Ninaninaninanna... Helgas boktips

En av få fördelar med att vara sjukskriven och trött är att man får förskräckligt mycket tid att läsa och titta på film och tv. De senaste veckorna har Vänner och Cityakuten varit nära nog obligatoriska. Vänner är ingen ny bekantskap, tvärtom. De avsnitt som går just nu har jag sett så många gånger att jag kan dialogen utantill, pinsamt med sant. En annan pinsamhet: när jag ser de tio år gamla avsnitten tycker jag att Monica och Rachel har skitfula kläder men är väldigt snygga i håret. Det måste betyda att jag har otroligt mossig frisyrsmak.

Två filmer som jag har sett och kan rekommendera är Dålig uppfostran (Almodóvar) och Vera Drake.

Men det var ju böcker jag skulle tipsa om. De senaste veckorna har jag läst följande:

Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga 4+
Inte illa alls. Bra historia, bra språk, suggestiv stämning. En bok för bokälskare som definitivt håller för en omläsning (det måste bra böcker göra).

Jan Guillou: Tjuvarnas marknad 3+
Jodå, den gamle positivhalaren vet hur man totar ihop en historia, och han kan vara rolig också. Men som alltid med Guillou får jag en känsla av att det går lite för fort när han skriver. Läser han verkligen igenom sina texter? Gör någon annan det? Denna hör varken till hans bästa eller sämsta. (De bra är enligt min mening Coq Rouge-serien. De rosade Arnböckerna var en besvikelse för mig, jag orkade bara ta mig igenom den första.)

Leif GW Persson: Linda som i Lindamordet 3+
Inte oäven deckare, lite för lång. Har månne Piratförlaget så stor respekt för sina författare att de inte törs korta ner deras alster? Boken är dedicerad med stor beundran till Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag delar GW:s beundran och konstaterar att han har en bit kvar.

Joanna Trollope: Syster och bror 3+
Mamma lånade mig den här boken, hon var mycket fascinerad och tyckte att den beskrev adoptionsproblematik på ett bra sätt. Jag är mer svårflirtad. Titelns syster och bror är adopterade och står varann mycket nära, även sedan de har blivit vuxna och bildat egna familjer. Ingen av dem har funderat över sitt ursprung, systern har alltid protesterat mot att omvärlden sätter en etikett på henne som adopterad. Men allt detta ändras när hon en dag bestämmer sig för att leta på sin biologiska mamma, och övertalar brodern att göra detsamma. Hela familjen råkar i gungning och alla känner sig plötsligt osäkra på sina roller. Starkast reagerar adoptivmamman som känner sig ifrågasatt. Från att ha varit den storsinta som har räddat två små barn till ett bättre liv, känner hon sig nu som en tjuv.

Under hela läsningen undrade jag när poängen skulle komma, den som förklarade alla obegripliga reaktioner. För mig är det högst naturligt att en vuxen adopterad vill ta reda på sitt ursprung. Jag tyckte också att adoptivmamman hade ett underligt och outrett förhållande till hela dilemmat att varje adoption börjar med en tragedi.

Oj vad präktig man kan vara då, jag börjar kanske bli väl politiskt korrekt. Nåja, den här boken var något av en besvikelse, jag har läst annat av Joanna Trollope som jag har gillat mer.

Lillemor Östlin: Hinsehäxan 3+
En helt klart intressant och läsvärd bok skriven av en kvinna som suttit på anstalt större delen av sitt liv. I början var jag fascinerad och kände ganska stor beundran. Mot slutet började jag dock tröttna lite på jargongen, den enorma svadan och hävdandet att allt alltid var någon annans fel.

Minette Walters: The Devil's Feather 5
Deckare är inte min favoritgenre, fast jag inte kan motstå att läsa dem. Jag tycker oftast att både historierna och språket är lite för dåliga för att förtjäna utgivning och stora upplagor. Minette Walters är ett lysande undantag. Hennes böcker är oförutsägbara, välskrivna och psykologiskt väldigt intressanta. Denna är riktigt otäck, men fängslande. Det brukar ofta sägas, men den här gången är det sant: jag hade svårt att lägga den ifrån mig.

Inger Alfvén: Livets vatten 3-
Något av en besvikelse från en författare jag annars gillar (hennes bästa är nog Ur kackerlackors levnad). Historien som i och för sig är väl berättad handlar om en medelålders kvinna som förälskar sig i en alkoholist. Säkert helt trovärdigt beskrivet, och det är det som är problemet. Läsningen var nästan plågsam, ända från början var jag arg på huvudpersonen för att hon lät sig luras och förnedras av en självupptagen psykopat.

Stieg Larsson: Flickan som lekte med elden 3+
Jag läste föregångaren Män som hatar kvinnor i höstas. De är båda bra, men denna är något sämre. Båda är lite för långa, särskilt Flickan. Kanske är jag för påverkad av de översvallande recensionerna, jag hade väntat mig något mer. Men den var väldigt spännande och funkade utmärkt som distraktion under långa timmar i akutens väntrum.

Gail Godwin: The Good Husband 5
En av mina älsklingsförfattare, jag tror inte att hon är så värst känd i Sverige. Jag har läst den här boken flera gånger och har svårt att förklara varför jag tycker så mycket om den. Kanske för att den handlar om allt. Kärlek, sorg, liv och död. Den skildrar slutet på två äktenskap, det ena lyckligt, det andra olyckligt. Den innehåller en av de märkligaste beskrivningar av sjukdom och död jag har läst. (Å andra sidan har jag nog inte läst så många, kanske därför denna är märkvärdig?). De fyra huvudpersonerna skildras så levande att det känns som om jag kände dem.

Gail Godwin: A Mother and Two Daughters 4+
Inte riktigt lika bra som den förra, men nästan. Boken handlar om vad som händer när en äldre man hastigt dör i hjärtinfarkt. Hans änka ser tillbaka på sitt liv, och den undertryckta rivaliteten mellan hans vuxna döttrar blossar upp. (Hm, det här låter verkligen inte kul, men det är det faktiskt!)

John Ajvide Lindqvist: Hanteringen av odöda 4
Ytterligare en uppföljare, och en sträckläsare. Jag läste vampyrboken Låt den rätte komma in när jag var på Sommarön förra året. Det är ett bra ställe att läsa skräckromaner på, av någon anledning blir jag inte lika rädd när jag är där. Om jag ska vara riktigt gnällig så klagar jag på att författaren bygger upp en del förväntningar som sedan aldrig infrias. Man får aldrig någon förklaring till läskigheterna. Fast, nä. Jag är för gnällig och logisk. Det här är en bra bok.

Liza Marklund: Böckerna om Annika Bengtzon 3
Det kanske är löjligt att recensera dem, för vem har missat de här böckerna? Den senaste går som följetong i DN just nu och är otroligt seg. Det som intresserar mig mest är hur det ska gå för Annikas äktenskap. Vilken skitstövel hennes karl har utvecklats till. Jag gillar också att yrkeslivet skildras så ingående, man får verkligen en känsla för hur det är att jobba på en tidning. De tidiga böckerna är bäst, sedan börjar det gå på tomgång. Min logiska mani får mig att undra hur många gånger det är rimligt att Annika drullar rakt in i deckardramer, så kriminalreporter hon är. Och så blir det lite tjatigt i längden när hon luktar på sina barn och blåser dem i håret och vilar i deras värme och allt det där. Ja, jag fattar. Du älskar dina barn. Variera formuleringarna lite åtminstone.

Lena Einhorn: Ninas resa 4+
Sedan jag bodde i Berlin några månader 1998 hyser jag ett lätt knasigt intresse för judeförföljelserna under andra världskriget. Frågan som varken jag eller någon annan lär få svar på är hur det kunde hända. Men det känns nästan som en skyldighet att försöka förstå eller i alla fall ta del av en liten del av de ögonvittnesskildringar som finns. Lena Einhorn berättar sin mamma Ninas historia, hur hon genom en osannolik räcka av sammanträffanden undkom Förintelsen och överlevde kriget. Ninas personlighet lyser igenom och gör mig ödmjuk och får mig att tro på mänskligheten. Det finns alltid hopp om att det ska bli bättre på något sätt.