Det kostar, men det smakar också

Stockholms (och landets?) dyraste klinik är faktiskt värd pengarna. Igår betalade vi räkningen för DASI, några tusen mer än vad landets övriga kliniker tar. Men det är det värt.

Idag var jag på vad som visade sig vara den sista kontrollen. Allt ser bra ut, klartecken för äggplock på fredag. Det var en ny läkare den här gången, och även om han inte gav mig komplimanger för mina äggstockar så var också han optimistisk. Till skillnad från doktor Lugn alltså. Jag gillar inte den där optimismen, har aldrig gjort det. Jag försöker värja mig mot den, men blir motvilligt charmad, och dras med lite grann. Men efteråt är jag kall och arg och känner mig utlämnad och förrådd. Det är så onödigt, särskilt nu, när jag äntligen efter åratal av sorg och besvikelse nästan lyckats landa i insikten att det inte blir mig förunnat att bära fram mina barn till världen, men att jag kanske kan bli mamma till dem ändå.

Efteråt slussades jag in till en rar barnmorska för att planera. En djup suck undslapp mig, som fick henne att titta forskande på mig. Då brast det. Vi pratade länge, jag gav fan i den obetalda parkeringen och att jag skulle komma sent till jobbet. Det var inga märkvärdigheter som sas, det mesta har jag hört eller sagt innan, men det var skönt i alla fall. Hennes engagemang verkade genuint när hon sa att ingen på kliniken förstått hur jobbigt jag tycker att detta försök är, och att jag borde ha sagt det tidigare, så att de kunde tagit hand om mig bättre. Jag svarade att jag inte släppt fram de känslorna riktigt ens för mig själv. Det är inte riktigt sant, de senaste dagarna har jag gråtit lite varje dag. Oftast i bilen, där ingen ser.

(Blir inte irriterad, men förundrad av hennes kommentar. Hur kan de tro annat än att jag tycker att det sista försöket är jobbigt? Hur kan någon tycka något annat? Hur kan de alls bli förvånade när man gråter? Jag skulle snarare bli förvånad över att en IVF-patient inte gråter. Men de blir väl avtrubbade, de som alla andra. Det som är hjärtesorg och ödesbesked för oss är en vanlig dag på jobbet för dem.)

Och så berättade hon det som för mig är värt nästan hela prisskillnaden. Efter ET kommer de att boka tid för ett återbesök, och vid det återbesöket görs ett graviditetstest. Vi kommer alltså att få beskedet av en läkare eller barnmorska, och vi kommer att få prata med dem direkt efteråt. Jag slipper tjuvtestångesten, jag slipper stå som ett fån och stirra på ytterligare ett förbannat test med bara ett streck. Fy fan vad skönt. Det är fortfarande jävligt att göra IVF, men det har varit mycket lättare den här gången. Hittills.

Nu är det bara en spruta och en spraypuff kvar. Sedan, aldrig mer.