Inte i år heller

Det känns lite bättre idag. Till att börja med så gör en natts sömn och dagsljus sitt till. Dessutom har jag pratat med vår AC-kontakt.

Hon betonade att det inte är stopp i Korea. Idag kom ett barnbesked, för några dagar sedan kom ett par resebesked. Men det går mycket långsammare, och det är därför de har valt att stoppa nya ansökningar. Den brännande frågan, om vi får skicka vår ansökan nu eller måste vänta, är i själva verket inte så brännande. Vi får inte barn fortare för att ansökan skickas nu. Antingen så får den ligga hos AC och vänta eller så får den ligga i Korea. Hon tyckte absolut inte att vi skulle byta land, nu när vi har kommit så långt. Det var skönt att höra, då slipper vi vela och ha ångest över det. På min direkta fråga svarade hon att vi med största säkerhet inte kommer att få barn i år.

Inte i år heller. Jag vet inte varför just det känns så oöverstigligt. En födelsedag till (jag fyller år i september, jag var övertygad om att vi skulle ha hunnit få barnbesked då). En jul till. Vad spelar det för roll egentligen? Det är ju bara en formsak om det står 2006 eller 2007 på almanackan.

Men just detta känns väldigt svårt. Ett år till. De sju år som har gått rasar över mig, de fem IVF:erna också, varenda mens då jag har gråtit bittert av besvikelse. Det som har hållit mig uppe är att det kan ju inte ta hur lång tid som helst, någon gång måste det ta slut, någon gång i framtiden. Men detta "någon gång" flyttas fram hela tiden.

Inte i år heller.