2006-08-05

Tyda tecknen

Jag har skojat om detta ibland genom åren, att det är tur att man inte är vidskeplig eftersom det tycks råda så stort kosmiskt motstånd mot att O och jag ska bilda familj tillsammans.

Det är bara det att nu är det plötsligt inte så kul längre. Jag antar att det till största delen är ett uttryck för min stora och berättigade trötthet att jag börjar överväga att göra makterna till viljes. Två dråpslag på kort tid börjar övertyga mig.

Problemet är att begripa vad fan det är de vill. Tyda tecknen i skyn.

IVF var ju uppenbarligen inte vår grej, det har jag fattat nu. Tack för tipset. Ska inte prova det igen. Det var aldrig särskilt kul heller.

Adoption var det naturliga alternativet. Skaffa barn utan att använda min sopiga kropp, triumf! Tja, vi vet ju vad kroppen svarade. En ganska magnifik replik måste jag säga. Hatten av, 1-0 till kroppen.

Därefter susade Bebisgudens hantlangare Adoptionsguden in och gjorde vad han kunde, resultat: avsevärt längre väntetider i Korea.

Nu till mina frågor, jag ställer dem till Livet, Bebisguden, Ödet och alla andra makter och gudar som har lust att höra på:

1 Är detta ett test? Är det vår uthållighet som ska prövas nu igen? Betyder det att om vi biter ihop och härdar ut så kommer vi hem med världens finaste Olliskrutt i början av nästa år och lever lyckliga resten av våra dagar?

2 Eller har vi valt fel väg nu igen. Vi kanske inte alls ska adoptera? När det inte räckte med min sjukdom för att få oss trögskallar på rätt väg fick ni knipsa av ansökningsflödet till Korea. (Stackars de övriga familjer som drabbades av era försök att få oss att fatta läget, det var väl onödigt. Lite snyggare kunde ni allt ha skött det.) Eller är det möjligen rätt att adoptera men fel land vi har snöat in på? Sitter Olliskrutt och väntar på oss i ett helt annat land?

3 Finns det ett tredje, hemligt alternativ som är förborgat för oss kortsynta stackare? Är det i själva verket så att vi borde skilja oss eftersom vi var fel för varann från första början? Skilja oss för att kunna följa våra sanna kallelser och förverkliga oss själva? Det kanske visar sig att O är förutbestämd att träffa en trevlig systembolagskassörska som bor på en husbåt och bli styvpappa åt hennes tre barn och starta sjörestaurang? Meningen med mitt liv kanske är att besegra min truliga kropp genom att cykla från Eldslandet till Alaska och sedan skriva en bok om det?

Ni är ju inte särskilt talträngda av er, så något verbalt svar kan jag väl inte förvänta mig. Men hur vore det med åskknallar? En för alternativ ett, två för alternativ två och så vidare. Just to strike up the conversation, liksom.

7 kommentarer:

  1. Jag är ingen bebis- eller adoptionsgud så jag kan inte svar på dina frågor men oavsett vad som händer i framtiden så tycker jag att du ska skriva en bok. Om den handlar om cykling eller din väg fram till ett barn spelar mindre roll. Den kommer helt klart bli underhållande att läsa!

    SvaraRadera
  2. Ps: Jag menar inte att din situation är underhållande utan sättet du beskriver den på.

    Kram och lycka till!

    SvaraRadera
  3. Hej Helga!

    Jag är så ledsen för er skull att det kommit hinder i vägen för er, får hoppas att Korea öppnar upp snabbt igen. Våra bästa kompisar skulle precis skicka in sin färdiga ansökan till AC men nu får dom inte det, dom är också förtvivlade.

    Jag håller med dig, vissa personer blir verkligen testade medans andra glider igenom livet på ett bananskal. Orättvist? Självklart !!Finns det något att göra åt det? Nää, inte direkt utan man få försöka hitta någon väg där man fungerar och mår bra.

    Ni var ju inne på att adoptera från Bolivia i från början, om ni nu skulle byta land hur ligger ni till där? Skulle det vara ett alternativ att välja det istället?

    Jag hoppas att det snabbt ordnar till sig för er.

    Många kramar från Susanne

    SvaraRadera
  4. Som vanligt är jag så urbota kass på att skriva något bra men jag tänker på dig! *kramar* Chisanna

    SvaraRadera
  5. Hoppas också på en åskknall. Och en Olliskrutt från Korea till er.

    Tänker på er.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Helga, jag är mållös.
    Skickar över en stor kram och hoppas att det löser sig

    Kram och en lång svordomsramsa över er förbannade otur

    SvaraRadera
  7. Helga - denna kommentar borde ligga under "På förekommen anledning...", men jag vet inte om du kollar efter kommentarer så långt tillbaka.

    Din blogg är den enda jag läser. Du har alltid något att säga, till skillnad från de flesta andra "bloggare". Och så skriver du fruktansvärt bra. Fortsätt. Lämna mig inte. Skriver du en bok, så är jag den första att köpa!

    SvaraRadera