Det är måndag morgon och dimman står vit utanför fönstret. Om ett par timmar ska vi träffa dr Lugn för sista gången och därmed kommer vår IVF-resa att vara avslutad. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till honom. Helst hade jag velat ha en förklaring till varför det aldrig har funkat, och en ursäkt å alla klantiga läkares vägnar som har misshandlat oss genom den här processen. Men vi kommer självklart varken att få det ena eller det andra. Någon förklaring finns inte, och det är inte dr Lugns fel att många av hans kollegor är idioter eller åtminstone obetänksamma.
Efteråt ska jag jobba, jag bävar för vad som möter mig där. Jag har varit borta i en vecka. När blödningen började i onsdags stängde jag av mobilen. Ikväll tänkte jag åka till kören, och imorgon ska jag på kurs i tre dagar framåt.
Det känns jävligt tungt att återvända till vardagen och verkligheten. En vardag som är sig både plågsamt och befriande lik, en verklighet som är helt oförändrad samtidigt som den aldrig blir densamma mer.
Helga,
SvaraRaderaHar tänkt på dig. Hoppas att mötet med Dr Lugn trots allt kändes "bra", även om ni kanske inte fick svar på Varför.
Jag önskar att det avslutade kapitlet med IVF relativt snart ger er ett "lugn" i ert förhållande, och ork att gå vidare tillsammans. Det är ändå ett under att inte fler förhållanden slutar i skilsmässa under de påfrestningar som barnlöshet och ivf-behandlingar innebär. Ni, som fortfarande är tillsammans, är starka.
Många kramar från Dina