Jag hade ju tänkt sluta blogga när vi kommit hem med Y. Då skulle jag ha två barn, mer än jag någonsin hoppats eller drömt om. Livet skulle vara perfekt. (Och vem vill läsa om ett perfekt liv?) För det som eventuellt var lite trixigt med Q skulle gå så mycket lättare med Y, nu när jag hade rutin.
Helt fel hade jag inte. När Y bara dagar efter hemkomsten fick hög feber, kraftig förkylning samt ögoninflammation, tog jag det ganska lugnt.
Men för övrigt - ha, ha, ha.
Inte hade jag räknat med sömnkrångel, svårigheter att knyta an, att jag som älskade att vara mammaledig förra gången plötsligt skulle klättra på väggarna och längta bort. Kunna ge vad som helst för en timme för mig själv. Utan skrik och gnäll.
Säga vad man vill om tillvaron men den är i alla fall omväxlande.
2010-11-11
Bebisguden och Livet har humor
Jag hade ju tänkt sluta blogga när vi kommit hem med Y. Då skulle jag ha två barn, mer än jag någonsin hoppats eller drömt om. Livet skulle vara perfekt. (Och vem vill läsa om ett perfekt liv?) För det som eventuellt var lite trixigt med Q skulle gå så mycket lättare med Y, nu när jag hade rutin.
Helt fel hade jag inte. När Y bara dagar efter hemkomsten fick hög feber, kraftig förkylning samt ögoninflammation, tog jag det ganska lugnt.
Men för övrigt - ha, ha, ha.
Inte hade jag räknat med sömnkrångel, svårigheter att knyta an, att jag som älskade att vara mammaledig förra gången plötsligt skulle klättra på väggarna och längta bort. Kunna ge vad som helst för en timme för mig själv. Utan skrik och gnäll.
Säga vad man vill om tillvaron men den är i alla fall omväxlande.
Helt fel hade jag inte. När Y bara dagar efter hemkomsten fick hög feber, kraftig förkylning samt ögoninflammation, tog jag det ganska lugnt.
Men för övrigt - ha, ha, ha.
Inte hade jag räknat med sömnkrångel, svårigheter att knyta an, att jag som älskade att vara mammaledig förra gången plötsligt skulle klättra på väggarna och längta bort. Kunna ge vad som helst för en timme för mig själv. Utan skrik och gnäll.
Säga vad man vill om tillvaron men den är i alla fall omväxlande.
2010-11-09
Min yngste son
Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.
Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.
Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.
Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.
Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.
Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.
Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?
Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?
I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!
Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!
Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.
Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.
Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.
Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.
Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.
Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?
Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?
I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!
Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!
 |
| Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också! |
Min yngste son
Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.
Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.
Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.
Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.
Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.
Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.
Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?
Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?
I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!
Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!
Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.
Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.
Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.
Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.
Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.
Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?
Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?
I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!
Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!
|
| Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också! |
2010-11-08
Höstens dagar
Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Höstens dagar
Jo, det är höst, och förvånansvärt kallt också. Rimfrosten knastrar under fötterna och jag får passa mig för att inte sätta en rova på det hala trädäcket.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
Klätterhortensian är minst lika vacker nu som om sommaren.
Annars ser trädgården inte för rolig ut. Sista tulpanlökarna kom i jorden i helgen, med hopp om fägring till våren. I väntan på det köper jag blommor att ha inne. Jag är barnsligt förtjust i vackra blommor, helst i just denna färg.
Nu när sommarstugor är stängda och båtar upptagna, innan advents- lucia- och julfirande bryter ut, har vi faktiskt några helt obokade helger.Som gjorda för kulturell förkovran. I söndags besökte vi Östasiatiska museet där man fick måla en terrakottakrigare. Däremot orkade vi inte med den långa kön till utställningen av de riktiga krigarna.
Jag ställer upp den på hyllan längst uppe vid taket i Q:s rum och hoppas att han inte når den ens när han släpar fram sitt bord och ställer stolen ovanpå. Han är en företagsam och just nu mycket klåfingrig ung man.
2010-11-04
Allt hänger ihop
Så du var hemma hos mamma förra veckan, säger terapeuten. Hos mamma som nervöst vakade (haha) över din sömn när du var barn. Så viktigt var det att sova att hon ibland gav dig Theralen. Och ibland blev hon arg på dig för att du inte sov. Och så sover Y dåligt medan ni är där. Och du blir arg. Tror du att det hänger ihop?
Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.
Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.
Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)
Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.
I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.
Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.
Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.
Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?
Jo, det hänger ihop. Någotsånär.
Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.
Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.
Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)
Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.
I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.
Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.
Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.
Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?
Jo, det hänger ihop. Någotsånär.
Allt hänger ihop
Så du var hemma hos mamma förra veckan, säger terapeuten. Hos mamma som nervöst vakade (haha) över din sömn när du var barn. Så viktigt var det att sova att hon ibland gav dig Theralen. Och ibland blev hon arg på dig för att du inte sov. Och så sover Y dåligt medan ni är där. Och du blir arg. Tror du att det hänger ihop?
Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.
Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.
Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)
Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.
I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.
Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.
Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.
Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?
Jo, det hänger ihop. Någotsånär.
Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.
Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.
Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)
Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.
I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.
Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.
Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.
Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?
Jo, det hänger ihop. Någotsånär.
2010-11-01
Lite trams
Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Lite trams
Jag är helt slut. Förkylning med djävulsk hosta, jobbångest, Q-bråk på dagarna och Y-stök på nätterna dränerar mig.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
Dränerar. Ganska bra liknelse. Min terapeut pratar mycket om det, att jag behöver fyllas på för att orka ge till barnen. Så sant. Fast hur tusan det där påfyllandet ska ske har jag inte räknat ut ännu. Det räcker uppenbarligen inte med tretimmars körrepetition och ett Friskispass i veckan.
Hur fyller man på en Helga?
I väntan på att insikten ska drabba mig svarar jag på en sån där utmaning som med jämna mellanrum cirkulerar på nätet.
Fyra TV-program jag ser:
Sopranos, ja jag vet att jag tjatar. I somras när det var Sopranos varje kväll tror jag faktiskt att det bidrog till sömnkaoset. Nu är det i alla fall bara på fredagar.
Veckans brott, jag är ett fan av GW, och det här programmet känns mer seriöst än Efterlyst.
Utöver detta, inte mycket. Nyheterna och lite Bolibompa.
Fyra saker jag gjort idag:
Hostat och snorat.
Sökt ett jobb, ringt uppföljande samtal på ett annat.
Försökt stycka en kyckling (gick sådär)
Spelat Lady Gaga och Mozart för Y (han studsade till den förra och skrattade åt den senare)
Intervjuat Spindelmannen. Jo, det är sant. Han dök plötsligt upp i Q:s rum. Ögonen bakom masken var bruna och mandelformade, men nog var det Spindelmannen alltid.
Fyra saker som jag längtar efter:
Att sova. Länge och ostört.
Helgen, då O är ledig.
Jul, då jag hoppas att O kommer att vara ledig ännu mer.
Att börja jobba igen och lämna över barnvardagen till O.
Fyra saker jag önskar mig:
Ett nytt jobb. Som är både roligt och stimulerande men som inte tar all min kraft.
En slankare kropp.
En au-pair. Nej, jag skojar bara. Faktiskt inte. Bara ibland. Vissa morgnar.
Fyra saker jag avskyr:
Att en släkting till en bekant, som är född i Mellanöstern och som arbetat som en bäver sedan den dag han satte sin fot i Sverige för mer än trettio år sedan, får otrevliga samtal på sin mobil med budskapet att han inte hör hemma här.
Att stolpskott som Camilla Läckberg och Roslund-Hellström som visserligen kan yxa ihop en story men vars prosa framkallar akut illamående, säljer så ohemult bra att de blir ekonomiskt oberoende. Samt att bra författare som paret Ahndoril, inte säljer förrän de skriver en äcklig och totalt orealistisk mordhistoria. Samt att det finns folk som köper all den här skiten, istället för att läsa Sherlock Holmes eller Sjöwall-Wahlöö. Eller Joseph Wambaugh. Eller Dostojevskij.
Att inget förlag har ringt mig och bönfallit mig att skriva mina memoarer. En kvinnlig ingenjör berättar. Eller Hon hade bara en halv livmoder. Eller Allt är mammas fel. Det senare är en dubbelbottnad titel!
Att så vitt skilda personer som Anna Wahlgren (som jag avskyr) och min BVC-sköterska (som jag gillar, och som jag vet vill mig väl) lyckas få mig att känna DÅLIGT SAMVETE för att jag inte lär Y att sova i egen säng, lär honom att känna trygghet i egen säng, lär honom att somna om själv, yadayada. Argast blir jag på mig själv som låter mig påverkas.
2010-10-30
Lyxångest
Jag fick nyligen ett förtroende. En vän berättade att hon och hennes man efter ett par års försök inte lyckats bli med ett tredje barn. De första två har tillkommit relativt lätt. Nu ska de söka behandling.
Blandade känslor förstås. För några korta år sedan hade jag velat slå in tänderna på någon som andats om detta. Nu kan jag se att det förstås är en besvikelse att inte få ett planerat tredje barn. Men någon enorm medkänsla kan jag inte uppamma.
Jag ser också att det är ett fint förtroende jag har fått. Det säger något om vad min vän känner för mig. Samtidigt - varför jag av alla människor? Med min (för henne välkända) historia?
Och så häpnar jag lite över naiviteten. Vi vill bara ha ett besked, säger hon. Om det går eller inte. Varsamt säger jag att ni ska nog inte förvänta er tvärsäkra besked. Det är ont om dem i infertilitetsland. Det finns en oerhört stark indikator på att ni är fertila, och det är att ni fått två barn tillsammans.
Senare tittar jag till mina sovande söner, lägger kind och näsa mot deras huvuden. Y har tunt, tunt nästan ljusbrunt hår så korean han är. Han luktar bebisljuvt av puder och Minidermsalva. Q:s hår är kolsvart, det har det alltid varit, men nu är det tjockt och blankt. Han luktar inte bebis längre utan lite fränare, men fortfarande ljuvligt. Mina ungar!
("Mamma du får sniffa på mitt hår om du vill", säger Q ibland. Nådigt.)
Äntligen framme.
Blandade känslor förstås. För några korta år sedan hade jag velat slå in tänderna på någon som andats om detta. Nu kan jag se att det förstås är en besvikelse att inte få ett planerat tredje barn. Men någon enorm medkänsla kan jag inte uppamma.
Jag ser också att det är ett fint förtroende jag har fått. Det säger något om vad min vän känner för mig. Samtidigt - varför jag av alla människor? Med min (för henne välkända) historia?
Och så häpnar jag lite över naiviteten. Vi vill bara ha ett besked, säger hon. Om det går eller inte. Varsamt säger jag att ni ska nog inte förvänta er tvärsäkra besked. Det är ont om dem i infertilitetsland. Det finns en oerhört stark indikator på att ni är fertila, och det är att ni fått två barn tillsammans.
Senare tittar jag till mina sovande söner, lägger kind och näsa mot deras huvuden. Y har tunt, tunt nästan ljusbrunt hår så korean han är. Han luktar bebisljuvt av puder och Minidermsalva. Q:s hår är kolsvart, det har det alltid varit, men nu är det tjockt och blankt. Han luktar inte bebis längre utan lite fränare, men fortfarande ljuvligt. Mina ungar!
("Mamma du får sniffa på mitt hår om du vill", säger Q ibland. Nådigt.)
Äntligen framme.
Lyxångest
Jag fick nyligen ett förtroende. En vän berättade att hon och hennes man efter ett par års försök inte lyckats bli med ett tredje barn. De första två har tillkommit relativt lätt. Nu ska de söka behandling.
Blandade känslor förstås. För några korta år sedan hade jag velat slå in tänderna på någon som andats om detta. Nu kan jag se att det förstås är en besvikelse att inte få ett planerat tredje barn. Men någon enorm medkänsla kan jag inte uppamma.
Jag ser också att det är ett fint förtroende jag har fått. Det säger något om vad min vän känner för mig. Samtidigt - varför jag av alla människor? Med min (för henne välkända) historia?
Och så häpnar jag lite över naiviteten. Vi vill bara ha ett besked, säger hon. Om det går eller inte. Varsamt säger jag att ni ska nog inte förvänta er tvärsäkra besked. Det är ont om dem i infertilitetsland. Det finns en oerhört stark indikator på att ni är fertila, och det är att ni fått två barn tillsammans.
Senare tittar jag till mina sovande söner, lägger kind och näsa mot deras huvuden. Y har tunt, tunt nästan ljusbrunt hår så korean han är. Han luktar bebisljuvt av puder och Minidermsalva. Q:s hår är kolsvart, det har det alltid varit, men nu är det tjockt och blankt. Han luktar inte bebis längre utan lite fränare, men fortfarande ljuvligt. Mina ungar!
("Mamma du får sniffa på mitt hår om du vill", säger Q ibland. Nådigt.)
Äntligen framme.
Blandade känslor förstås. För några korta år sedan hade jag velat slå in tänderna på någon som andats om detta. Nu kan jag se att det förstås är en besvikelse att inte få ett planerat tredje barn. Men någon enorm medkänsla kan jag inte uppamma.
Jag ser också att det är ett fint förtroende jag har fått. Det säger något om vad min vän känner för mig. Samtidigt - varför jag av alla människor? Med min (för henne välkända) historia?
Och så häpnar jag lite över naiviteten. Vi vill bara ha ett besked, säger hon. Om det går eller inte. Varsamt säger jag att ni ska nog inte förvänta er tvärsäkra besked. Det är ont om dem i infertilitetsland. Det finns en oerhört stark indikator på att ni är fertila, och det är att ni fått två barn tillsammans.
Senare tittar jag till mina sovande söner, lägger kind och näsa mot deras huvuden. Y har tunt, tunt nästan ljusbrunt hår så korean han är. Han luktar bebisljuvt av puder och Minidermsalva. Q:s hår är kolsvart, det har det alltid varit, men nu är det tjockt och blankt. Han luktar inte bebis längre utan lite fränare, men fortfarande ljuvligt. Mina ungar!
("Mamma du får sniffa på mitt hår om du vill", säger Q ibland. Nådigt.)
Äntligen framme.
2010-10-29
Morbid morgonkonversation
I bilen.
Q: Mamma, vad dör folk av?
Helga: Ehh.. hmm, det är olika. En del blir sjuka, andra för att hjärtat stannar. En del för att de är så gamla att kroppen inte orkar längre. Några för att de blir påkörda av bilar. Det är så olika. Men alla dör någon gång.
Q (plötsligt med på noterna): Jaa! Man kan dö av att en fluga sticker en så att man somnar, eller av att någon hugger ett hål i ens huvud med ett svärd. Eller föratte.. man ramlar ner i ett jättestort hål!
Helga (något häpen, kastar en vaksam blick på sonen i backspegeln): Mmm..
Y (drar plötsligt in luft): äh! öh! äh! öh! Ä-Ö-Ä-Ö-Ä-Ö-ÄÄÄHHH!!
Q: Mamma, vad dör folk av?
Helga: Ehh.. hmm, det är olika. En del blir sjuka, andra för att hjärtat stannar. En del för att de är så gamla att kroppen inte orkar längre. Några för att de blir påkörda av bilar. Det är så olika. Men alla dör någon gång.
Q (plötsligt med på noterna): Jaa! Man kan dö av att en fluga sticker en så att man somnar, eller av att någon hugger ett hål i ens huvud med ett svärd. Eller föratte.. man ramlar ner i ett jättestort hål!
Helga (något häpen, kastar en vaksam blick på sonen i backspegeln): Mmm..
Y (drar plötsligt in luft): äh! öh! äh! öh! Ä-Ö-Ä-Ö-Ä-Ö-ÄÄÄHHH!!
Morbid morgonkonversation
I bilen.
Q: Mamma, vad dör folk av?
Helga: Ehh.. hmm, det är olika. En del blir sjuka, andra för att hjärtat stannar. En del för att de är så gamla att kroppen inte orkar längre. Några för att de blir påkörda av bilar. Det är så olika. Men alla dör någon gång.
Q (plötsligt med på noterna): Jaa! Man kan dö av att en fluga sticker en så att man somnar, eller av att någon hugger ett hål i ens huvud med ett svärd. Eller föratte.. man ramlar ner i ett jättestort hål!
Helga (något häpen, kastar en vaksam blick på sonen i backspegeln): Mmm..
Y (drar plötsligt in luft): äh! öh! äh! öh! Ä-Ö-Ä-Ö-Ä-Ö-ÄÄÄHHH!!
Q: Mamma, vad dör folk av?
Helga: Ehh.. hmm, det är olika. En del blir sjuka, andra för att hjärtat stannar. En del för att de är så gamla att kroppen inte orkar längre. Några för att de blir påkörda av bilar. Det är så olika. Men alla dör någon gång.
Q (plötsligt med på noterna): Jaa! Man kan dö av att en fluga sticker en så att man somnar, eller av att någon hugger ett hål i ens huvud med ett svärd. Eller föratte.. man ramlar ner i ett jättestort hål!
Helga (något häpen, kastar en vaksam blick på sonen i backspegeln): Mmm..
Y (drar plötsligt in luft): äh! öh! äh! öh! Ä-Ö-Ä-Ö-Ä-Ö-ÄÄÄHHH!!
2010-10-28
2010-10-25
Det var ju så det var
Jag har sedan länge misströstat angående Y:s ätande. Experten som sa att prematura barn ofta är petiga med mat tycks ha blivit sannspådd. Regelbundet har jag erbjudit mat, lika regelbundet har han med suverän likgiltighet vänt bort huvudet. Han får väl leva på välling, bananer och bröd tills han börjar skolan, tänkte jag. Han är rund och god om magen så svälter gör han inte i alla fall.
Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.
När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.
Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.
Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.
Hur kunde jag glömma det?
Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.
När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.
Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.
Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.
Hur kunde jag glömma det?
Det var ju så det var
Jag har sedan länge misströstat angående Y:s ätande. Experten som sa att prematura barn ofta är petiga med mat tycks ha blivit sannspådd. Regelbundet har jag erbjudit mat, lika regelbundet har han med suverän likgiltighet vänt bort huvudet. Han får väl leva på välling, bananer och bröd tills han börjar skolan, tänkte jag. Han är rund och god om magen så svälter gör han inte i alla fall.
Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.
När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.
Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.
Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.
Hur kunde jag glömma det?
Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.
När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.
Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.
Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.
Hur kunde jag glömma det?
2010-10-24
Spindelmannen, nagellack och pälsboa
I fredags fick Q lila glitternagellack påmålat av sin snälla moster. Idag när vi var på Åhléns för att köpa vinterjacka åt lillebror, greps Q av häftig kärlek till en vit boa/halsduk i fuskpäls. Först övervägde han att ta den chockrosa, men valde den vita. Jag uppmuntrade, och föreslog i min dumhet att han kunde ha den i utklädningslådan.
- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.
Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.
- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!
Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.
- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.
Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.
- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!
Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.
Spindelmannen, nagellack och pälsboa
I fredags fick Q lila glitternagellack påmålat av sin snälla moster. Idag när vi var på Åhléns för att köpa vinterjacka åt lillebror, greps Q av häftig kärlek till en vit boa/halsduk i fuskpäls. Först övervägde han att ta den chockrosa, men valde den vita. Jag uppmuntrade, och föreslog i min dumhet att han kunde ha den i utklädningslådan.
- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.
Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.
- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!
Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.
- Nej den vill jag ha imorgon när jag ska till dagmamman, svarade Q förvånat.
Nu sover han, min älskade pojke. Imorgon kommer han att ha sin Spindelmannentröja från Korea, sin vita pälsboa och förstås sina lila naglar. Jag hoppas innerligt att han inte möts av dumma kommentarer. Lite försiktigt har jag förberett honom på att någon kanske säger att pojkar inte kan ha nagellack.
- Vad svarar du då, Q?
- Jag har ju nagellack, och jag är pojke!
Uppdatering: Samma kväll anförtrodde Q sin far (inte mig) att bästa kompisen sagt att nagellack var löjligt. Men nu några dagar senare berättar Q istället att kompisen ändrat sig. Inte löjligt längre. Se där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)