Ironi?

Bara någon timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg började jag blöda. Blödningen har ökat sedan igår och liknar nu en riktig mens, så jag hoppas inte mer. Jag har lyckats tjata mig till att få ta blodprov på kliniken imorgon så får vi svar samma eftermiddag.

Det verkar alltså som att vår framtid har avgjorts i två avseenden på samma dag. Det blir inga biologiska barn för oss. Projekt IVF som har pågått i två och ett halvt år, ännu längre om man räknar kötider, och som tidvis har uppfyllt mig dag och natt, är avslutat. Och misslyckat. Mitt livs största misslyckande. Allt annat har jag förr eller senare lyckats med, om jag har jobbat tillräckligt hårt på det. Men inget har varit viktigare än detta, och inget har jag offrat mera för. Och så gick det inte! Fast jag vet att det inte är mitt fel, att jag har gjort så gott jag har kunnat, så undrar jag ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Förhoppningsvis blev vi idag godkända som adoptivföräldrar. Vi vet faktiskt inte. Vi har mejlat vår hemutredare men inte fått svar. Det känns inte så bra. Bebisguden kanske vill fortsätta jävlas med oss.

Just nu är jag förvånansvärt likgiltig för allt. Det skrämmer mig lite, jag undrar när den verkliga reaktionen kommer. Men jag tror att jag ska hålla mig undan världen, både den riktiga och på internet i några dagar nu. Jag vill inte höra talas om någon sorts barn- eller bebisglädje just nu. Den skulle faktiskt ha varit min. Det har varit min tur jävligt länge nu.