En sonett

Jag är lyrikfreak, det vet ni redan. Kunde alltså inte motstå DN:s sonettmaskin med vars hjälp jag har komponerat följande alster:

Hur mycket kan ens intellekt prestera?
Man undrar vad ens hjärna kan förmå.
Man lyder snällt, men undrar varför då,
Det känns som om man skulle explodera.

Man vet att detta inte får fallera -
Det mål man har i sikte ska man nå.
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera.

Jaha. Minsann. Då var vi alltså klara?
Men allt man kan få fram nu är ett skrik.
Det är ens öde, att man dömts att vara.

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Och alla säger bebisar är rara -
Man tvingas hålla ut tills man blir lik!