Tredje dagen

Detta är både lättare och svårare än jag trodde. Igår var jag ganska samlad och kunde till och med skratta och skoja ibland. Pappa kom hit och höll mig sällskap under dagen (jag hostar fortfarande så jag har bestämt mig för att vara hemma resten av veckan) och stannade på middag. Men när han hade åkt och det var läggdags slog ångesten till. Jag grät en stund och sövde sedan mig själv med att läsa Längtansbarnen från pärm till pärm. Det var några år sedan sist.

Jag sörjer inte just det här IVF-försöket så mycket. Det har varit det lättaste, det var först för drygt två veckor sedan som det började kännas som ett riktigt försök, och därmed hann jag inte investera så mycket i det. Däremot sörjer jag alla de andra försöken, och alla dessa förspillda år. Det är desto bittrare.

Jag är förstås ledsen över att jag aldrig kommer att vara gravid och föda barn, att det är en upplevelse jag blir utan. Men det känns som att jag kan komma över det ganska snabbt. Det senaste årets paus har hjälpt till. När jag var som mest fixerad vid IVF och inte tänkte på något annat och kollade Föräldrakanalens IVF-sida trettio gånger om dagen, tänkte jag på graviditet som ett näst intill heligt tillstånd. Det fertila systerskapet. De Som Vet. Kvinnogemenskapen. Jag knackade på dörren gång på gång men blev aldrig insläppt. Nu ger jag fan i det, och jag tycker att hela fixeringen är ganska noskig. Resten av mitt liv ska jag resa mig upp och gå när brudar och kärringar börjar snacka om sina graviditeter och förlossningar. Jag ska gå tvärs över rummet och ansluta mig till männen i sällskapet och flirta lite med maken till den mest fertila subban. (Antagligen kommer jag då att få lyssna på lumparhistorier och hockeyresultat. Eller - o fasa! - förlossningsberättelser. Jämlikhetens förbannelse är att även killar numera snackar om sånt.)

Det som är svårare att komma över är att jag aldrig kommer att få lära känna O:s och mina biologiska barn. Jag kommer aldrig att få veta om de skulle bli rödhåriga, det finns i släkten på båda sidor, om de skulle bli långa och kraftiga som vi. Jag är övertygad om att de skulle bli vackra och begåvade (eller åtminstone att jag skulle tycka det), men jag skulle vilja veta. Hurdana är de, dessa personligheter som aldrig fick bli till?

Jag är inte rädd för att inte kunna älska ett adopterat barn. Det tror jag att jag kan, nej det vet jag banne mig. Jag var elva år när min syster föddes och som jag älskade henne! Jag minns glädjen när jag förstod att jag var viktig för henne, att jag utgjorde en trygghet för henne. Jag minns också den svindlande känslan av att vara fast för resten av livet. En osynlig navelsträng binder mig till henne så länge jag lever. Om något händer henne vill jag inte leva, tänkte jag. Då var jag tolv år.

Men jag är rädd för att få ett skadat eller sjukt barn. Jag läser om FAS och DAMP och anknytningsstörningar. O säger att också ett biologiskt barn kan födas med en skada, och det är sant. Men om jag hade blivit gravid och fött barn så hade ungen sannerligen inte blivit alkoholskadad, det kan jag garantera.

Det har varit så långt och så svårt, och så många främmande okänsliga människor har redan varit inne och tassat i mitt mest privata, att jag vill ha barn med min man. Det är tungt att tänka att processen är långt ifrån över. Nu hamnar allt ännu längre utanför min kontroll. Gör man IVF kan man i alla fall själv se till att ta medicinerna vid rätt tidpunkt, nu ska papper samlas in och stämplas och bedömas och slarvas bort. Långt borta finns kanske en kvinna som är gravid med ett barn hon inte vill ha eller vill ha men inte kan behålla. Jag har ingen möjlighet att påverka hur hon eller någon annan tar hand om det barn som ska bli mitt. Det gör ont.

Det värsta orkar jag knappt skriva om, att O och jag har det så satans jobbigt. Jag är fruktansvärt besviken på honom över att han i alla år har lämnat mig så ensam i detta. Ännu vid detta femte försök måste vi bråka och tjafsa om tider och möten och hur mycket han kan vara borta från jobbet. För mig stannade världen i onsdags när jag förstod att jag aldrig kommer att få barn. Hans värld snurrar vidare, och ibland hatar jag honom för det.

Senare
Nu har posten kommit och med den ett besked om att
Socialdelegerade lämnar medgivande enligt 6 kap 12 § SoL för makarna Helga och O att mottaga ett barn i åldern 0-12 månader från annat land för adoption.