Halleluja!

På torsdag ska jag på intervju nummer två för jobbet hos snorkrekryteraren med den rynkade näsan (ni fattar absolut vem jag menar, eller hur). Fast han är ingen snork längre, utan faktiskt riktigt trevlig. Han gav mig en del matnyttiga tips inför intervjun, för det är inte honom jag ska träffa, utan självaste företaget. Bland "många" ansökningar (40? 50?) har de plockat ut TRE, och bland dem finns jag. Haha. Rätt nöjd är jag faktiskt. Det här jobbet ska jag ha. Banne mig. Nu är det min tur. Å andra sidan, om jag inte får det så går världen inte under för det. Det har lossnat nu, det märks.

Undras om det kan betraktas som en merit att ha gjort fyra IVF och fyra FET? Det tyder ju på envishet och drivkraft och all sån där mojagoja som brukar efterfrågas, eller hur?

Jag börjar känna igen mig själv igen och det är skönt. Än en gång får jag bevis på hur jobbigt det var att göra IVF. Nu när vi inte håller på med det längre börjar min vanliga personlighet komma fram.

Viva Brasil
I helgen var O och jag i Göteborg och tittade till vårt hus och våra brasilianska hyresgäster. Det går ingen nöd på någondera. Huset har inte varit så välvårdat på de fem år vi har haft det. Det var riktigt rörande att se hur de hade boat in sig, med brasiliansk musik på stereon, brasilianska såpoperor nedladdade från nätet, alla element uppdragna på fullt blås (bara bra, de betalar elräkningarna själva och huset mår bra av att värmas ordentligt). Pannrummet och redskapsboden var städade (!!!) och så välskottad har uppfarten aldrig varit.

Farväl till min kära skrynk
Skrynk är ett ord som jag och min bästis L har myntat. Direktöversättning av shrink. Hjänskrynklare är för långt att säga och skriva, så efter ett tag kortade vi ner det till skrynklis, som blev skrynk. Sedan kan man variera det efter humör: dummeskrynk, gulleskrynk, snyggeskrynk.

Min skrynk ska jag inte träffa mera. Vi har äntligen lyckats ta oss i kragen och komma till ett avslut. Det har varit lite jobbigt, för jag har gått hos henne länge, det är nästan som att förlora en vän. Precis som riktigt gamla eller nära vänner eller systrar känner hon mig och min omgivning. Hon har varit en klok, mogen och förstående vän.

Vi pratade lite om hur vår kontakt har varit genom åren. Hon frågade om jag är besviken på henne, för att våra samtal inte har lett till något konkret. Jag har inte fått det jag har längtat efter och kämpat så för. Visst känner jag en sådan besvikelse. Den är helt irrationell, men den finns där. Men den är också rätt allmän, riktad mot hela världen. Varför känner jag mig ibland så förtvivlat ensam, fast jag vet att jag inte är det? Var är alla de som säger att de älskar mig, när det gör som mest ont? Varför välter de inte hela världen över ända? Är kärleken inte mera värd än så?

Hon sa också en sak som har fått mig att fundera: att hon känt en vanmakt och hjälplöshet inför min starka sorg, att hon inte har kunnat nå mig, inte kunnat trösta. Precis det får jag ju höra från så många andra, och jag blir lite trött på det, och irriterad. Är det då mig det är fel på? Är jag så himla svår att trösta? Stänger jag folk ute, jag tycker att jag gör precis tvärtom? Min skrynk liknade mig vid Pippi Långstrump, en liten flicka som klarar sig själv. Tja, inte vet jag.

Fortsättning följer
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag har en del uppslag till saker att skriva här men det är svårt att sätta sig och göra det. Nu lär det dröja ett tag. Imorgon måste jag plugga lite, för om två veckor ska jag skriva en tenta för att certifiera mig som projektledare. Det är en uppföljning av kursen jag gick under förra året. Sedan är det intervju, och i början av nästa vecka ska jag på kurs i hur man söker jobb genom sitt nätverk. Intressant kurs som väcker många funderingar. Visste ni att hälften av alla jobb tillsätts genom kontakter, och en fjärdedel genom att folk söker på annons? Med tanke på det är det dumt att lägga 80-90% av tiden på att leta annonser.

Men rätt vad det är skriver jag på hemsidan igen.