Förkyld

Blä. Ont i halsen och feber sedan igår. O har varit dålig i några dagar och just när jag trodde att jag skulle klara mig slog förkylningen till. Idag skulle jag ha träffat min rådgivare på Trygghetsrådet, och varit på körrep men det bidde inget av någondera. Istället har jag varit hemma och tyckt synd om mig själv och läst litelite projektledning.

Vad göra enligt doktor XX
Häromveckan skrev jag brev till SU:s hövding doktor XX och berättade vad som hänt sedan sist, att jag gjort en laparoskopi och att läkaren då hittat salpingitis isthmica nodusa. Ställde en radda med frågor och si, svaret kom häromdagen. Det var ett ganska långt brev, som jag inte citerar ordagrant.

Är ärrbildningarna orsakade av endometrios? Vetenskapen tvistar om huruvida salpingitis isthmica nodusa är en form av endometrios eller inte. Ofta används termen för att beskriva utseendet på äggledarna, inte som en diagnos av deras funktion.

Finns det alls någon chans för mig att bli gravid spontant med tanke på äggledarnas utseende? Troligen ganska dåliga chanser. Visserligen är det passage i höger äggledare, men äggledaren måste också ha rörlighet och flimmerhårsfunktion. Troligen har jag svårt att bli gravid (no shit?) och dessutom finns ökad risk för utomkvedshavandeskap.

Kan den endometrios som har hittats vara orsak till att embryona inte fäst vid våra IVF:er? Det är möjligt att endometrios påverkar utgången vid IVF, vissa undersökningar tyder på det. Men något absolut samband kan det inte vara, eftersom massor med kvinnor med endometrios blir gravida vid IVF.

Kan ärrbildningarna ha påverkat utgången vid IVF? Inte sannolikt.

Ökar chansen att lyckas med IVF om jag medicinerar endometriosen? Kanske. Å andra sidan kanske inte. Förr nedreglerades alla kvinnor med endometrios i minst tre månader före en IVF, men inte nu längre. Det finns vissa resultat som tyder på att det kanske vore en bra idé. Annars tror doktor XX på nya anti-inflammatoriska mediciner som just nu studeras intensivt. Men de finns ännu bara på försökstadiet och är dessutom mycket dyra. Synd att jag inte är tjugo år yngre.

Finns det någon annan åtgärd vi bör vidta innan vi gör ytterligare en IVF? Nä. Det mest konkreta rådet han kan ge är att fundera på en lång nedreglering för att behandla endometriosen.

Så det så. Inte blev vi så värst mycket klokare av detta, men det hade vi nog inte väntat oss heller. Vi lägger brevet till samlingarna av läkaråsikter. När vi har samlat tillräckligt många ska vi lägga dem i en hatt och dra lott. Eller något.

Dyra journalkopior
Fertilitetscentrum på Carlanderska skickade snällt en kopia på vår journal, det räckte med att ringa och be dem. SU skulle som vanligt vara lite krångligare. De ville ha ett brev med både O:s och min påskrift. Lite irriterande, men låt gå för det. Men riktigt irriterade blev vi idag när det kom en avi om postförskott. Hundrafyrtiotre spänn får vi betala för vår journal! Jävla sätt. Jag ringde IVF-enheten, satt i kö en god stund som vanligt och blev sedan kopplad till en av de snorkigare barnmorskorna. Jag minns henne ganska väl, hon är rätt snäll egentligen men borde jobba lite på sin telefonröst. Jodå, det kostar pengar att få ut journalen. I höstas när vi fick den gratis måste det ha blivit fel. Hon avslutade med att önska oss lycka till, och jag morrade till svar. Ett samtal till SU:s patientombudsman bekräftade det hon sa: kopior på mer än 10 sidor tar de betalt för, enligt beslut i Västra Götaland. Det skulle inte förvåna mig om detta inte är i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen, men nu ger jag fan i det hela.

Efteråt hade jag hjärtklappning och grät en liten skvätt. Jag blir lika förvånad varje gång över effekten som SU:s IVF-enhet har på mig. Jag undrar vad de gör för fel? Är det bara jag som känner så här? Det tror jag inte. Kanske borde jag tala om för dem hur liten och ynklig och kränkt de får mig att känna mig. Men så länge jag inte kan komma på någon konstruktiv kritik så avstår jag.

Idag för tretton år sedan
Jag vet precis vad jag gjorde fredagen den 28 februari 1992. Jag skrev en harang i min dagbok om ett struligt förhållande som inte riktigt ville ta slut, fast vi båda visste att det var dödsdömt. Det jag inte skrev om den dagen, kanske för att jag var rädd för att sätta ord på något som jag var osäker på, var att jag ett tag varit förtjust i en kille i samma kårförening, och om jag inte tog helt fel var känslorna besvarade. Samma kväll skulle jag på fest, vilket jag sett till att nämna när jag visste att han skulle höra det. Och visst dök han upp på eftersläppet, fastän han skulle upp tidigt och jobba nästa dag. Vi satt kvar efter att alla andra hade gått hem, hela natten pratade vi, som vi gjort flera nätter tidigare, för att vi alltid hade så mycket att prata om. Men den här natten satte vi ord på det jag inte vågat: vad vi kände för varann, och om vi skulle göra ett försök. För eller emot, som i så många senare diskussioner. När morgonen kom följde han mig hem, och åkte sedan direkt till jobbet.

Ikväll tänker jag på två saker. Att han dök upp den där fredagkvällen, som jag hoppades att han skulle göra, men inte vågade tro på. Men det gjorde han, förstås. O kan jag lita på. Han är klippan i mitt liv, särskilt under de senaste åren. Ibland blir jag galen på hans stabilitet men förmodligen är den grunden för vår relation. Det och en sak till. Trots att vi är väldigt olika har vi från första stund kunnat prata med varann. Det var det som attraherade oss till varann, tror jag. Och vi pratar fortfarande mycket. O blir ibland trött på mig, att jag ska vrida och vända på allt, och att jag väljer de mest olämpliga tillfällen, som mitt i natten när vi båda ska sova. Men han lyssnar, och han svarar.

Det är han och jag mot resten av världen. Det är jag både stolt över och tacksam för.