Islossning

Det har börjat lossna lite lätt på intervjufronten. För en vecka sedan ringde jag ett bemanningsföretag för att fråga om vikariat och tillfälliga jobb. Då fick jag komma på en så kallad förutsättningslös intervju. Kommer det in något uthyrningsjobb som passar mig så vet de vem de ska ringa. Sedan ringde chefen för ett jobb som jag varit tveksam till att söka, jag tyckte inte att jag uppfyllde kraven. Men! Han ville träffa mig, den intervjun är imorgon. Därefter gjorde jag något som jag knappt trodde mig själv om, ringde upp en rekryterare (för övrigt samma kille som rynkade på näsan åt mig i november) och tjatade mig till en intervju. Om jag inte tar alldeles fel gick den bra, och det är roligt, för det jobbet skulle jag verkligen vilja ha. Och i fredags slutligen pratade jag med en före detta kollega om en tjänst jag sökt på hans jobb. Med lite tur får jag kanske komma på intervju där också.

Det är jäkligt skönt att det börjar lossna. Jag är inte hemma ännu, för konkurrensen är fortfarande grymt tuff, men nu börjar mitt envetna arbete ge utdelning. Det är skönt. Att söka jobb är inte fullt lika jävligt som att göra IVF.

Läkare är ett pack
Detta har O länge hävdat, jag har inte riktigt velat gå med på det eftersom jag är dotter, sondotter, styvdotter och brorsdotter till läkare samt syster till en blivande läkare. Men nu börjar jag undra.

I veckan mejlade jag dr Optimist och frågade om han fått remissvar av dr Donator, och vad hans kommentar var. Han ringde mig i fredags och vi pratade i tjugofem minuter. Dr Optimist tycker inte alls samma sak som dr Donator, jag ska försöka sammanfatta. Dr Optimist tror att ärrbildningarna helt enkelt beror på endometrios, och inte alls någon inflammation eller könssjukdom. Nå, det var i alla fall skönt att höra. Han tycker fortfarande att jag bör medicinera mot endometrios innan vi gör fler IVF:er. Å andra sidan kan han inte lova att det förbättrar våra chanser vid IVF. Men om vi vill satsa på en spontan graviditet så bör vi ta bort endon. Detta är minst sagt förvirrande eftersom doktor Donator tycktes tro att det inte finns någon chans för oss att bli med barn spontant. När jag pressade Optimist verkade han mest inriktad på att det vore nyttigt för mig att slippa tänka på barngörande i ett halvår. Får jag sprutor mot endometrios upphör ägglossningarna, alltså kan jag inte bli med barn och kan heller inte oroa mig för det.

Det som är lite positivt i sammanhanget är att jag inte har någon endo på äggstockarna. Äggstockarna och resten av äggledarna är fina. Fånigt, men det gör mig åtminstone lite glad. Jag känner mig något mindre som ett freak. Dr Optimist tonade också ner att detta skulle vara så jämrans ovanligt och avvikande, som Dr Donator tyckte. Jag berättade om hur irriterade vi blivit på snacket om spermiedonation, och dr Optimist höll med om att det var onödigt. "Ni är definitivt inte kandidater för spermiedonation. Di där stockholmarna, de gillar donation mycket mer än vi på västkusten", sa han. Vidare avrådde han mig från att göra en hysteroskopi (det heter så och inget annat). Det är bara ett bökigt ingrepp till som inte ger så mycket.

Det jag har heter förresten Salpingitis isthmica nodusa, vilket nästan ordagrant betyder "nodliknande ärrbildningar på äggledaren där den övergår i livmodern". Googlar man på det får man lära sig att det är en ganska okänd företeelse, man vet inte hur vanligt det är eller vad det beror på, eller hur det påverkar fertiliteten. Men det är ofta associerat med infertilitet, endometrios och utomkvedshavandeskap. Mer osäkerhet. Men det känns i alla fall lite bättre att veta vad det heter, det som jag har. Kunskap är makt.

Hittills i min IVF-karriär har jag blivit betydligt klokare av att surfa på nätet än av att prata med läkare. De är banne mig ett pack. De gör inte precis mitt liv lättare. Jag trodde att de skulle kunna hjälpa mig, att om jag gjorde precis som de sa så skulle det gå bra. Men inte. Det är precis som en infertilitetssyster skrev till mig, det bästa är att bestämma sig för vad man själv tror på, och sedan hålla fast vid det.

Nästa steg?
Paradoxalt nog kommer vi att dra in ännu fler läkare i dansen. Doktor Donator har vi gjort slut med, och doktor Optimist har sagt vad han tycker. Jag ska skriva brev till vår gamle bekant dr XX på SU och be om hans åsikt. Men vi behöver second (third, fourth?) opinion från någon i Stockholm, någon som kan IVF. Så imorgon ska jag försöka boka tid på någon av IVF-klinikerna här i stan, kanske rentav båda. Risken är förstås att vi får ännu höra ytterligare några vidlyftiga teorier om vad vi borde hitta på, och så blir vi ännu mer förvirrade. Men då kan vi dra slutsatsen att ingen riktigt vet vad de pratar om, och att vår egen åsikt är så god som någon annans.