Förkyld

Blä. Ont i halsen och feber sedan igår. O har varit dålig i några dagar och just när jag trodde att jag skulle klara mig slog förkylningen till. Idag skulle jag ha träffat min rådgivare på Trygghetsrådet, och varit på körrep men det bidde inget av någondera. Istället har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv och läst litelite projektledning.

Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.

Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.

Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.

Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.

Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.

Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.

Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.

Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.

Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.

Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.

Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.

Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.

Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.

Förkyld

Blä. Ont i halsen och feber sedan igår. O har varit dålig i några dagar och just när jag trodde att jag skulle klara mig slog förkylningen till. Idag skulle jag ha träffat min rådgivare på Trygghetsrådet, och varit på körrep men det bidde inget av någondera. Istället har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv och läst litelite projektledning.

Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.

Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.

Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.

Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.

Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.

Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.

Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.

Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.

Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.

Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.

Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.

Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.

Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.

Tittut!

Det trodde ni inte va, att jag skulle skriva idag. Jag har varit och t-r-ä-n-a-t för första gången sedan i julas, ätit fullkornspasta till middag, och tre apelsiner till efterrätt. Nu är jag så speedad av C-vitaminer och endorfiner och andra nyttigheter att jag måste göra av med lite energi. (När jag lagade middagen och sjöng för full hals till stereon och kommenderade O att göra tre saker på en gång, sa han "Jag undrar om jag inte tycker mer om dig när du är ynklig och deppig". Då förstår ni hur jobbig jag var. Men han tog tillbaks det rätt snabbt.)

Adoptionskurser
Jo, vi har ju gått kurs minsann. Två stycken till och med. Den första är en kurs på distans, som är ganska bra. Vi hade hellre gått en riktig kurs och träffat andra blivande adoptivföräldrar (dessutom har vi inte så många kompisar i Stockholm och vill gärna ha fler). I höstas kontaktade vi båda "våra" organisationer för att anmäla oss. Vi är medlemmar i två adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt (urk, det namnet ger mig rysningar, sorry men så är det). AC:s kurser var fulla, BFA hade bara en distanskurs att erbjuda. De varnade oss att vid årsskiftet skulle organisationerna sluta med sina kurser, eftersom ansvaret för utbildning av blivande adoptivföräldrar då skulle övergå till kommunerna. Så då hoppade vi på distanskursen.

Den största nackdelen med kursen är just att den är på distans. De andra deltagarna blir bara namn för en, och det känns inte som någon större idé att knyta kontakter eftersom de bor utspridda över hela landet. Men vi ser kursen som ett tillfälle att prata ihop oss O och jag om vad vi egentligen tycker i olika adoptionsrelaterade frågor. Hittills har vi varit förvånansvärt överens. Vi är annars rätt diskussionsglada av oss och har ofta vitt skilda åsikter, men här är vi tydligen synkade, det måste vara ett gott tecken. Vi har ju ändå pratat om och tänkt på adoption till och från i flera år nu.

Kursen går till så att kursledaren skickar ut ett mejl med lite frågor att fundera på och svara på, kring ett visst tema. Veckans tema är till exempel anknytning. Vi funderar och pratar och sedan sätter sig någon av oss (oftast jag) ner och skriver ett svar. Tyvärr blir det lite lamt och politiskt korrekt. Ibland har jag velat diskutera sånt som andra kursdeltagare skrivit, men inte riktigt vågat. Det hade varit lättare att göra om vi träffades. Och som sagt, det hade varit väldigt roligt att lära känna likasinnade här i Stockkholm.

Diskussionsträffar
I Stockholm får man gå på tre gruppträffar för att diskutera adoption innan man börjar hemutredningen. Träffarna är inte obligatoriska, men rekommenderade. Vi gick glatt dit och hoppades att de kanske skulle kunna ersätta det distanskursen inte har gett.

Men. Eller förresten, det positiva först. Ledaren var väldigt bra. Det var kul att snacka adoption. O och jag var än en gång, till vår egen förvåning, rörande överens i del flesta frågor. Men några nya kompisar fick vi inte. Det sa liksom inte klick. Förutom personkemin tror vi att det berodde på att de andra deltagarna inte verkade ha kommit lika långt på sin adoptionsresa som vi. Två av paren var i början av sin "IVF-karriär". De ville kolla in adoption som ett alternativ och absolut inte förlora någon tid. Jag kände igen deras sätt att resonera, så tänkte jag också i början. Jag fattade inte varför det skulle ta en sådan förbannad tid att adoptera.

O och jag kände båda att vi fick lägga band på oss för att inte framstå som präktiga besserwissrar, Bror och Syster Duktig. Efteråt fnissade vi åt det. Vid den sista träffen hände en intressant sak. Kursledaren frågade oss vad vi var allra mest rädda för vad gäller adoption. Vad är det värsta som kan hända? Alla svarade i tur och ordning. "Ja", sa den första killen, "det är det här med att det ska ta så lång tid. Tänk om det drar ut på tiden ännu mer. Tänk om vi får vänta i två år till innan vi får barn." Hans fru nickade instämmande, och det gjorde nästa par också. Och nästa, de sa ungefär samma sak. Det värsta som kan hända är att processen blir krånglig och tidsödande. O och jag skruvade på oss, och när det blev O:s tur sa han försiktigt: "Jag är nog mest rädd för att vårt barn ska vara sjukt eller skadat." Jag nickade och fyllde i att jag är rädd för att barnet inte ska acceptera oss, att det ska avvisa oss, att vi inte ska få en föräldra-barn-kontakt. Det vore det värsta som kunde hända. De andra deltagarna såg generade ut och mumlade saker som "Jo, det förstås."

Jag berättar inte detta för att verka kunnig och präktig, utan mera som en reflektion. Jag tror att våra olika tankegångar har att göra med en sorts mognad. Ju längre man har funderat på adoption, och ju mer man vet om det, desto längre bort i processen klarar man av att tänka. Jag är väldigt glad att O och jag har kommit så långt som vi har gjort, och framför allt, att vi är där båda två.

Tittut!

Det trodde ni inte va, att jag skulle skriva idag. Jag har varit och t-r-ä-n-a-t för första gången sedan i julas, ätit fullkornspasta till middag, och tre apelsiner till efterrätt. Nu är jag så speedad av C-vitaminer och endorfiner och andra nyttigheter att jag måste göra av med lite energi. (När jag lagade middagen och sjöng för full hals till stereon och kommenderade O att göra tre saker på en gång, sa han "Jag undrar om jag inte tycker mer om dig när du är ynklig och deppig". Då förstår ni hur jobbig jag var. Men han tog tillbaks det rätt snabbt.)

Adoptionskurser
Jo, vi har ju gått kurs minsann. Två stycken till och med. Den första är en kurs på distans, som är ganska bra. Vi hade hellre gått en riktig kurs och träffat andra blivande adoptivföräldrar (dessutom har vi inte så många kompisar i Stockholm och vill gärna ha fler). I höstas kontaktade vi båda "våra" organisationer för att anmäla oss. Vi är medlemmar i två adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt (urk, det namnet ger mig rysningar, sorry men så är det). AC:s kurser var fulla, BFA hade bara en distanskurs att erbjuda. De varnade oss att vid årsskiftet skulle organisationerna sluta med sina kurser, eftersom ansvaret för utbildning av blivande adoptivföräldrar då skulle övergå till kommunerna. Så då hoppade vi på distanskursen.

Den största nackdelen med kursen är just att den är på distans. De andra deltagarna blir bara namn för en, och det känns inte som någon större idé att knyta kontakter eftersom de bor utspridda över hela landet. Men vi ser kursen som ett tillfälle att prata ihop oss O och jag om vad vi egentligen tycker i olika adoptionsrelaterade frågor. Hittills har vi varit förvånansvärt överens. Vi är annars rätt diskussionsglada av oss och har ofta vitt skilda åsikter, men här är vi tydligen synkade, det måste vara ett gott tecken. Vi har ju ändå pratat om och tänkt på adoption till och från i flera år nu.

Kursen går till så att kursledaren skickar ut ett mejl med lite frågor att fundera på och svara på, kring ett visst tema. Veckans tema är till exempel anknytning. Vi funderar och pratar och sedan sätter sig någon av oss (oftast jag) ner och skriver ett svar. Tyvärr blir det lite lamt och politiskt korrekt. Ibland har jag velat diskutera sånt som andra kursdeltagare skrivit, men inte riktigt vågat. Det hade varit lättare att göra om vi träffades. Och som sagt, det hade varit väldigt roligt att lära känna likasinnade här i Stockkholm.

Diskussionsträffar
I Stockholm får man gå på tre gruppträffar för att diskutera adoption innan man börjar hemutredningen. Träffarna är inte obligatoriska, men rekommenderade. Vi gick glatt dit och hoppades att de kanske skulle kunna ersätta det distanskursen inte har gett.

Men. Eller förresten, det positiva först. Ledaren var väldigt bra. Det var kul att snacka adoption. O och jag var än en gång, till vår egen förvåning, rörande överens i del flesta frågor. Men några nya kompisar fick vi inte. Det sa liksom inte klick. Förutom personkemin tror vi att det berodde på att de andra deltagarna inte verkade ha kommit lika långt på sin adoptionsresa som vi. Två av paren var i början av sin "IVF-karriär". De ville kolla in adoption som ett alternativ och absolut inte förlora någon tid. Jag kände igen deras sätt att resonera, så tänkte jag också i början. Jag fattade inte varför det skulle ta en sådan förbannad tid att adoptera.

O och jag kände båda att vi fick lägga band på oss för att inte framstå som präktiga besserwissrar, Bror och Syster Duktig. Efteråt fnissade vi åt det. Vid den sista träffen hände en intressant sak. Kursledaren frågade oss vad vi var allra mest rädda för vad gäller adoption. Vad är det värsta som kan hända? Alla svarade i tur och ordning. "Ja", sa den första killen, "det är det här med att det ska ta så lång tid. Tänk om det drar ut på tiden ännu mer. Tänk om vi får vänta i två år till innan vi får barn." Hans fru nickade instämmande, och det gjorde nästa par också. Och nästa, de sa ungefär samma sak. Det värsta som kan hända är att processen blir krånglig och tidsödande. O och jag skruvade på oss, och när det blev O:s tur sa han försiktigt: "Jag är nog mest rädd för att vårt barn ska vara sjukt eller skadat." Jag nickade och fyllde i att jag är rädd för att barnet inte ska acceptera oss, att det ska avvisa oss, att vi inte ska få en föräldra-barn-kontakt. Det vore det värsta som kunde hända. De andra deltagarna såg generade ut och mumlade saker som "Jo, det förstås."

Jag berättar inte detta för att verka kunnig och präktig, utan mera som en reflektion. Jag tror att våra olika tankegångar har att göra med en sorts mognad. Ju längre man har funderat på adoption, och ju mer man vet om det, desto längre bort i processen klarar man av att tänka. Jag är väldigt glad att O och jag har kommit så långt som vi har gjort, och framför allt, att vi är där båda två.

Halleluja!

På torsdag ska jag på intervju nummer två för jobbet hos snorkrekryteraren med den rynkade näsan (ni fattar absolut vem jag menar, eller hur). Fast han är ingen snork längre, utan faktiskt riktigt trevlig. Han gav mig en del matnyttiga tips inför intervjun, för det är inte honom jag ska träffa, utan självaste företaget. Bland "många" ansökningar (40? 50?) har de plockat ut TRE, och bland dem finns jag. Haha. Rätt nöjd är jag faktiskt. Det här jobbet ska jag ha. Banne mig. Nu är det min tur. Å andra sidan, om jag inte får det så går världen inte under för det. Det har lossnat nu, det märks.

Undras om det kan betraktas som en merit att ha gjort fyra IVF och fyra FET? Det tyder ju på envishet och drivkraft och all sån där mojagoja som brukar efterfrågas, eller hur?

Jag börjar känna igen mig själv igen och det är skönt. Än en gång får jag bevis på hur jobbigt det var att göra IVF. Nu när vi inte håller på med det längre börjar min vanliga personlighet komma fram.

Viva Brasil
I helgen var O och jag i Göteborg och tittade till vårt hus och våra brasilianska hyresgäster. Det går ingen nöd på någondera. Huset har inte varit så välvårdat på de fem år vi har haft det. Det var riktigt rörande att se hur de hade boat in sig, med brasiliansk musik på stereon, brasilianska såpoperor nedladdade från nätet, alla element uppdragna på fullt blås (bara bra, de betalar elräkningarna själva och huset mår bra av att värmas ordentligt). Pannrummet och redskapsboden var städade (!!!) och så välskottad har uppfarten aldrig varit.

Farväl till min kära skrynk
Skrynk är ett ord som jag och min bästis L har myntat. Direktöversättning av shrink. Hjänskrynklare är för långt att säga och skriva, så efter ett tag kortade vi ner det till skrynklis, som blev skrynk. Sedan kan man variera det efter humör: dummeskrynk, gulleskrynk, snyggeskrynk.

Min skrynk ska jag inte träffa mera. Vi har äntligen lyckats ta oss i kragen och komma till ett avslut. Det har varit lite jobbigt, för jag har gått hos henne länge, det är nästan som att förlora en vän. Precis som riktigt gamla eller nära vänner eller systrar känner hon mig och min omgivning. Hon har varit en klok, mogen och förstående vän.

Vi pratade lite om hur vår kontakt har varit genom åren. Hon frågade om jag är besviken på henne, för att våra samtal inte har lett till något konkret. Jag har inte fått det jag har längtat efter och kämpat så för. Visst känner jag en sådan besvikelse. Den är helt irrationell, men den finns där. Men den är också rätt allmän, riktad mot hela världen. Varför känner jag mig ibland så förtvivlat ensam, fast jag vet att jag inte är det? Var är alla de som säger att de älskar mig, när det gör som mest ont? Varför välter de inte hela världen över ända? Är kärleken inte mera värd än så?

Hon sa också en sak som har fått mig att fundera: att hon känt en vanmakt och hjälplöshet inför min starka sorg, att hon inte har kunnat nå mig, inte kunnat trösta. Precis det får jag ju höra från så många andra, och jag blir lite trött på det, och irriterad. Är det då mig det är fel på? Är jag så himla svår att trösta? Stänger jag folk ute, jag tycker att jag gör precis tvärtom? Min skrynk liknade mig vid Pippi Långstrump, en liten flicka som klarar sig själv. Tja, inte vet jag.

Fortsättning följer
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har en del uppslag till saker att skriva här men det är svårt att sätta sig och göra det. Nu lär det dröja ett tag. Imorgon måste jag plugga lite, för om två veckor ska jag skriva en tenta för att certifiera mig som projektledare. Det är en uppföljning av kursen jag gick under förra året. Sedan är det intervju, och i början av nästa vecka ska jag på kurs i hur man söker jobb genom sitt nätverk. Intressant kurs som väcker många funderingar. Visste ni att hälften av alla jobb tillsätts genom kontakter, och en fjärdedel genom att folk söker på annons? Med tanke på det är det dumt att lägga 80-90% av tiden på att leta annonser.

Men rätt vad det är skriver jag på hemsidan igen.

Halleluja!

På torsdag ska jag på intervju nummer två för jobbet hos snorkrekryteraren med den rynkade näsan (ni fattar absolut vem jag menar, eller hur). Fast han är ingen snork längre, utan faktiskt riktigt trevlig. Han gav mig en del matnyttiga tips inför intervjun, för det är inte honom jag ska träffa, utan självaste företaget. Bland "många" ansökningar (40? 50?) har de plockat ut TRE, och bland dem finns jag. Haha. Rätt nöjd är jag faktiskt. Det här jobbet ska jag ha. Banne mig. Nu är det min tur. Å andra sidan, om jag inte får det så går världen inte under för det. Det har lossnat nu, det märks.

Undras om det kan betraktas som en merit att ha gjort fyra IVF och fyra FET? Det tyder ju på envishet och drivkraft och all sån där mojagoja som brukar efterfrågas, eller hur?

Jag börjar känna igen mig själv igen och det är skönt. Än en gång får jag bevis på hur jobbigt det var att göra IVF. Nu när vi inte håller på med det längre börjar min vanliga personlighet komma fram.

Viva Brasil
I helgen var O och jag i Göteborg och tittade till vårt hus och våra brasilianska hyresgäster. Det går ingen nöd på någondera. Huset har inte varit så välvårdat på de fem år vi har haft det. Det var riktigt rörande att se hur de hade boat in sig, med brasiliansk musik på stereon, brasilianska såpoperor nedladdade från nätet, alla element uppdragna på fullt blås (bara bra, de betalar elräkningarna själva och huset mår bra av att värmas ordentligt). Pannrummet och redskapsboden var städade (!!!) och så välskottad har uppfarten aldrig varit.

Farväl till min kära skrynk
Skrynk är ett ord som jag och min bästis L har myntat. Direktöversättning av shrink. Hjänskrynklare är för långt att säga och skriva, så efter ett tag kortade vi ner det till skrynklis, som blev skrynk. Sedan kan man variera det efter humör: dummeskrynk, gulleskrynk, snyggeskrynk.

Min skrynk ska jag inte träffa mera. Vi har äntligen lyckats ta oss i kragen och komma till ett avslut. Det har varit lite jobbigt, för jag har gått hos henne länge, det är nästan som att förlora en vän. Precis som riktigt gamla eller nära vänner eller systrar känner hon mig och min omgivning. Hon har varit en klok, mogen och förstående vän.

Vi pratade lite om hur vår kontakt har varit genom åren. Hon frågade om jag är besviken på henne, för att våra samtal inte har lett till något konkret. Jag har inte fått det jag har längtat efter och kämpat så för. Visst känner jag en sådan besvikelse. Den är helt irrationell, men den finns där. Men den är också rätt allmän, riktad mot hela världen. Varför känner jag mig ibland så förtvivlat ensam, fast jag vet att jag inte är det? Var är alla de som säger att de älskar mig, när det gör som mest ont? Varför välter de inte hela världen över ända? Är kärleken inte mera värd än så?

Hon sa också en sak som har fått mig att fundera: att hon känt en vanmakt och hjälplöshet inför min starka sorg, att hon inte har kunnat nå mig, inte kunnat trösta. Precis det får jag ju höra från så många andra, och jag blir lite trött på det, och irriterad. Är det då mig det är fel på? Är jag så himla svår att trösta? Stänger jag folk ute, jag tycker att jag gör precis tvärtom? Min skrynk liknade mig vid Pippi Långstrump, en liten flicka som klarar sig själv. Tja, inte vet jag.

Fortsättning följer
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har en del uppslag till saker att skriva här men det är svårt att sätta sig och göra det. Nu lär det dröja ett tag. Imorgon måste jag plugga lite, för om två veckor ska jag skriva en tenta för att certifiera mig som projektledare. Det är en uppföljning av kursen jag gick under förra året. Sedan är det intervju, och i början av nästa vecka ska jag på kurs i hur man söker jobb genom sitt nätverk. Intressant kurs som väcker många funderingar. Visste ni att hälften av alla jobb tillsätts genom kontakter, och en fjärdedel genom att folk söker på annons? Med tanke på det är det dumt att lägga 80-90% av tiden på att leta annonser.

Men rätt vad det är skriver jag på hemsidan igen.

Sisådärja

Idag är en mellandag. Det snöar som fan vilket gör att jag tvekar att gå ut fast jag skulle behöva både motionen och den friska luften. Jag borde egentligen vara nöjd och glad med livet och mig själv eftersom jag har varit på flera intervjuer nu som har gått bra, såvitt jag kan bedöma. Men jag känner mig lite obestämt nervös och deppig. Det är jobbigt att vänta på besked.

Hur som helst har jag i alla fall jobbat en del på IVF-fronten. Jag har beställt journalkopior från SU och Carlanderska, och skrivit ett brev till Dr XX på SU. Den 14 mars ska vi till Sophiahemmet och den 23 mars ska vi till St Görans IVF-klinik, båda här i Stockholm. På båda ställena ska vi träffa läkare som anses duktiga och erfarna. Det ska bli intressant att se vad de säger.

Slogans
Inspirerad av några drastiska amerikanska infertilitetssystrar har jag börjat leka med slogans eller tänkespråk, och har formulerat följande tänkvärda devis:

Infertilitet - allt du trodde att du visste var fel.

Den är väl värd att trycka upp på en T-shirt eller ha som klistermärke på kofångaren. Eller varför inte brodera den i korsstygn och ge bort i present? Det genialiska med denna presentidé är att den verkligen passar alla mottagare, både de snusförnuftiga vardagsidioter som tror att det räcker med kudde under rumpan och att slappna av, och IVF-läkare med tjugo års erfarenhet.

Nästa visdomsord är lite sorgligare, men också värt att begrunda, kanske särskilt för vårdpersonal:

Infertilitet - inget man dör av. Det bara känns så.

Vad säger ni kära läsare? Kan ni bidra med fler pärlor till ordskatten?

Sisådärja

Idag är en mellandag. Det snöar som fan vilket gör att jag tvekar att gå ut fast jag skulle behöva både motionen och den friska luften. Jag borde egentligen vara nöjd och glad med livet och mig själv eftersom jag har varit på flera intervjuer nu som har gått bra, såvitt jag kan bedöma. Men jag känner mig lite obestämt nervös och deppig. Det är jobbigt att vänta på besked.

Hur som helst har jag i alla fall jobbat en del på IVF-fronten. Jag har beställt journalkopior från SU och Carlanderska, och skrivit ett brev till Dr XX på SU. Den 14 mars ska vi till Sophiahemmet och den 23 mars ska vi till St Görans IVF-klinik, båda här i Stockholm. På båda ställena ska vi träffa läkare som anses duktiga och erfarna. Det ska bli intressant att se vad de säger.

Slogans
Inspirerad av några drastiska amerikanska infertilitetssystrar har jag börjat leka med slogans eller tänkespråk, och har formulerat följande tänkvärda devis:

Infertilitet - allt du trodde att du visste var fel.

Den är väl värd att trycka upp på en T-shirt eller ha som klistermärke på kofångaren. Eller varför inte brodera den i korsstygn och ge bort i present? Det genialiska med denna presentidé är att den verkligen passar alla mottagare, både de snusförnuftiga vardagsidioter som tror att det räcker med kudde under rumpan och att slappna av, och IVF-läkare med tjugo års erfarenhet.

Nästa visdomsord är lite sorgligare, men också värt att begrunda, kanske särskilt för vårdpersonal:

Infertilitet - inget man dör av. Det bara känns så.

Vad säger ni kära läsare? Kan ni bidra med fler pärlor till ordskatten?

Islossning

Det har börjat lossna lite lätt på intervjufronten. För en vecka sedan ringde jag ett bemanningsföretag för att fråga om vikariat och tillfälliga jobb. Då fick jag komma på en så kallad förutsättningslös intervju. Kommer det in något uthyrningsjobb som passar mig så vet de vem de ska ringa. Sedan ringde chefen för ett jobb som jag varit tveksam till att söka, jag tyckte inte att jag uppfyllde kraven. Men! Han ville träffa mig, den intervjun är imorgon. Därefter gjorde jag något som jag knappt trodde mig själv om, ringde upp en rekryterare (för övrigt samma kille som rynkade på näsan åt mig i november) och tjatade mig till en intervju. Om jag inte tar alldeles fel gick den bra, och det är roligt, för det jobbet skulle jag verkligen vilja ha. Och i fredags slutligen pratade jag med en före detta kollega om en tjänst jag sökt på hans jobb. Med lite tur får jag kanske komma på intervju där också.

Det är jäkligt skönt att det börjar lossna. Jag är inte hemma ännu, för konkurrensen är fortfarande grymt tuff, men nu börjar mitt envetna arbete ge utdelning. Det är skönt. Att söka jobb är inte fullt lika jävligt som att göra IVF.

Läkare är ett pack
Detta har O länge hävdat, jag har inte riktigt velat gå med på det eftersom jag är dotter, sondotter, styvdotter och brorsdotter till läkare samt syster till en blivande läkare. Men nu börjar jag undra.

I veckan mejlade jag dr Optimist och frågade om han fått remissvar av dr Donator, och vad hans kommentar var. Han ringde mig i fredags och vi pratade i tjugofem minuter. Dr Optimist tycker inte alls samma sak som dr Donator, jag ska försöka sammanfatta. Dr Optimist tror att ärrbildningarna helt enkelt beror på endometrios, och inte alls någon inflammation eller könssjukdom. Nå, det var i alla fall skönt att höra. Han tycker fortfarande att jag bör medicinera mot endometrios innan vi gör fler IVF:er. Å andra sidan kan han inte lova att det förbättrar våra chanser vid IVF. Men om vi vill satsa på en spontan graviditet så bör vi ta bort endon. Detta är minst sagt förvirrande eftersom doktor Donator tycktes tro att det inte finns någon chans för oss att bli med barn spontant. När jag pressade Optimist verkade han mest inriktad på att det vore nyttigt för mig att slippa tänka på barngörande i ett halvår. Får jag sprutor mot endometrios upphör ägglossningarna, alltså kan jag inte bli med barn och kan heller inte oroa mig för det.

Det som är lite positivt i sammanhanget är att jag inte har någon endo på äggstockarna. Äggstockarna och resten av äggledarna är fina. Fånigt, men det gör mig åtminstone lite glad. Jag känner mig något mindre som ett freak. Dr Optimist tonade också ner att detta skulle vara så jämrans ovanligt och avvikande, som Dr Donator tyckte. Jag berättade om hur irriterade vi blivit på snacket om spermiedonation, och dr Optimist höll med om att det var onödigt. "Ni är definitivt inte kandidater för spermiedonation. Di där stockholmarna, de gillar donation mycket mer än vi på västkusten", sa han. Vidare avrådde han mig från att göra en hysteroskopi (det heter så och inget annat). Det är bara ett bökigt ingrepp till som inte ger så mycket.

Det jag har heter förresten Salpingitis isthmica nodusa, vilket nästan ordagrant betyder "nodliknande ärrbildningar på äggledaren där den övergår i livmodern". Googlar man på det får man lära sig att det är en ganska okänd företeelse, man vet inte hur vanligt det är eller vad det beror på, eller hur det påverkar fertiliteten. Men det är ofta associerat med infertilitet, endometrios och utomkvedshavandeskap. Mer osäkerhet. Men det känns i alla fall lite bättre att veta vad det heter, det som jag har. Kunskap är makt.

Hittills i min IVF-karriär har jag blivit betydligt klokare av att surfa på nätet än av att prata med läkare. De är banne mig ett pack. De gör inte precis mitt liv lättare. Jag trodde att de skulle kunna hjälpa mig, att om jag gjorde precis som de sa så skulle det gå bra. Men inte. Det är precis som en infertilitetssyster skrev till mig, det bästa är att bestämma sig för vad man själv tror på, och sedan hålla fast vid det.

Nästa steg?
Paradoxalt nog kommer vi att dra in ännu fler läkare i dansen. Doktor Donator har vi gjort slut med, och doktor Optimist har sagt vad han tycker. Jag ska skriva brev till vår gamle bekant dr XX på SU och be om hans åsikt. Men vi behöver second (third, fourth?) opinion från någon i Stockholm, någon som kan IVF. Så imorgon ska jag försöka boka tid på någon av IVF-klinikerna här i stan, kanske rentav båda. Risken är förstås att vi får ännu höra ytterligare några vidlyftiga teorier om vad vi borde hitta på, och så blir vi ännu mer förvirrade. Men då kan vi dra slutsatsen att ingen riktigt vet vad de pratar om, och att vår egen åsikt är så god som någon annans.

Islossning

Det har börjat lossna lite lätt på intervjufronten. För en vecka sedan ringde jag ett bemanningsföretag för att fråga om vikariat och tillfälliga jobb. Då fick jag komma på en så kallad förutsättningslös intervju. Kommer det in något uthyrningsjobb som passar mig så vet de vem de ska ringa. Sedan ringde chefen för ett jobb som jag varit tveksam till att söka, jag tyckte inte att jag uppfyllde kraven. Men! Han ville träffa mig, den intervjun är imorgon. Därefter gjorde jag något som jag knappt trodde mig själv om, ringde upp en rekryterare (för övrigt samma kille som rynkade på näsan åt mig i november) och tjatade mig till en intervju. Om jag inte tar alldeles fel gick den bra, och det är roligt, för det jobbet skulle jag verkligen vilja ha. Och i fredags slutligen pratade jag med en före detta kollega om en tjänst jag sökt på hans jobb. Med lite tur får jag kanske komma på intervju där också.

Det är jäkligt skönt att det börjar lossna. Jag är inte hemma ännu, för konkurrensen är fortfarande grymt tuff, men nu börjar mitt envetna arbete ge utdelning. Det är skönt. Att söka jobb är inte fullt lika jävligt som att göra IVF.

Läkare är ett pack
Detta har O länge hävdat, jag har inte riktigt velat gå med på det eftersom jag är dotter, sondotter, styvdotter och brorsdotter till läkare samt syster till en blivande läkare. Men nu börjar jag undra.

I veckan mejlade jag dr Optimist och frågade om han fått remissvar av dr Donator, och vad hans kommentar var. Han ringde mig i fredags och vi pratade i tjugofem minuter. Dr Optimist tycker inte alls samma sak som dr Donator, jag ska försöka sammanfatta. Dr Optimist tror att ärrbildningarna helt enkelt beror på endometrios, och inte alls någon inflammation eller könssjukdom. Nå, det var i alla fall skönt att höra. Han tycker fortfarande att jag bör medicinera mot endometrios innan vi gör fler IVF:er. Å andra sidan kan han inte lova att det förbättrar våra chanser vid IVF. Men om vi vill satsa på en spontan graviditet så bör vi ta bort endon. Detta är minst sagt förvirrande eftersom doktor Donator tycktes tro att det inte finns någon chans för oss att bli med barn spontant. När jag pressade Optimist verkade han mest inriktad på att det vore nyttigt för mig att slippa tänka på barngörande i ett halvår. Får jag sprutor mot endometrios upphör ägglossningarna, alltså kan jag inte bli med barn och kan heller inte oroa mig för det.

Det som är lite positivt i sammanhanget är att jag inte har någon endo på äggstockarna. Äggstockarna och resten av äggledarna är fina. Fånigt, men det gör mig åtminstone lite glad. Jag känner mig något mindre som ett freak. Dr Optimist tonade också ner att detta skulle vara så jämrans ovanligt och avvikande, som Dr Donator tyckte. Jag berättade om hur irriterade vi blivit på snacket om spermiedonation, och dr Optimist höll med om att det var onödigt. "Ni är definitivt inte kandidater för spermiedonation. Di där stockholmarna, de gillar donation mycket mer än vi på västkusten", sa han. Vidare avrådde han mig från att göra en hysteroskopi (det heter så och inget annat). Det är bara ett bökigt ingrepp till som inte ger så mycket.

Det jag har heter förresten Salpingitis isthmica nodusa, vilket nästan ordagrant betyder "nodliknande ärrbildningar på äggledaren där den övergår i livmodern". Googlar man på det får man lära sig att det är en ganska okänd företeelse, man vet inte hur vanligt det är eller vad det beror på, eller hur det påverkar fertiliteten. Men det är ofta associerat med infertilitet, endometrios och utomkvedshavandeskap. Mer osäkerhet. Men det känns i alla fall lite bättre att veta vad det heter, det som jag har. Kunskap är makt.

Hittills i min IVF-karriär har jag blivit betydligt klokare av att surfa på nätet än av att prata med läkare. De är banne mig ett pack. De gör inte precis mitt liv lättare. Jag trodde att de skulle kunna hjälpa mig, att om jag gjorde precis som de sa så skulle det gå bra. Men inte. Det är precis som en infertilitetssyster skrev till mig, det bästa är att bestämma sig för vad man själv tror på, och sedan hålla fast vid det.

Nästa steg?
Paradoxalt nog kommer vi att dra in ännu fler läkare i dansen. Doktor Donator har vi gjort slut med, och doktor Optimist har sagt vad han tycker. Jag ska skriva brev till vår gamle bekant dr XX på SU och be om hans åsikt. Men vi behöver second (third, fourth?) opinion från någon i Stockholm, någon som kan IVF. Så imorgon ska jag försöka boka tid på någon av IVF-klinikerna här i stan, kanske rentav båda. Risken är förstås att vi får ännu höra ytterligare några vidlyftiga teorier om vad vi borde hitta på, och så blir vi ännu mer förvirrade. Men då kan vi dra slutsatsen att ingen riktigt vet vad de pratar om, och att vår egen åsikt är så god som någon annans.

Gloomy Sunday

Tack snälla för inlägg i gästboken, jag blir alltid lika glad. Det är roligt att veta att någon läser. Jag har texter liggande som jag aldrig kommer mig för att skriva färdigt och posta (bokrecensioner, om adoptionskursen, fortsättningen på vår trista historia, osv) men jag får väl skylla på att livet kommer emellan hela tiden och lägger krokben för mig.

Gårdagen var hemsk. Till att börja med var jag trött och lite bakis efter middag med släktingar, och dessutom ledsen och irriterad på min pappa. Vi reder nog snart ut det, men det är vemodigt att konstatera att vår relation är förändrad. Han är inte längre Pappa, min stora och ofelbara kärlek. Visst är det dags att klippa banden med pappa när man går på sitt trettiofemte år, men det sker inte helt utan smärta.

Sedan ringde mamma (den andra krävande giganten i mitt liv, för övrigt). Som minnesgoda läsare vet slutade vårt senaste samtal med att jag la på luren i örat på henne. Moget, jag vet. Mycket kan man säga om mamma men långsint är hon inte, och hon tål att grälas på. Nu var hon nervös, för hon var tvungen att berätta att min kusin M ska ha sitt andra barn i sommar. Jag blev ledsen, förstås, men i övrigt var det ett bra samtal.

Men sista strået var nog att jag fick mens igår, och därmed också mensont. Jag blir fortfarande besviken när mensen kommer, dumt men det blir jag. Ända sedan jag var liten har jag vetat att mensen är en bekräftelse på att jag är kvinna och kan få barn, och antagligen har det varit lättare att stå ut med kladdet och smärtorna genom att tänka på det. Men att ha mens och ont i magen när man inte kan få barn, det är för mycket.

Och sedan blev det måndag
Idag är heller ingen bra dag. Vi har varit hos doktor Donator, för sista gången hoppas jag. Idag hade han faktiskt skärpt till sig, men det han sa var inte kul. Det han hittade vid operationen är med all säkerhet inte farligt, men det är mycket ovanligt. Jag har som sagt stopp i vänster äggledare, men det är sannolikt att även höger fungerar dåligt. Han skulle med egna ord, inte våga satsa på att jag kan bli gravid spontant, förmodligen behövs IVF. Ärrbildningen, som han kallade den, har jag troligen haft länge, den går inte att ta bort och kan bero på någon inflammation, men kraftigare sådan än en vanlig äggledarinflammation. Konstigt då att jag inte har märkt den, men det kunde han inte förklara. Han hade också hittat lite endometrios, men mycket lite, som han bränt bort.

Nu återstår för oss att fundera på om vi vill och orkar göra en sista IVF. Doktorn rekommenderade att göra en hysterektoskopi (tror jag att det heter) då man tittar inuti livmodern. Har vi riktig otur finns det endometrios inne i ärrbildningarna och kanske också inne i livmodern, men det trodde han inte. Han kunde inte uttala sig om hur allt detta påverkar vid IVF, det måste vi fråga IVF-läkare om, vilket vi kommer att göra.

Efteråt var jag förtvivlad. Detta bekräftar det jag länge misstänkt, att det är mig det är fel på, att det är jag som inte kan få barn. Konstigt kanske att jag blir så ledsen över något jag redan misstänkt. Tankarna snurrade, vi gick från sjukhuset till en lunchrestaurang, mina tårar rann hela tiden och vi fick stanna till ibland när tårarna övergick i hulkanden. Då kramade O mig, jag snorade en stund och sedan gick vi vidare. Efter lunchen skildes vi, O åkte till jobbet och jag hem.

Varför älskar man sina barn?
Plötsligt förstår jag varför jag är rädd för att adoptera, varför jag till nästan varje pris vill ha biologiska barn. I min familj finns det inga förebilder när det gäller att älska barn som inte är ens egna, som avviker och inte passar in. Jag är ett av mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar mycket älskat barn. Men varför? För att jag var så snäll, så lätt att älska. Mamma älskar mig för att jag är hennes BARN som hon längtade så efter, hennes BARN som hon bar och födde och ammade. Jag luktade så gott när jag var bebis, det har hon sagt så många gånger. Jag vet precis hur mycket jag vägde som nyfödd och hur lång tid förlossningen tog. Kärleken till mig skakade henne, berörde henne mer än något annat. Hon älskar mig för att jag är så duktig, för att hon kan vara så stolt över mig. Pappa älskar mig för att jag är hans fantastiska begåvade dotter som var så klok redan när hon var liten, och för att jag förstår honom som ingen annan och för att jag tänker precis som han. Farmor älskar mig för att jag liknar hennes älsklingsbarn (pappa) och för att jag är snäll och duktig. Morfar älskade mig för att jag läste böcker och dikter precis som han och skrev så begåvade uppsatser och kunde säga Ö på ett korrekt sätt och inte tog fel på "en sorts" och "ett slags".

Till sist har vi min styvfar. Jag var fem år när han kom in i mitt liv. Han älskar mig också, men kärleken är uppblandad med svartsjuka och främlingsskap. Men för hans egen dotter, min halvsyster är känslorna helt andra. När hon föddes gick solen upp i hans liv.

Det är otacksamt av mig att trampa på all denna kärlek, och förminska den, och förklara den ogiltig. Men i alla fall. Är det mig de älskar? Eller är kärleken villkorad? Vad hade hänt om jag inte hade liknat pappa? Eller inte varit så klyftig och begåvad? Eller plötsligt slutat vara så snäll och duktig? Det vågade jag aldrig, och vågar knappt än idag.

Inte så jävla duktig längre
Och vem är jag mitt i allt detta? Mitt liv har gått ut på att vara snäll och duktig, förbanne mig ända från början. Fem timmar tog förlossningen när jag föddes, nio timmar sov jag första natten hemma från BB. Första och enda gången jag skrek en hel natt var när jag fick min första tand. De där historierna har jag hört till leda. Sedan fortsätter det, med betyg och utmärkelser. Bevis på framgång. Jag duger, jag kan.

Men nu plötsligt kan jag inte. Hur mycket jag än försöker (och jag har försökt mer än de flesta) kan jag inte få barn. Alltså känner jag mig misslyckad, och det bekräftas av läkarens ord. Han har hittat någon avvikande och ovanligt. Abnormt. Icke normalt. Jag är defekt, avvikande, ovanlig, misslyckad. Jag kan inte få barn, det ska kvinnor kunna. Det är det som skiljer oss från männen. Fråga vilken mamma som helst (min mamma?) vad hon är mest stolt över i livet, vilken prestation som var störst, vad som gör henne mest lycklig, vad hon lever för: hennes barn. Att föda dem, att fostra dem. (Och de mammor som inte svarar så, blir man ju lite misstänksam emot. Stackars deras barn.)

Kärlek utan villkor
Den största och värsta frågan är om jag kan älska ett barn som inte är mitt i den bemärkelsen att det inte har mina gener, utan ett annorlunda utseende och andra egenskaper. Jag kanske inte vet hur man gör. Ingen har visat mig. Kan man lära sig sånt? Kan man bestämma sig för att älska någon och sedan aldrig någonsin svika? O tror att vi kan det. Jag tror att han kan det, men kan jag? Jag vill inte adoptera utan att vara säker på detta. Jag vill inte utsätta ett barn för den risken. Jag vill kunna älska mina barn utan villkor.

Gloomy Sunday

Tack snälla för inlägg i gästboken, jag blir alltid lika glad. Det är roligt att veta att någon läser. Jag har texter liggande som jag aldrig kommer mig för att skriva färdigt och posta (bokrecensioner, om adoptionskursen, fortsättningen på vår trista historia, osv) men jag får väl skylla på att livet kommer emellan hela tiden och lägger krokben för mig.

Gårdagen var hemsk. Till att börja med var jag trött och lite bakis efter middag med släktingar, och dessutom ledsen och irriterad på min pappa. Vi reder nog snart ut det, men det är vemodigt att konstatera att vår relation är förändrad. Han är inte längre Pappa, min stora och ofelbara kärlek. Visst är det dags att klippa banden med pappa när man går på sitt trettiofemte år, men det sker inte helt utan smärta.

Sedan ringde mamma (den andra krävande giganten i mitt liv, för övrigt). Som minnesgoda läsare vet slutade vårt senaste samtal med att jag la på luren i örat på henne. Moget, jag vet. Mycket kan man säga om mamma men långsint är hon inte, och hon tål att grälas på. Nu var hon nervös, för hon var tvungen att berätta att min kusin M ska ha sitt andra barn i sommar. Jag blev ledsen, förstås, men i övrigt var det ett bra samtal.

Men sista strået var nog att jag fick mens igår, och därmed också mensont. Jag blir fortfarande besviken när mensen kommer, dumt men det blir jag. Ända sedan jag var liten har jag vetat att mensen är en bekräftelse på att jag är kvinna och kan få barn, och antagligen har det varit lättare att stå ut med kladdet och smärtorna genom att tänka på det. Men att ha mens och ont i magen när man inte kan få barn, det är för mycket.

Och sedan blev det måndag
Idag är heller ingen bra dag. Vi har varit hos doktor Donator, för sista gången hoppas jag. Idag hade han faktiskt skärpt till sig, men det han sa var inte kul. Det han hittade vid operationen är med all säkerhet inte farligt, men det är mycket ovanligt. Jag har som sagt stopp i vänster äggledare, men det är sannolikt att även höger fungerar dåligt. Han skulle med egna ord, inte våga satsa på att jag kan bli gravid spontant, förmodligen behövs IVF. Ärrbildningen, som han kallade den, har jag troligen haft länge, den går inte att ta bort och kan bero på någon inflammation, men kraftigare sådan än en vanlig äggledarinflammation. Konstigt då att jag inte har märkt den, men det kunde han inte förklara. Han hade också hittat lite endometrios, men mycket lite, som han bränt bort.

Nu återstår för oss att fundera på om vi vill och orkar göra en sista IVF. Doktorn rekommenderade att göra en hysterektoskopi (tror jag att det heter) då man tittar inuti livmodern. Har vi riktig otur finns det endometrios inne i ärrbildningarna och kanske också inne i livmodern, men det trodde han inte. Han kunde inte uttala sig om hur allt detta påverkar vid IVF, det måste vi fråga IVF-läkare om, vilket vi kommer att göra.

Efteråt var jag förtvivlad. Detta bekräftar det jag länge misstänkt, att det är mig det är fel på, att det är jag som inte kan få barn. Konstigt kanske att jag blir så ledsen över något jag redan misstänkt. Tankarna snurrade, vi gick från sjukhuset till en lunchrestaurang, mina tårar rann hela tiden och vi fick stanna till ibland när tårarna övergick i hulkanden. Då kramade O mig, jag snorade en stund och sedan gick vi vidare. Efter lunchen skildes vi, O åkte till jobbet och jag hem.

Varför älskar man sina barn?
Plötsligt förstår jag varför jag är rädd för att adoptera, varför jag till nästan varje pris vill ha biologiska barn. I min familj finns det inga förebilder när det gäller att älska barn som inte är ens egna, som avviker och inte passar in. Jag är ett av mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar mycket älskat barn. Men varför? För att jag var så snäll, så lätt att älska. Mamma älskar mig för att jag är hennes BARN som hon längtade så efter, hennes BARN som hon bar och födde och ammade. Jag luktade så gott när jag var bebis, det har hon sagt så många gånger. Jag vet precis hur mycket jag vägde som nyfödd och hur lång tid förlossningen tog. Kärleken till mig skakade henne, berörde henne mer än något annat. Hon älskar mig för att jag är så duktig, för att hon kan vara så stolt över mig. Pappa älskar mig för att jag är hans fantastiska begåvade dotter som var så klok redan när hon var liten, och för att jag förstår honom som ingen annan och för att jag tänker precis som han. Farmor älskar mig för att jag liknar hennes älsklingsbarn (pappa) och för att jag är snäll och duktig. Morfar älskade mig för att jag läste böcker och dikter precis som han och skrev så begåvade uppsatser och kunde säga Ö på ett korrekt sätt och inte tog fel på "en sorts" och "ett slags".

Till sist har vi min styvfar. Jag var fem år när han kom in i mitt liv. Han älskar mig också, men kärleken är uppblandad med svartsjuka och främlingsskap. Men för hans egen dotter, min halvsyster är känslorna helt andra. När hon föddes gick solen upp i hans liv.

Det är otacksamt av mig att trampa på all denna kärlek, och förminska den, och förklara den ogiltig. Men i alla fall. Är det mig de älskar? Eller är kärleken villkorad? Vad hade hänt om jag inte hade liknat pappa? Eller inte varit så klyftig och begåvad? Eller plötsligt slutat vara så snäll och duktig? Det vågade jag aldrig, och vågar knappt än idag.

Inte så jävla duktig längre
Och vem är jag mitt i allt detta? Mitt liv har gått ut på att vara snäll och duktig, förbanne mig ända från början. Fem timmar tog förlossningen när jag föddes, nio timmar sov jag första natten hemma från BB. Första och enda gången jag skrek en hel natt var när jag fick min första tand. De där historierna har jag hört till leda. Sedan fortsätter det, med betyg och utmärkelser. Bevis på framgång. Jag duger, jag kan.

Men nu plötsligt kan jag inte. Hur mycket jag än försöker (och jag har försökt mer än de flesta) kan jag inte få barn. Alltså känner jag mig misslyckad, och det bekräftas av läkarens ord. Han har hittat någon avvikande och ovanligt. Abnormt. Icke normalt. Jag är defekt, avvikande, ovanlig, misslyckad. Jag kan inte få barn, det ska kvinnor kunna. Det är det som skiljer oss från männen. Fråga vilken mamma som helst (min mamma?) vad hon är mest stolt över i livet, vilken prestation som var störst, vad som gör henne mest lycklig, vad hon lever för: hennes barn. Att föda dem, att fostra dem. (Och de mammor som inte svarar så, blir man ju lite misstänksam emot. Stackars deras barn.)

Kärlek utan villkor
Den största och värsta frågan är om jag kan älska ett barn som inte är mitt i den bemärkelsen att det inte har mina gener, utan ett annorlunda utseende och andra egenskaper. Jag kanske inte vet hur man gör. Ingen har visat mig. Kan man lära sig sånt? Kan man bestämma sig för att älska någon och sedan aldrig någonsin svika? O tror att vi kan det. Jag tror att han kan det, men kan jag? Jag vill inte adoptera utan att vara säker på detta. Jag vill inte utsätta ett barn för den risken. Jag vill kunna älska mina barn utan villkor.

Bläähh

Bara för att jag skrev om min nyfunna glöd igår så mår jag förstås kasst idag igen. Framför allt är det arbetslösheten som spökar. Jag försöker se rationellt på den. För fem år sedan var jag högvilt på arbetsmarknaden, behövde bara ringa och presentera mig så fick jag komma på intervju. Nu söker jag 10-15 jobb per månad och har hittills inte fått något annat än artiga opersonliga nejsvar. Rimligtvis borde jag vara mer intressant idag än för fem år sedan, jag har ju fem år mer erfarenhet idag. Alltså beror det troligtvis mer på konjunkturen än att det är fel på just mig. Jag försöker tänka så, och innerst inne vet jag att det är så, men det är fan så svårt att känna det. Dessutom är mitt självförtroende, min självkänsla och allmänna ork redan tilltufsade av IVF. Jag hade klarat det ena, att göra IVF och misslyckas, om jag samtidigt haft ett jobb som gav mig bekräftelse. Och jag hade klarat arbetslösheten mycket bättre om jag inte redan fått ibankat i mig att jag är misslyckad som inte blir med barn trots att allt ser så förbannat jävla bra ut.

Vet inte hur jag ska tillbringa resten av denna pissiga dag men halvkoma framför TV:n är nog ett alternativ. Kanske kan jag skylla på att jag är lite konvalescent efter operationen också.

Bläähh

Bara för att jag skrev om min nyfunna glöd igår så mår jag förstås kasst idag igen. Framför allt är det arbetslösheten som spökar. Jag försöker se rationellt på den. För fem år sedan var jag högvilt på arbetsmarknaden, behövde bara ringa och presentera mig så fick jag komma på intervju. Nu söker jag 10-15 jobb per månad och har hittills inte fått något annat än artiga opersonliga nejsvar. Rimligtvis borde jag vara mer intressant idag än för fem år sedan, jag har ju fem år mer erfarenhet idag. Alltså beror det troligtvis mer på konjunkturen än att det är fel på just mig. Jag försöker tänka så, och innerst inne vet jag att det är så, men det är fan så svårt att känna det. Dessutom är mitt självförtroende, min självkänsla och allmänna ork redan tilltufsade av IVF. Jag hade klarat det ena, att göra IVF och misslyckas, om jag samtidigt haft ett jobb som gav mig bekräftelse. Och jag hade klarat arbetslösheten mycket bättre om jag inte redan fått ibankat i mig att jag är misslyckad som inte blir med barn trots att allt ser så förbannat jävla bra ut.

Vet inte hur jag ska tillbringa resten av denna pissiga dag men halvkoma framför TV:n är nog ett alternativ. Kanske kan jag skylla på att jag är lite konvalescent efter operationen också.

Helga är tillbaka på banan

Ont krut förgås inte så lätt. Nu har jag sovit, gråtit, skrivit arga brev som jag inte skickat, lagt på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum, grälat lite på sköterskan på kliniken, ätit godis, snattrat i telefon och glott på TV. Nu är jag med i matchen igen.

Mestadels beror det på att jag är pigg och utsövd och nästan inte har ont längre. Det stramar lite i operationsärren bara. Men också för att O och jag med gemensamma krafter har lyckats skrämma upp Dr Donator så pass att han gett oss en besökstid på måndag. Han har också försäkrat O på telefon att vad det än är som jag har i magen är det inget farligt.

Så nu är jag på humör att gå ytterligare en holmgång med mina gamla ärkefiender Bebisguden och Livet. De tror att de kan knäcka mig, men de tror fel.

Förr eller senare rasar jag ihop igen, det vet jag, men just nu njuter jag av att må lite bättre.

Bostadsguden
Bebisguden står inte på vår sida, det vet vi ju sedan länge. Vi brukar också ha otur med våra bilar, de är alltid katastrofala felköp som konstrar och pajar så länge vi står som ägare men går felfritt så snart vi har sålt dem. Men om det finns en Bostadsgud (husgud?) verkar han gilla O och mig. Vi har alltid haft anmärkningsvärd tur med bostäder. När vi träffades bodde O i en tvåa, som han fått överta av sin ex-sambo, hon ville inte ha den (!) när de separerade. Några år senare fick vi överta kontraktet på en trea som några kompisar lämnade. Sedan letade vi bostadsrätt lite halvhjärtat i några år, vi var väldigt kräsna eftersom vi redan bodde bra. En dag kom O hem och hade hittat ett hus. Vi åkte och tittade på det, blev förälskade, lade bud och var husägare. När O fick jobb i Stockholm la han ut en trevare till sin f.d. chef som hade en övernattningslägenhet i Bromma. Kan jag få hyra den över sommaren, undrade han. Jomenvisst, varför inte. Sedan fick vi förstahandskontrakt via Bostadssnabben på den tvåa där vi bor nu.

Och nu har vi, via den ordinarie bostadskön, fått erbjudande om en nybyggd svindyr trea på sjunde våningen med jättebalkong i ett yuppieområde. Ironiskt. Först på vår önskelista står jobb till mig, sedan barn, först därefter en större bostad. Men det man verkligen vill ha, som man går genom eld och vatten för att få, det får man inte.

Samtidigt är det lite kul också. Tyvärr vågar vi inte chansa och tacka ja till den här lägenheten. Jag måste ha jobb innan vi törs dubblera vår hyra. Men bara jag får det ska vi bli yuppisar och köra barnvagnsrejs längs kajerna med vår lilla bolivian.

Helga är tillbaka på banan

Ont krut förgås inte så lätt. Nu har jag sovit, gråtit, skrivit arga brev som jag inte skickat, lagt på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum, grälat lite på sköterskan på kliniken, ätit godis, snattrat i telefon och glott på TV. Nu är jag med i matchen igen.

Mestadels beror det på att jag är pigg och utsövd och nästan inte har ont längre. Det stramar lite i operationsärren bara. Men också för att O och jag med gemensamma krafter har lyckats skrämma upp Dr Donator så pass att han gett oss en besökstid på måndag. Han har också försäkrat O på telefon att vad det än är som jag har i magen är det inget farligt.

Så nu är jag på humör att gå ytterligare en holmgång med mina gamla ärkefiender Bebisguden och Livet. De tror att de kan knäcka mig, men de tror fel.

Förr eller senare rasar jag ihop igen, det vet jag, men just nu njuter jag av att må lite bättre.

Bostadsguden
Bebisguden står inte på vår sida, det vet vi ju sedan länge. Vi brukar också ha otur med våra bilar, de är alltid katastrofala felköp som konstrar och pajar så länge vi står som ägare men går felfritt så snart vi har sålt dem. Men om det finns en Bostadsgud (husgud?) verkar han gilla O och mig. Vi har alltid haft anmärkningsvärd tur med bostäder. När vi träffades bodde O i en tvåa, som han fått överta av sin ex-sambo, hon ville inte ha den (!) när de separerade. Några år senare fick vi överta kontraktet på en trea som några kompisar lämnade. Sedan letade vi bostadsrätt lite halvhjärtat i några år, vi var väldigt kräsna eftersom vi redan bodde bra. En dag kom O hem och hade hittat ett hus. Vi åkte och tittade på det, blev förälskade, lade bud och var husägare. När O fick jobb i Stockholm la han ut en trevare till sin f.d. chef som hade en övernattningslägenhet i Bromma. Kan jag få hyra den över sommaren, undrade han. Jomenvisst, varför inte. Sedan fick vi förstahandskontrakt via Bostadssnabben på den tvåa där vi bor nu.

Och nu har vi, via den ordinarie bostadskön, fått erbjudande om en nybyggd svindyr trea på sjunde våningen med jättebalkong i ett yuppieområde. Ironiskt. Först på vår önskelista står jobb till mig, sedan barn, först därefter en större bostad. Men det man verkligen vill ha, som man går genom eld och vatten för att få, det får man inte.

Samtidigt är det lite kul också. Tyvärr vågar vi inte chansa och tacka ja till den här lägenheten. Jag måste ha jobb innan vi törs dubblera vår hyra. Men bara jag får det ska vi bli yuppisar och köra barnvagnsrejs längs kajerna med vår lilla bolivian.

Operationsresultatkatastrof

Operationen är över, den var jobbig men jag överlevde. Igår hade jag ont, idag lite mindre ont. Det är möjligt att det blir lite värre imorgon, vid en laparoskopi blåser de in syrgas i buken för att separera organen, och den syrgasen vandrar runt i kroppen i några dagar och kan orsaka smärtor. Det känns som rejäl träningsvärk ungefär.

Men jag är fruktansvärt ledsen, och trött, och rädd och orolig och arg. Doktorn informerade mig som hastigast igår om vad han hade hittat. "Förändringar". Kanske endometrios, kanske inte. Vad det var visste han inte. Dessutom hade jag inte alls fri passage i äggledarna som alla tidigare trott, det är stopp i vänster. Och så då dessa förändringar, något konstigt och ovanligt alltså, något slabbigt klibbigt äckel som sitter utanpå min livmoder just där den övergår i äggledarna. Är jag steril? Ingen som vet säkert, troligen måste vi göra IVF för att jag ska bli gravid. Jamen vi har ju gjort massor, kan detta förklara varför de inte fungerat? Ingen som vet.

Mitt under samtalet var jag tvungen att lägga mig på britsen i doktorns mottagningsrum, för jag blev yr och svimfärdig. O var inte med, han blev utkörd redan på morgonen fast han tagit ledigt hela dagen och betalat för flera timmar på parkeringen. Jag kände mig minst sagt ynklig i min blodiga särk och frottérock och med knästrumpor på fötterna.

Efteråt, när jag vacklat tillbaks till sängen, och ringt efter O, frågade jag en sköterska om det fanns möjlighet att prata med doktorn igen, med min man närvarande. Tyvärr, han hade gått hem med sin son, de skulle åka skridskor. Ring imorgon och boka tid för återbesök.

Jag orkar knappt ens bli arg, fast jag har anledning att vara det. Jag gråter mest. Detta känns nästan som det värsta som kunde hända. Ännu ett osäkert och jobbigt besked att förhålla sig till. Jag tror faktiskt inte att jag orkar mer men å andra sidan vet jag inte riktigt vad alternativet skulle vara.

Tillägg, senare. O ringde idag för att boka tid för återbesök. Finns inga tider i februari. Kommentar överflödig.

Operationsresultatkatastrof

Operationen är över, den var jobbig men jag överlevde. Igår hade jag ont, idag lite mindre ont. Det är möjligt att det blir lite värre imorgon, vid en laparoskopi blåser de in syrgas i buken för att separera organen, och den syrgasen vandrar runt i kroppen i några dagar och kan orsaka smärtor. Det känns som rejäl träningsvärk ungefär.

Men jag är fruktansvärt ledsen, och trött, och rädd och orolig och arg. Doktorn informerade mig som hastigast igår om vad han hade hittat. "Förändringar". Kanske endometrios, kanske inte. Vad det var visste han inte. Dessutom hade jag inte alls fri passage i äggledarna som alla tidigare trott, det är stopp i vänster. Och så då dessa förändringar, något konstigt och ovanligt alltså, något slabbigt klibbigt äckel som sitter utanpå min livmoder just där den övergår i äggledarna. Är jag steril? Ingen som vet säkert, troligen måste vi göra IVF för att jag ska bli gravid. Jamen vi har ju gjort massor, kan detta förklara varför de inte fungerat? Ingen som vet.

Mitt under samtalet var jag tvungen att lägga mig på britsen i doktorns mottagningsrum, för jag blev yr och svimfärdig. O var inte med, han blev utkörd redan på morgonen fast han tagit ledigt hela dagen och betalat för flera timmar på parkeringen. Jag kände mig minst sagt ynklig i min blodiga särk och frottérock och med knästrumpor på fötterna.

Efteråt, när jag vacklat tillbaks till sängen, och ringt efter O, frågade jag en sköterska om det fanns möjlighet att prata med doktorn igen, med min man närvarande. Tyvärr, han hade gått hem med sin son, de skulle åka skridskor. Ring imorgon och boka tid för återbesök.

Jag orkar knappt ens bli arg, fast jag har anledning att vara det. Jag gråter mest. Detta känns nästan som det värsta som kunde hända. Ännu ett osäkert och jobbigt besked att förhålla sig till. Jag tror faktiskt inte att jag orkar mer men å andra sidan vet jag inte riktigt vad alternativet skulle vara.

Tillägg, senare. O ringde idag för att boka tid för återbesök. Finns inga tider i februari. Kommentar överflödig.