Mer dramatik

Gudarna verkar tycka att vi har det lite för lugnt och skönt, O och jag.

Idag kom det ett brev från AC som meddelade att det på grund av ändrade regler råder omedelbart stopp för att skicka ansökningar till Korea. Sedan ganska många år försöker man i Korea att öka antalet inhemska adoptioner och minska antalet internationella. Men koreaner är tydligen inte så värst pigga på att adoptera barn, varför man istället väljer att tvinga adoptionsorganisationerna att dra ner på de internationella adoptionerna. Behovet, d v s antalet barn, tycks vara konstant.

Jag blev förstås alldeles knäsvag. Inte detta också. Ringde O och läste upp brevet men började gråta någonstans halvvägs. Efter mycket telefonerande fick vi tag på en dam på AC som var mycket deltagande. Hon förklarade att just våra namn finns på en exklusiv lista: ansökningar som är klara (och avgifter som är betalda) men ännu inte skickade. AC har vädjat till Korea att acceptera också dessa ansökningshandlingar innan de stoppar. De väntar på svar.

Vänta på svar. Gode gud, det börjar bli en vana. Varför har jag då så svårt att stå ut?

Värst är att jag känner att jag börjar svikta, jag är ytterst nära att ge upp nu. Nästan lika illa är att O och jag har så svårt att mötas just nu, när allt är så tungt. Motgångarna sliter på oss och driver oss isär.

Men jag ska ta ett andetag till, och efter det ännu ett och sedan ett till. Strax ska jag ta min sömntablett och lägga mig med en bok och hoppas att jag får sova. Imorgon kanske vi får besked, men jag vill inte hoppas för mycket. Sedan är det helg och sedan måndag, kanske vet AC något då. På tisdag ska vi till Sommarön, jag skulle vilja åka redan nu. Jag måste låta bli att surfa, mår dåligt av att läsa alla panikslagna, korkade, oempatiska kommentarer på nätet.

En minimal gnista i mörkret är att jag alldeles säkert börjar bli bättre nu, känseln är på väg tillbaka. Men till vilken nytta?