Tittut!

Det trodde ni inte va, att jag skulle skriva idag. Jag har varit och t-r-ä-n-a-t för första gången sedan i julas, ätit fullkornspasta till middag, och tre apelsiner till efterrätt. Nu är jag så speedad av C-vitaminer och endorfiner och andra nyttigheter att jag måste göra av med lite energi. (När jag lagade middagen och sjöng för full hals till stereon och kommenderade O att göra tre saker på en gång, sa han "Jag undrar om jag inte tycker mer om dig när du är ynklig och deppig". Då förstår ni hur jobbig jag var. Men han tog tillbaks det rätt snabbt.)

Adoptionskurser
Jo, vi har ju gått kurs minsann. Två stycken till och med. Den första är en kurs på distans, som är ganska bra. Vi hade hellre gått en riktig kurs och träffat andra blivande adoptivföräldrar (dessutom har vi inte så många kompisar i Stockholm och vill gärna ha fler). I höstas kontaktade vi båda "våra" organisationer för att anmäla oss. Vi är medlemmar i två adoptionsorganisationer, Adoptionscentrum och Barnen Framför Allt (urk, det namnet ger mig rysningar, sorry men så är det). AC:s kurser var fulla, BFA hade bara en distanskurs att erbjuda. De varnade oss att vid årsskiftet skulle organisationerna sluta med sina kurser, eftersom ansvaret för utbildning av blivande adoptivföräldrar då skulle övergå till kommunerna. Så då hoppade vi på distanskursen.

Den största nackdelen med kursen är just att den är på distans. De andra deltagarna blir bara namn för en, och det känns inte som någon större idé att knyta kontakter eftersom de bor utspridda över hela landet. Men vi ser kursen som ett tillfälle att prata ihop oss O och jag om vad vi egentligen tycker i olika adoptionsrelaterade frågor. Hittills har vi varit förvånansvärt överens. Vi är annars rätt diskussionsglada av oss och har ofta vitt skilda åsikter, men här är vi tydligen synkade, det måste vara ett gott tecken. Vi har ju ändå pratat om och tänkt på adoption till och från i flera år nu.

Kursen går till så att kursledaren skickar ut ett mejl med lite frågor att fundera på och svara på, kring ett visst tema. Veckans tema är till exempel anknytning. Vi funderar och pratar och sedan sätter sig någon av oss (oftast jag) ner och skriver ett svar. Tyvärr blir det lite lamt och politiskt korrekt. Ibland har jag velat diskutera sånt som andra kursdeltagare skrivit, men inte riktigt vågat. Det hade varit lättare att göra om vi träffades. Och som sagt, det hade varit väldigt roligt att lära känna likasinnade här i Stockkholm.

Diskussionsträffar
I Stockholm får man gå på tre gruppträffar för att diskutera adoption innan man börjar hemutredningen. Träffarna är inte obligatoriska, men rekommenderade. Vi gick glatt dit och hoppades att de kanske skulle kunna ersätta det distanskursen inte har gett.

Men. Eller förresten, det positiva först. Ledaren var väldigt bra. Det var kul att snacka adoption. O och jag var än en gång, till vår egen förvåning, rörande överens i del flesta frågor. Men några nya kompisar fick vi inte. Det sa liksom inte klick. Förutom personkemin tror vi att det berodde på att de andra deltagarna inte verkade ha kommit lika långt på sin adoptionsresa som vi. Två av paren var i början av sin "IVF-karriär". De ville kolla in adoption som ett alternativ och absolut inte förlora någon tid. Jag kände igen deras sätt att resonera, så tänkte jag också i början. Jag fattade inte varför det skulle ta en sådan förbannad tid att adoptera.

O och jag kände båda att vi fick lägga band på oss för att inte framstå som präktiga besserwissrar, Bror och Syster Duktig. Efteråt fnissade vi åt det. Vid den sista träffen hände en intressant sak. Kursledaren frågade oss vad vi var allra mest rädda för vad gäller adoption. Vad är det värsta som kan hända? Alla svarade i tur och ordning. "Ja", sa den första killen, "det är det här med att det ska ta så lång tid. Tänk om det drar ut på tiden ännu mer. Tänk om vi får vänta i två år till innan vi får barn." Hans fru nickade instämmande, och det gjorde nästa par också. Och nästa, de sa ungefär samma sak. Det värsta som kan hända är att processen blir krånglig och tidsödande. O och jag skruvade på oss, och när det blev O:s tur sa han försiktigt: "Jag är nog mest rädd för att vårt barn ska vara sjukt eller skadat." Jag nickade och fyllde i att jag är rädd för att barnet inte ska acceptera oss, att det ska avvisa oss, att vi inte ska få en föräldra-barn-kontakt. Det vore det värsta som kunde hända. De andra deltagarna såg generade ut och mumlade saker som "Jo, det förstås."

Jag berättar inte detta för att verka kunnig och präktig, utan mera som en reflektion. Jag tror att våra olika tankegångar har att göra med en sorts mognad. Ju längre man har funderat på adoption, och ju mer man vet om det, desto längre bort i processen klarar man av att tänka. Jag är väldigt glad att O och jag har kommit så långt som vi har gjort, och framför allt, att vi är där båda två.