Tyda tecknen

Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.

Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.

Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.

IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.

Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.

Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.

Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:

1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?

2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?

3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?

Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.