Aldrig mer, aldrig!!

Äggplocket är över, fy fan vad skönt det är. Det är sant som det sägs, att man glömmer smärta snabbt. Tur är väl det.

I bilen på väg till kliniken var läget förtvivlat. Jag tror aldrig att jag har varit så förbannad på O. Det började redan kvällen innan med gräl om att han är mycket mindre engagerad i vårt barnskaffande än jag. Så har det alltid varit, ända från början. Det har blivit lite bättre med åren, men nu under de senaste veckorna tycker jag att jag har fått dra ett orimligt tungt lass med både IVF och att tjata på vår sega adoptionsutredare. O låste sig totalt och gick i försvarsställning. Droppen var när han suckade över att kanske inte hinna till ett möte på äggplocksdagens eftermiddag. Men det är OK att du går på mötet, jag kan vila på kliniken under tiden, sa jag. Nej, det ville han inte. Han ska både äta kakan och ha den kvar. Han gav mig som vanligt ingen chans att hjälpa honom, han vill kunna ruva på sina egna problem i fred och vara arg.

Men då fick jag nog, trött och äggsvullen och nervös, och röt att om han inte skärpte till sig i detta ögonblick så tänkte inte jag utsätta mig för någon IVF. Vi marscherade in på kliniken med hoppressade läppar och rynkade ögonbryn. Det var som en mardröm. Jag var helt förberedd på en katastrof, som att O inte skulle klara att få fram sitt - hrm - prov, eller att vi skulle börja gräla inne på kliniken och chockera personalen där.

Men något hände med O, uppenbarligen. Han var inte borta mer än några minuter för att fixa provet, och när han kom tillbaka var han inte arg längre utan bad om förlåtelse. Jag grät när jag la mig i gynstolen, och viskande frågade han varför, är det mitt fel. Under hela plocket tröstade han mig och strök mig över håret. Läkare och sköterska var jättegulliga, tog god tid på sig och talade hela tiden om vad de skulle göra. Plocket gjorde ont som fan som alltid, men det gick fort över. Femton ägg fick de ut. Doktorn pratade med mig en stund efteråt, hon tyckte att jag var duktig som utsatte mig för detta trots att jag visste innan hur ont det skulle göra. Som den bekräftelsejunkie jag är slickade jag i mig berömmet.

Efteråt gjorde det rejält ont, och jag fick en spruta mot smärtan som däckade mig i flera timmar. (På den dyraste kliniken får man eget rum med TV!) Klockan var halv fyra innan jag orkade åka hem. Resten av kvällen och eftermiddagen kunde jag inte hålla mig vaken mer än någon timme i sträck, däremellan sov jag.

Idag är de värsta smärtorna borta, jag känner mig bara lite mörbultad och öm och vill helst ligga i sängen. Labbet har ringt och berättat att sju ägg var omogna men att åtminstone fem ser fina ut och har delat sig. Återföring imorgon.

Medan jag sov igår eftermiddag ringde O vår hemutredare. Vår utredning är färdig och kommer upp i nämnden den 26 oktober. Det var ett skönt besked att få.

Det är en annan sak som känns skön också. Om det inte gjorde det innan så står det nu fullständigt klart för mig att jag inte tänker göra om detta. Aldrig någonsin. Det är inte värt det. Adoption må vara hur jobbigt som helst med det kan omöjligt vara värre än detta. Detta var vår sista IVF. Amen.