Sköna (falska och förljugna) hem

Jag fick en insikt igår (händer inte varje dag! - kryss i almanackan och inlägg på hemsidan). Av en händelse råkade jag se att tidningen Sköna hem hade barnrumsspecial så jag bestämde mig för att köpa den. Jag är egentligen lite för snål för att köpa glassiga magasin annat än när jag reser. Brukar alltid tycka att de inte riktigt är värda pengarna. Men lite inspiration till barnrum vill jag gärna ha. Olliskrutts rum ser fortfarande ut som ett bombnedslag eftersom vi har samlat alla möbler som inte ryms någon annanstans där men snart, SNART ska vi skärpa oss och börja inreda. Barnvagnen står där redan.

Sköna hem blev alltså kvällslektyr igår. Minst tre gånger morrade jag åt O: var den här tidningen så töntig förut? Gah, jag spyr! Och så vidare.

Barnrumsspecialen var inget att ha. Jag undrar hur många ungar som verkligen bor i såna rum, ängsligt välstajlade och i skrikiga färger. Varför måste barnrum vara rosa, limegröna OCH turkosa? Vad är det som säger att ungar inte har smak?

Mer då. En lada på Österlen där livet är kravfritt och gränsen mellan ute och inne suddats ut. Såpskurade brädgolv och prestigelösa möbler. Ett plotterfritt drömhem i Djursholm där eluttagen är så få som möjligt, för elsladdar är det fulaste som finns. (Jo, men de är rätt användbara.) Danska designmöbler (naturligtvis, vad annars?). På sex ställen i tidningen fanns bilder på Arne Jacobsen-stolar (ni vet, Myran och Sjuan) i kopior och original. Ja, de är snygga. Och uttjatade.

Varför retar jag mig på detta då? Och varför känner jag igen Myran och Sjuan? Jo, därför att för drygt sex år sedan var jag en flitig läsare av Sköna hem och liknande. Då var vi nyinflyttade i Lilla gula huset och jag hade en hög med tidningar bredvid sängen som jag bläddrade i varje kväll. Jag måste ha gillat dem då.

Nu tycker jag att de är förljugna. Idealet de visar upp är ouppnåeligt för i stort sett alla människor. Ingen är felfri och ska inte vara det heller. Lyckan ligger snarare i att vara frisk och har någon eller rentav några att tycka om än att göra en utställning av sitt hem.

Visst ska folk få samla på 50-talsdesign eller medverka i inredningsreportage i fred. Även jag uppskattar att omge mig med fina saker, och det är viktigt för mig att trivas där jag bor. Det som retar mig är att jag så okritiskt svalde märkeshysterin och bilden av tomtebolycka. Jag trodde på allvar att reportagen skildrade verkliga liv. Mitt eget liv var faktiskt inte så långt ifrån de som avbildades i Sköna hem, minus barnen förstås. Men sakta föll det isär, bit för bit. Undra på att jag mådde så dåligt.

Nu vet jag bättre, och mår bättre.