På förekommen anledning, ett förtydligande

En fråga på AC svarar har gjort mig lite paranoid. Om det finns något troll med världssamvete därute, som känner sig kallat att bevaka små koreabarns intressen (eller kanske bara drivet av devisen Rätt ska vara Rätt) så vill jag meddela detta:

Vi har inte för avsikt att mygla oss igenom en adoption. Om det visar sig att min sjukdom är kronisk och inte går över inom de närmaste veckorna, kommer vi att avbryta adoptionen. (Det är ju för fan därför jag är så jävla ledsen och orolig.)

O och jag har en mer eller mindre konstant diskussion om det lämpliga i mitt bloggande. Han tycker inte om att jag lämnar ut mig själv och mina tankar, och indirekt också honom på internet. Men han tolererar det. Jag kan förstå honom, man behöver bara kasta en blick på exempelvis adoptera.nu för att konstatera att det finns gott om knäppskallar som får en kick av att såra andra i cybervärlden. Men hittills har bloggandet bara gett mig positiva kontakter. Alla som jag vet läser min sida och som lämnar spår efter sig är genuint trevliga personer.

Ännu viktigare är jag mår bättre av att skriva av mig och få reaktioner på det jag skriver. Verkligheten blir lättare att leva med när jag sätter ord på den och dessutom får veta att det jag tänker och känner har en betydelse för andra. Den innersta drömmen är att detta ska bli en bok en dag. (Blygsam som jag är så tycker jag att många - inte alla! - Berättelser Ur Livet om infertilitet, IVF och adoption är rätt sopiga och jag tror att min skulle bli bättre. Om jag bara fick tummen ur att snitsa till den. Allra helst med ett lyckligt slut.)

Det är en balansgång, och den är inte alltid lätt.

För övrigt så mår jag lite bättre sedan jag sist skrev. Inte mycket, men lite. Jag är inte lika trött längre och domningarna har blivit marginellt bättre. Det är så lite att det nästan kan vara inbillning, men jag tror inte det. The only way is up.