för farmor är annars ganska uppfylld av hur synd det är om mig. Jag kan ju inte föda barn nämligen, en kvinnas högsta kall. Då får man inte prata om andras ungar. Vilket passar mig rätt bra.). Att min mamma klantar sig och glömmer bort att städa undan bilder på sagda ungar när jag kommer dit. (Nå. Hur ädel jag än försöker vara kan jag tycka att min kusin kan lägga lite band på sig med detta jävla bildskickande. Min mamma kan hon väl låta vara i alla fall. Hon har faktiskt en egen.)

Ilskorna bygger på varann. I botten finns den gamla från barndomen och tonåren. Nu kan jag tydligt se att vi alltid konkurrerat med varann ända sedan vi var små. En i familjen omhuldad sanning var att vi tyckte så mycket om varann och kom så bra överens. Idag undrar jag om det någonsin var sant. Två barn med helt olika personligheter tussades ihop för att det passade de vuxna så bra. I själva verket var vi inte vänner utan avundsjuka konkurrenter.

Varför märkte jag då inte detta när jag var barn? Enkelt. För att jag alltid ledde tävlingen. Den som utan vidare ligger flera längder före ser inte medtävlarnas ansträngningar, märker kanske inte ens att det pågår en tävling.

Jag var länge enda barnet. Mycket kan man säga om mina föräldrar (exempelvis "självupptagna galningar"), men de älskar mig och jag är det viktigaste i deras liv. Det har jag alltid vetat, med en självklarhet som jag hoppas kunna förmedla till mina barn. En anledning till att jag så starkt vill ha barn är att båda mina föräldrar ständigt och jämt på olika sätt talat om för mig och visat mig hur märkvärdigt de tyckte det var att ha fått mig, och att ha mig.

Min kusin är mellanbarn i en strulig familj, där alltid någon annan kom i första hand. Storasyskonet var bråkigt och lillasyskonet var minst. Hennes föräldrar var båda olyckliga och otrygga personer. Precis som för mina föräldrar slutade äktenskapet i skilsmässa, men mycket bittrare. Min mamma och pappa är idag någorlunda goda vänner, hennes kunde aldrig tala med varann.

Bara detta skulle ha räckt, men till råga på allt är vi födda in i en familj där man fokuserar på studieresultat och karriärer och inte drar sig för högljudda jämförelser och utnämningar, där jag alltid kom långt före henne.

"Länge ansåg jag att Helga var det mest begåvade av mina barnbarn men nu inser jag att J (min lillasyster, bloggarens anmärkning) inte kommer långt efter". Eller: "Ö var ju ett underbarn, men sedan blev han inte mer än fil kand." Autentiska citat.

Det är först under de senaste åren som jag har reagerat mot den fruktansvärda mentaliteten i detta. Att ens värde mäts i studieresultat och examina. Sedan vi började tänka på adoption blir jag ännu räddare. Om man faktiskt inte är så jävla smart, finns det plats för en då? Eller om man visst är begåh-vad men så upptagen av sina föräldrars skilsmässa eller funderingar om sin biologiska bakgrund att det inte finns tankar över att lägga på att sköta skolan och uppföra sig väl? Vem älskar en då?

Det infertiliteten som har gett mig de här insikterna. För plötsligt leder jag inte tävlingen längre. Jag är ohjälpligt omsprungen. Min kusin har tagit en gruvlig revansch. Innerst inne är vi alla primitiva och har en drift att föröka oss. Barnbarnsbarn smäller bra mycket högre än betyg och bokstäver på ett visitkort.

Så jag är arg, och bitter, och avundsjuk och missunnsam. Jag har ingen kontakt med henne längre för jag vet att jag inte hade klarat av att hålla masken, och för att jag inte hade stått ut med att se hennes liv. De brottstycken jag får reda på räcker så väl. Jag vet att hon nogsamt följer min historias utveckling genom mamma och farmor och att hon precis som alla andra ojar sig över hur synd det är om mig.

Men på sista tiden har mina svarta känslostormar börjat lägga sig och skymmer inte längre en annan sida av min kusin. Hon, mellanbarnet, som alltid har pepprat farmor med foton på sig själv, långt innan hon fick barn. Som alltid varit beskäftig och brett ut sig och tagit plats för att höras och synas till varje pris. Som i vuxen ålder försöker fylla ett hål i sin barndom.

Jag inser också att en del av de då obegripliga elakheter hon gjorde mot mig när vi var små berodde på avundsjuka, samma avundsjuka som jag känner idag. Varför ska du ha allt när jag ingenting har?

Jag känner ingen ömhet för henne, det är ett för stort ord, men det börjar likna förståelse.