2005-02-02

Helga är tillbaka på banan

Ont krut förgås inte så lätt. Nu har jag sovit, gråtit, skrivit arga brev som jag inte skickat, lagt på luren i örat på mamma när jag tyckte hon var dum, grälat lite på sköterskan på kliniken, ätit godis, snattrat i telefon och glott på TV. Nu är jag med i matchen igen.

Mestadels beror det på att jag är pigg och utsövd och nästan inte har ont längre. Det stramar lite i operationsärren bara. Men också för att O och jag med gemensamma krafter har lyckats skrämma upp Dr Donator så pass att han gett oss en besökstid på måndag. Han har också försäkrat O på telefon att vad det än är som jag har i magen är det inget farligt.

Så nu är jag på humör att gå ytterligare en holmgång med mina gamla ärkefiender Bebisguden och Livet. De tror att de kan knäcka mig, men de tror fel.

Förr eller senare rasar jag ihop igen, det vet jag, men just nu njuter jag av att må lite bättre.

Bostadsguden
Bebisguden står inte på vår sida, det vet vi ju sedan länge. Vi brukar också ha otur med våra bilar, de är alltid katastrofala felköp som konstrar och pajar så länge vi står som ägare men går felfritt så snart vi har sålt dem. Men om det finns en Bostadsgud (husgud?) verkar han gilla O och mig. Vi har alltid haft anmärkningsvärd tur med bostäder. När vi träffades bodde O i en tvåa, som han fått överta av sin ex-sambo, hon ville inte ha den (!) när de separerade. Några år senare fick vi överta kontraktet på en trea som några kompisar lämnade. Sedan letade vi bostadsrätt lite halvhjärtat i några år, vi var väldigt kräsna eftersom vi redan bodde bra. En dag kom O hem och hade hittat ett hus. Vi åkte och tittade på det, blev förälskade, lade bud och var husägare. När O fick jobb i Stockholm la han ut en trevare till sin f.d. chef som hade en övernattningslägenhet i Bromma. Kan jag få hyra den över sommaren, undrade han. Jomenvisst, varför inte. Sedan fick vi förstahandskontrakt via Bostadssnabben på den tvåa där vi bor nu.

Och nu har vi, via den ordinarie bostadskön, fått erbjudande om en nybyggd svindyr trea på sjunde våningen med jättebalkong i ett yuppieområde. Ironiskt. Först på vår önskelista står jobb till mig, sedan barn, först därefter en större bostad. Men det man verkligen vill ha, som man går genom eld och vatten för att få, det får man inte.

Samtidigt är det lite kul också. Tyvärr vågar vi inte chansa och tacka ja till den här lägenheten. Jag måste ha jobb innan vi törs dubblera vår hyra. Men bara jag får det ska vi bli yuppisar och köra barnvagnsrejs längs kajerna med vår lilla bolivian.

1 kommentar: