O ringde imorse till vår adoptionsorganisation, han var glad och positiv och tänkte "sätta igång vår adoption".
Det är stopp på obestämd tid för att skicka ansökan till Bolivia.
Jag-orkar-inte-mer-nu.
2005-10-31
Inte-mera-nu
O ringde imorse till vår adoptionsorganisation, han var glad och positiv och tänkte "sätta igång vår adoption".
Det är stopp på obestämd tid för att skicka ansökan till Bolivia.
Jag-orkar-inte-mer-nu.
Det är stopp på obestämd tid för att skicka ansökan till Bolivia.
Jag-orkar-inte-mer-nu.
Måndag i verkligheten
Det är måndag morgon och dimman står vit utanför fönstret. Om ett par timmar ska vi träffa dr Lugn för sista gången och därmed kommer vår IVF-resa att vara avslutad. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till honom. Helst hade jag velat ha en förklaring till varför det aldrig har funkat, och en ursäkt å alla klantiga läkares vägnar som har misshandlat oss genom den här processen. Men vi kommer självklart varken att få det ena eller det andra. Någon förklaring finns inte, och det är inte dr Lugns fel att många av hans kollegor är idioter eller åtminstone obetänksamma.
Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.
Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.
Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.
Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.
Måndag i verkligheten
Det är måndag morgon och dimman står vit utanför fönstret. Om ett par timmar ska vi träffa dr Lugn för sista gången och därmed kommer vår IVF-resa att vara avslutad. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till honom. Helst hade jag velat ha en förklaring till varför det aldrig har funkat, och en ursäkt å alla klantiga läkares vägnar som har misshandlat oss genom den här processen. Men vi kommer självklart varken att få det ena eller det andra. Någon förklaring finns inte, och det är inte dr Lugns fel att många av hans kollegor är idioter eller åtminstone obetänksamma.
Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.
Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.
Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.
Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.
2005-10-29
En sonett
Jag är lyrikfreak, det vet ni redan. Kunde alltså inte motstå DN:s sonettmaskin med vars hjälp jag har komponerat följande alster:
Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.
Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera.
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!
Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.
Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera.
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!
En sonett
Jag är lyrikfreak, det vet ni redan. Kunde alltså inte motstå DN:s sonettmaskin med vars hjälp jag har komponerat följande alster:
Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.
Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera.
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!
Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.
Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera.
Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!
2005-10-28
Tredje dagen
Detta är både lättare och svårare än jag trodde. Igår var jag ganska samlad och kunde till och med skratta och skoja ibland. Pappa kom hit och höll mig sällskap under dagen (jag hostar fortfarande så jag har bestämt mig för att vara hemma resten av veckan) och stannade på middag. Men när han hade åkt och det var läggdags slog ångesten till. Jag grät en stund och sövde sedan mig själv med att läsa Längtansbarnen från pärm till pärm. Det var några år sedan sist.
Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.
Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)
Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?
Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.
Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.
Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.
Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.
Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.
Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.
Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)
Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?
Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.
Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.
Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.
Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.
Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.
Tredje dagen
Detta är både lättare och svårare än jag trodde. Igår var jag ganska samlad och kunde till och med skratta och skoja ibland. Pappa kom hit och höll mig sällskap under dagen (jag hostar fortfarande så jag har bestämt mig för att vara hemma resten av veckan) och stannade på middag. Men när han hade åkt och det var läggdags slog ångesten till. Jag grät en stund och sövde sedan mig själv med att läsa Längtansbarnen från pärm till pärm. Det var några år sedan sist.
Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.
Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)
Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?
Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.
Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.
Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.
Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.
Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.
Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.
Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)
Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?
Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.
Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.
Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.
Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.
Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.
2005-10-27
Ironi?
Bara någon timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg började jag blöda. Blödningen har ökat sedan igår och liknar nu en riktig mens, så jag hoppas inte mer. Jag har lyckats tjata mig till att få ta blodprov på kliniken imorgon så får vi svar samma eftermiddag.
Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.
Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.
Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.
Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.
Ironi?
Bara någon timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg började jag blöda. Blödningen har ökat sedan igår och liknar nu en riktig mens, så jag hoppas inte mer. Jag har lyckats tjata mig till att få ta blodprov på kliniken imorgon så får vi svar samma eftermiddag.
Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.
Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.
Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.
Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.
2005-10-26
Värsta ruvningen?
Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
Värsta ruvningen?
Jo jag tror faktiskt att min sista ruvning är den värsta. Förutom att det alltid är överjävligt att ruva så har jag denna gång begåvats med en brakförkylning med en hosta som inte är av denna världen. Jag hostar så att både lungor och äggstockar och embryon borde lossna och börja skramla runt inuti mig. Kliniken har försäkrat mig att förkylningen inte spelar någon större roll, men jag undrar jag. Eftersom jag inte har så där värst lätt för att bli gravid i första taget så känns det som att hostan från helvetet effektivt stampar sönder den mikroskopiska chans detta försök eventuellt hade.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
Detta sagt så gick de första dagarna ganska bra. Jag jobbade i förra veckan, vilket fick mig att tänka på annat. Sedan slog hostan till och jag har nu tillbringat fyra dagar i sängen och på soffan. Även det har gått hyfsat fram till igår, när den obestämda molvärk som jag haft i flera dagar plötsligt högg sig fast i ryggen. Då grät jag, över att det är många dagar kvar tills vi får besked, och över utsikten att tillbringa dessa dagar i en skärseld av värk och kanske till och med blödningar som kommer och går. Efter alla dessa försök litar jag inte en sekund på min kropp. Den har nämligen hittat på alla möjliga varianter. IVF 1 och 2 slutade på samma sätt, med svår mensvärk ungefär vid dag 12, och mens något dygn senare. När jag vid IVF nr 3 tog mig till dag 13 med bara lite värk och inget blod, hoppades jag stort men blev besviken. Efter IVF nr 4 började jag blöda så smått redan på dag 11, men smärtorna och den riktiga mensen dröjde ytterligare tre dagar.
Imorgon är dag 11, så jag är rädd att de närmaste dygnen kommer att bli förfärliga.
Men jag försöker att se framåt. Igår skrev vi kontrakt och valde tapeter till vår nya lägenhet som vi får i april. Jag anstränger mig för att föreställa mig Oli där. Hans eller hennes rum är beige, det låter otroligt tråkigt men jag tror att det blir en bra bakgrund till färgglada tavlor och gardiner.
Idag går vårt ärende upp i nämnden så förhoppningsvis håller politikerna med om våra utredares åsikt att vi är lämpliga föräldrar. Jag bävar lite för att få vår hemutredning, sedan vi skickade in vår rättade version har vi inte sett slutresultatet. Undrar just hur det ser ut.
Fan vad tungt det är att leva i barnskaffarland.
2005-10-17
Ruvdag 1
Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Ruvdag 1
Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.
Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.
Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?
Jag vet inte. Jag vet inte.
Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.
Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.
Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.
Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.
Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.
Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.
2005-10-15
Aldrig mer, aldrig!!
Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
Aldrig mer, aldrig!!
Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.
Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.
Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.
Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.
Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.
Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.
Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.
2005-10-13
2003-2005, en sammanfattning
Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
2003-2005, en sammanfattning
Häromdagen skummade jag genom mina dagböcker de senaste åren. Det är länge nu som jag har tyckt att mitt liv är så jävla fel, ingen ordning på någonting. Är det så här livet ska vara? Efter denna läsning är jag benägen att svara nej. Så här ska inte livet vara, men så här har det varit:
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
februari 2003
Får besked om att jag ligger i farozonen för att bli uppsagd från mitt jobb (som jag hatar), arbetsgivaren ska säga upp en fjärdedel av personalen. Börjar spraya för vår första IVF. Nervös och hoppfull.
mars 2003
Spray och sprutor. Gråter av lättnad när en läkare säger att med så fina ägg är det bara en tidsfråga innan man lyckas.
april 2003
Blöder och testar negativt. Får samma dag ett brev från min jämnåriga kusin, där hon berättar att hon är gravid i vecka 17. Vi har haft mycket mejlkontakt de senaste månaderna och hon har frågat mycket om vår IVF, men den lilla detaljen att hon själv är med barn har hon undvikit att nämna. Sorgen är nästintill outhärdlig, och skam till sägandes kan jag knappt skilja på sorgen över misslyckandet och bitterheten över att ha blivit lurad och förbisprungen.
maj 2003
Förbereder vårt första frysförsök, vi har två embryon i frysen. Båda dör vid upptining. Börjar direkt att spraya för IVF nr 2. Bestämmer mig för att jag vill bli uppsagd, jag står inte ut på jobbet längre. Stannar hemma från sagda kusins bröllop.
juni 2003
Blir uppsagd. Äggplock.
juli 2003
Testar negativt.
augusti 2003
Arbetar min sista dag. Börjar spraya för IVF nr 3 nu på en ny klinik, vi har kommit fram i landstingskön.
september 2003
Nedregleringen strular och blir en vecka längre än vanligt. Måste ta två sprutor Suprefact om dagen. I efterhand visar det sig att jag troligen var normalt nedreglerad, det var sjukhuset som kalibrerat fel på analysinstrumenten.
oktober 2003
Äggplock. Sju ägg till frysen, rekord.
november 2003
Negativt igen. Blir ledsnare än någonsin. Tar sköldkörtelprover, överläkaren tror att jag kan ha fel på ämnesomsättningen.
december 2003
Provsvaren visar att läkaren hade rätt, jag har en autoimmun sjukdom som kanske – men bara kanske -kan ha påverkat utgången vid de tidigare försöken. Får medicin.
januari 2004
Är på semester för första gången på flera år, och njuter ohejdat.
februari 2004
Förberedelse för frysförsök. Avbryts eftersom ägglossningen aldrig kommer. Blir mycket ledsen.
mars 2004
Frysförsök igen, sex embryon tinas varav två fina överlever.
april 2004
Testar negativt. Vår högt älskade hund dör oväntat och hastigt.
maj 2004
Börjar spraya för IVF nummer fyra. O får jobb i Stockholm, ett bitterljuvt besked. Jobbet är perfekt för honom, men vi bor ju i Göteborg..
juni 2004
O börjar veckopendla. Strulig IVF, min sprutdos ändras ideligen. Äggplock, hotande överstimulering, har mycket ont. Nytt rekord: tretton ägg till frysen. Överläkaren försäkrar att en mer lyckad cykel än så här kan man inte begära, och inskärper att det är stor risk för att det ska bli tvillingar. De sista dagarna i juni börjar jag blöda, och testar negativt.
juli 2004
Sörjer. Världen är insvept i en grå dimma.
augusti 2004
Min morfar dör. Frysförsök, långt och segdraget, ägglossningen mycket försenad. Till sist blir det en återföring samma dag som morfar begravs.
september 2004
Negativt. Flyttar över våra embryon från landstingskliniken till den privata där vi gjorde våra första två försök. Vi har sammanlagt tolv embryon i frysen. Gör ett frysförsök som går smidigt.
oktober 2004
Negativt för sjunde gången. Nytt frysförsök, som blir det sista, endast två embryon överlever upptiningen.
november 2004
Flyttar permanent till en tvåa i Stockholm, huset i Göteborg hyrs ut. Testar negativt för åttonde gången. Frysen är tom och alla landstingsförsök är förverkade, det tredje och sista frös inne i och med att vi flyttade.
december 2004
Konsulterar läkare på både privat- och landstingskliniken där vi har gått. De är båda optimistiska angående våra fortsatta chanser. Den ene tror att jag har endometrios och tycker att detta bör utredas.
januari 2005
Laparoskopi, för att leta efter endometrios. Hittar ingen sådan, men man upptäcker att jag har stopp i ena äggledaren och att livmodern är något missbildad. Svårt att säga hur detta påverkar våra chanser att få barn. Beskedet och framför allt bemötandet gör mig mycket ledsen.
mars 2005
Konsulterar två privatkliniker i Stockholm. På den ena är man villig att göra ett försök till med ändrad medicinering. På den andra vill man först göra en missfallsutredning. Första besöket på socialförvaltningen för att göra hemutredning.
juni 2005
Får svar på missfallsutredningen, att 3% av mina kromosomer är abnorma. Kliniken avråder från fortsatta IVF-försök, men inte med tanke på kromosomerna utan på grund av vår historia. Med så många tekniskt sett lyckade försök utan graviditet måste det finnas ett okänt fel, och därmed är chansen att lyckas minimal. Jag får jobb och börjar jobba. O:s pappa blir oväntat mycket sjuk och dör.
juli 2005
Begravning. O och jag är mycket pressade. Vi grälar och överväger till och med skilsmässa.
augusti 2005
Nytt besök på kliniken som ville ta emot oss i våras. Kromosombeskedet ändrar ingenting. Vi bestämmer oss för att göra ett sista försök. Flyttar till större lägenhet.
september 2005
Sprayar och sprutar.
oktober 2005
Äggplock.
Och vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte. Jag har starka misstankar, men jag vet inte.
Tänk på mig imorgon. Man blir inte mindre nervös och rädd bara för att det är femte gången, snarare tvärtom.
2005-10-12
Det kostar, men det smakar också
Stockholms (och landets?) dyraste klinik är faktiskt värd pengarna. Igår betalade vi räkningen för DASI, några tusen mer än vad landets övriga kliniker tar. Men det är det värt.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Det kostar, men det smakar också
Stockholms (och landets?) dyraste klinik är faktiskt värd pengarna. Igår betalade vi räkningen för DASI, några tusen mer än vad landets övriga kliniker tar. Men det är det värt.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.
Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.
(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)
Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.
Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.
2005-10-10
Ovarium magnificum
Listiga lillsyrran lät lura sig. Såvitt jag vet i alla fall. I detta nu sitter hon på ett plan till sydligare nejder för att backpacka i tio veckor. Jag är en sömnig storasyrra eftersom jag körde henne till ett kriminellt tidigt flyg imorse.
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Ovarium magnificum
Listiga lillsyrran lät lura sig. Såvitt jag vet i alla fall. I detta nu sitter hon på ett plan till sydligare nejder för att backpacka i tio veckor. Jag är en sömnig storasyrra eftersom jag körde henne till ett kriminellt tidigt flyg imorse.
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
Söndagens koll gick sisådär. Äggblåsor finns det och de växer men det går lite trögt. Ny koll på onsdag, det vete fan när plocket blir av. Detta tär allt mer på mig. Den nervösa spänningen i magen blir allt svårare att ignorera.
När doktorn fick upp de prydliga druvklasarna på ultraljudsskärmen sa hon att jag har magnifika äggstockar. Jaha. Det var ju roligt, antar jag. Eller? Vad fan ska man med magnifika äggstockar och förstklassiga ägg till om fanskapet aldrig vill fästa? Ute i korridoren gluttade jag i journalen, konstaterade att den var välskriven och att doktor Lugn i stort sett håller med om doktor Jubelpitts bedömning att chanserna att lyckas är små, men att ”paret är införstådda med detta och eftersom ingen medicinsk kontraindikation föreligger, avråder jag inte från ytterligare ett fullt IVF”:
Jodå. Paret är så införstådda så. Lugna och samlade. Kvinnan låter sig stickas i armvecket och genomborras med ultraljudsstavar, och ler vänligt hela tiden.
Men kan någon förklara vem det är som sitter i en bil och storgråter på parkeringen utanför?
2005-10-06
Glad!
Vi ska flytta! Igen. Är vi kloka? Nä. Inget nytt i det.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Glad!
Vi ska flytta! Igen. Är vi kloka? Nä. Inget nytt i det.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
Jag har ju gnölat om sunklägenheten så att det räcker. För cirka tre veckor sedan hittade jag ett nybygge på Bostadsförmedlingen som jag raskt anmälde oss till. Fyra stycken fyror, en drös treor och några tvåor skulle fördelas. För en vecka sedan var jag på visning, anmälde sedan vårt intresse för fyrorna. Allra helst ville vi ha den högst upp som vetter mot sydväst, men det vill väl alla andra också, tänkte vi. Sista svarsdag var i tisdags, så det dröjer väl några veckor innan man får besked, tänkte vi.
Men ibland har man fel. Idag ringde en bostadsförmedlare och erbjöd oss just den lägenhet vi vill ha.
Inflyttning i april
Vi får välja tapeter och kakel
Ekparkett i alla rum
Stor balkong som löper runt ett hörn
Nyproducerat med allt var det innebär av fräschör och praktisk planering
Åttonde våningen med utsikt över träd och vatten
Fyra t-banestationer närmare stan
Vad säger man? Ja tack!
Kanske ska man rentav börja tro på ödet, att det ”fanns en mening” med att vi inte fick den andra lägenheten vi ville ha i augusti, den som barnfamiljen knep för oss.
Ikväll ska vi banne mig knäcka min jobbchampagne, den som O köpte när jag fått jobb men som vi inte orkade dricka upp den kvällen. Veckan därpå blev svärfar sjuk, sedan dog han, sedan har vi inte kommit oss för att fira. Men det ska vi göra nu.
Den däringa adoptionen
Idag ringde jag utredaren. Ja, hon har skrivit färdigt, utredningen ligger hos hennes chef för påseende. Men hon visste inte när vi kommer upp i nämnden. Skulle ta reda på det och återkomma.
Den däringa IVF:en
Går hittills som planerat. Jag tar sprutor och inhalerar spray för glatta livet. Funderar som bäst på nödlögner:
Vad smäller man i en besökande klyftig lillasyster så att hon inte begriper att det är IVF-kliniken vi ska besöka på söndag morgon? Som sagt, hon är både klyftig och erfaren och misstänksam så det måste vara något väldigt trovärdigt.
Vad säger man på jobbet när de vill skicka en utomlands på så kallad endagsförrättning när man själv planerar att ligga i gynstol och bli plockad på ägg? Behöver inte vara fullt lika trovärdigt.
Förslag mottages tacksamt.
2005-10-03
Måndagskoma
Man vet att man har för mycket om sig när man är tröttare på måndag morgon än på fredag kväll. Och i fredags var jag dödstrött.
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Måndagskoma
Man vet att man har för mycket om sig när man är tröttare på måndag morgon än på fredag kväll. Och i fredags var jag dödstrött.
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Nåja. Nu är i alla fall de aprikosrosa tapeterna ett minne blott och sovrummet är snyggt blårandigt. Det blev riktigt, riktigt fint. Så fint att jag knappt vågar borra hål i dem för att sätta upp rullgardin och tavlor. Under dagen och kvällen ska jag fundera på om vi ska köra på direkt den här veckan med att lägga in golv eller om vi ska pausa några veckor. Det känns väldigt frestande att möblera sovrummet redan ikväll för att återigen kunna sova i rätt sängar och rätt rum. Risken med att pausa är förstås att pausen kan bli mycket längre än tänkt. Å andra sidan är det nyttigt att vila ibland.
Jag är fortfarande inte heltänd på vår nya lägenhet, trots tapeter och entusiastiska kommentarer från släkt och vänner. Framför allt är jag skeptisk till grannarna. Blir rädd för mig själv när jag formulerar detta, att jag inte gillar att bo i hyreshus bland det klientel som förekommer där. Men så är det. Det är en väldigt skillnad mot att bo i eget hus, särskilt när man som vi bor i ett hyreshus av den lyhörda sorten. Barnskrik, TV-ljud och musik får man lära sig att stå ut med, men ett par gånger har vi också hört dunsar och skrik som låter väldigt olycksbådande. Igår hördes oartikulerade och rasande vrål från en av lägenheterna ovanpå. Någon där har tydligen väldigt dåligt morgonhumör, kanske också förstärkt av baksmälla...
Adoptionen, status quo
Vi väntar fortfarande på att vår utredning ska bli klar och på att få reda på datum för när den kommer upp i nämnden. På onsdag är det två veckor sedan jag lämnade referensbreven till vår utredare. Den tvättade-och-rättade texten fick hon ytterligare en vecka tidigare. Jag börjar tycka att hon borde bli klar snart, men jag ska ge henne några dagar till innan jag börjar jaga henne.
Häromdagen ringde jag till BFA för att fråga om det finns något vi kan göra redan nu för att påskynda processen för att adoptera, vi har ju redan bestämt oss för Bolivia. Nix, det gör det inte. Papper och stämplar har ett bäst-före-datum så det är ingen idé att börja för tidigt, då riskerar man att allt blir för gammalt och så får man börja om. Dessutom skrämde BFA-tanten upp mig något med att berätta att det nu blivit väntetid på att få skicka ansökan till Bolivia. Suck! Ja, det är väl klart. I över ett år har det inte varit någon väntetid alls, men nu när det börjar dra ihop sig för oss blir det förstås det. Jag bara väntar på att det ska bryta ut inbördeskrig också. Något måste ju hända som stjälper våra barnplaner, det har det alltid gjort hittills.
Ursäkta min självupptagenhet, jag vet att världen inte roterar kring mig och att det finns betydligt starkare skäl än våra adoptionsplaner för att hoppas och be för att det inte blir inbördeskrig i Bolivia eller någon annanstans.
Jag har tröstat mig något med att vi i alla fall har varit medlemmar i BFA i snart ett år, så förmodligen har vi lite hjälp av vår kötid den dag det blir dags. Vad spelar några månader hit eller dit för roll? (HAHAHA = ihåligt sardoniskt och ironiskt avgrundsskratt)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)