Gårdagen var hemsk. Till att börja med var jag trött och lite bakis efter middag med släktingar, och dessutom ledsen och irriterad på min pappa. Vi reder nog snart ut det, men det är vemodigt att konstatera att vår relation är förändrad. Han är inte längre Pappa, min stora och ofelbara kärlek. Visst är det dags att klippa banden med pappa när man går på sitt trettiofemte år, men det sker inte helt utan smärta.
Sedan ringde mamma (den andra krävande giganten i mitt liv, för övrigt). Som minnesgoda läsare vet slutade vårt senaste samtal med att jag la på luren i örat på henne. Moget, jag vet. Mycket kan man säga om mamma men långsint är hon inte, och hon tål att grälas på. Nu var hon nervös, för hon var tvungen att berätta att min kusin M ska ha sitt andra barn i sommar. Jag blev ledsen, förstås, men i övrigt var det ett bra samtal.
Men sista strået var nog att jag fick mens igår, och därmed också mensont. Jag blir fortfarande besviken när mensen kommer, dumt men det blir jag. Ända sedan jag var liten har jag vetat att mensen är en bekräftelse på att jag är kvinna och kan få barn, och antagligen har det varit lättare att stå ut med kladdet och smärtorna genom att tänka på det. Men att ha mens och ont i magen när man inte kan få barn, det är för mycket.
Och sedan blev det måndag
Idag är heller ingen bra dag. Vi har varit hos doktor Donator, för sista gången hoppas jag. Idag hade han faktiskt skärpt till sig, men det han sa var inte kul. Det han hittade vid operationen är med all säkerhet inte farligt, men det är mycket ovanligt. Jag har som sagt stopp i vänster äggledare, men det är sannolikt att även höger fungerar dåligt. Han skulle med egna ord, inte våga satsa på att jag kan bli gravid spontant, förmodligen behövs IVF. Ärrbildningen, som han kallade den, har jag troligen haft länge, den går inte att ta bort och kan bero på någon inflammation, men kraftigare sådan än en vanlig äggledarinflammation. Konstigt då att jag inte har märkt den, men det kunde han inte förklara. Han hade också hittat lite endometrios, men mycket lite, som han bränt bort.
Nu återstår för oss att fundera på om vi vill och orkar göra en sista IVF. Doktorn rekommenderade att göra en hysterektoskopi (tror jag att det heter) då man tittar inuti livmodern. Har vi riktig otur finns det endometrios inne i ärrbildningarna och kanske också inne i livmodern, men det trodde han inte. Han kunde inte uttala sig om hur allt detta påverkar vid IVF, det måste vi fråga IVF-läkare om, vilket vi kommer att göra.
Efteråt var jag förtvivlad. Detta bekräftar det jag länge misstänkt, att det är mig det är fel på, att det är jag som inte kan få barn. Konstigt kanske att jag blir så ledsen över något jag redan misstänkt. Tankarna snurrade, vi gick från sjukhuset till en lunchrestaurang, mina tårar rann hela tiden och vi fick stanna till ibland när tårarna övergick i hulkanden. Då kramade O mig, jag snorade en stund och sedan gick vi vidare. Efter lunchen skildes vi, O åkte till jobbet och jag hem.
Varför älskar man sina barn?
Plötsligt förstår jag varför jag är rädd för att adoptera, varför jag till nästan varje pris vill ha biologiska barn. I min familj finns det inga förebilder när det gäller att älska barn som inte är ens egna, som avviker och inte passar in. Jag är ett av mina föräldrar, morföräldrar och farföräldrar mycket älskat barn. Men varför? För att jag var så snäll, så lätt att älska. Mamma älskar mig för att jag är hennes BARN som hon längtade så efter, hennes BARN som hon bar och födde och ammade. Jag luktade så gott när jag var bebis, det har hon sagt så många gånger. Jag vet precis hur mycket jag vägde som nyfödd och hur lång tid förlossningen tog. Kärleken till mig skakade henne, berörde henne mer än något annat. Hon älskar mig för att jag är så duktig, för att hon kan vara så stolt över mig. Pappa älskar mig för att jag är hans fantastiska begåvade dotter som var så klok redan när hon var liten, och för att jag förstår honom som ingen annan och för att jag tänker precis som han. Farmor älskar mig för att jag liknar hennes älsklingsbarn (pappa) och för att jag är snäll och duktig. Morfar älskade mig för att jag läste böcker och dikter precis som han och skrev så begåvade uppsatser och kunde säga Ö på ett korrekt sätt och inte tog fel på "en sorts" och "ett slags".
Till sist har vi min styvfar. Jag var fem år när han kom in i mitt liv. Han älskar mig också, men kärleken är uppblandad med svartsjuka och främlingsskap. Men för hans egen dotter, min halvsyster är känslorna helt andra. När hon föddes gick solen upp i hans liv.
Det är otacksamt av mig att trampa på all denna kärlek, och förminska den, och förklara den ogiltig. Men i alla fall. Är det mig de älskar? Eller är kärleken villkorad? Vad hade hänt om jag inte hade liknat pappa? Eller inte varit så klyftig och begåvad? Eller plötsligt slutat vara så snäll och duktig? Det vågade jag aldrig, och vågar knappt än idag.
Inte så jävla duktig längre
Och vem är jag mitt i allt detta? Mitt liv har gått ut på att vara snäll och duktig, förbanne mig ända från början. Fem timmar tog förlossningen när jag föddes, nio timmar sov jag första natten hemma från BB. Första och enda gången jag skrek en hel natt var när jag fick min första tand. De där historierna har jag hört till leda. Sedan fortsätter det, med betyg och utmärkelser. Bevis på framgång. Jag duger, jag kan.
Men nu plötsligt kan jag inte. Hur mycket jag än försöker (och jag har försökt mer än de flesta) kan jag inte få barn. Alltså känner jag mig misslyckad, och det bekräftas av läkarens ord. Han har hittat någon avvikande och ovanligt. Abnormt. Icke normalt. Jag är defekt, avvikande, ovanlig, misslyckad. Jag kan inte få barn, det ska kvinnor kunna. Det är det som skiljer oss från männen. Fråga vilken mamma som helst (min mamma?) vad hon är mest stolt över i livet, vilken prestation som var störst, vad som gör henne mest lycklig, vad hon lever för: hennes barn. Att föda dem, att fostra dem. (Och de mammor som inte svarar så, blir man ju lite misstänksam emot. Stackars deras barn.)
Kärlek utan villkor
Den största och värsta frågan är om jag kan älska ett barn som inte är mitt i den bemärkelsen att det inte har mina gener, utan ett annorlunda utseende och andra egenskaper. Jag kanske inte vet hur man gör. Ingen har visat mig. Kan man lära sig sånt? Kan man bestämma sig för att älska någon och sedan aldrig någonsin svika? O tror att vi kan det. Jag tror att han kan det, men kan jag? Jag vill inte adoptera utan att vara säker på detta. Jag vill inte utsätta ett barn för den risken. Jag vill kunna älska mina barn utan villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar