Så du var hemma hos mamma förra veckan, säger terapeuten. Hos mamma som nervöst vakade (haha) över din sömn när du var barn. Så viktigt var det att sova att hon ibland gav dig Theralen. Och ibland blev hon arg på dig för att du inte sov. Och så sover Y dåligt medan ni är där. Och du blir arg. Tror du att det hänger ihop?
Ja, jo, kanske. Jag vrider mig lite. Jag har inget emot att älta min barndom, berätta om den, beskriva den. Men jag begriper ju själv att historieberättandet är ett försök att betvinga de känslor som minnena väcker. Min terapeut vill att jag ska återuppleva en del av dessa känslor och det har jag inte alls lust med. Hon pressar mig inte heller.
Det var underbart att komma hem igen. Y stökar fortfarande som fan på nätterna men O tar hand om honom. Obegripligt hur han klarar av det. Han är min hjälte.
Det var strax efter hemkomst som jag blev varse att ömheten för Y, som funnits länge, faktiskt började likna den där förälskelsen som kom nästan omedelbart med Q. (För det gjorde den väl? Eller?)
Och några dagar senare blir Q skogstokig. Han kör med flit på mig med cykeln så att jag får blåmärken och skrubbsår på smalbenet. Han slår sönder en av trappgrindarna hemma. Han skriker, bråkar och krånglar så snart tillfälle ges.
I tisdags brast han i gråt när jag lämnade honom hos dagmamman. Han fick följa med mig och Y hem istället. Redan då började jag misstänka två orsaker till misshumöret: förkylning och relapse av syskonsvartsjuka.
Mycket riktigt. Q var sjuk nästa dag. Inte febrig, men hosta och snuva. Med gårdagen i gott minne bönföll jag O att stanna hemma, och det gjorde han.
Då tog jag med mig Q på en utflykt till ett av mina favoritställen, Brunnsvikens trädgårdar. Kaffe, kakor och blommor under ett tak. Vi satt bredvid kaminen och klappade huskatten som sov i en av fåtöljerna. När kaffet och chokladen var urdruckna läste jag sagor för Q. Vi köpte med oss äpplen och blommor hem.
Behöver jag ens nämna att Q uppförde sig absolut exemplariskt hela tiden?
Jo, det hänger ihop. Någotsånär.
Theralen... Låter nästan som ett övergrepp tycker jag!
SvaraRaderaVi har en helt galen period av syskonsvartsjuka här hemma. 3-åringen bevakar mig som en hök och 5-åringen känner sig bortvald då ha inte får samsova längre. Jag skulle gärna samsova med dem bägge men 3-åringen sovvägrar med storebror i samma säng. Vi har provat både en och två gånger. Ikväll ställde 5-åringen ett ultimatum. Antingen får jag sova i din säng eller så flyttar jag hemifrån. Hemskt var det. Lösningen blev att han få mer kvällstid på helgerna och få känna sig stor och vara uppe senare än lillebror. Inte egentid då även storasyskonen är vakna men han blir stor, som dem. Funkade ikväll i alla fall.
Ja, hur stora växlar ska man dra på det historiska? Om du och din mamma till exempel är lika i det att ni har stort sömn- och självständighetsbehov och svårt att stå emot psykisk stress när ni inte får sova är det säkert mycket sannolikare att det ligger bakom att du reagerar som du gör när Y inte sover. Y sover inte men Q sov - så det kan knappast vara hur du är som mamma som avgör hur Y sover.
SvaraRaderaHeja Helga som låter Q vara hemma en dag eller två - heja O som stannar hemma från jobbet. Sådana möjligheter eller friheter kan alla trötta / förkylda föräldra och barn behöva ibland. Tänk att skillnaden mellan en slitsam och en glädjefull dag med barnen kan vara så liten, egentligen.
SvaraRaderaJag har ett, kanske två rutinbundna barn d v s de mår bäst hemmavid med en del rutiner. Visst kan vi åka bort och barnen kan ha glädje av det men det är en balansgång. Det kan lätt bli "för mycket" av det nya eller annorlunda, av aktiviteter eller lätt uppvarvad mormor, för lite av oss föräldrar som lätt blir upptagna av andra eller annat i stunden på resan ... Vi lär oss vartefter vad som funkar.
Brunnsvikens trädgårdar lät jättemysigt!
Maria
Ja, Theralen var klart överdrivet. Jag var alltså 7-8 år vid den här tiden och höll inte mamma vaken alls. Hon blev stressad för att jag inte somnade på kvällarna, vilket troligen berodde på 1 att jag är kvällspigg 2 att hon bevakade mig som en hök 3 att jag vid denna tid längtade mycket efter pappa.
SvaraRaderaÅ andra sidan var det 70-tal och det var mycket man inte visste då.
Skönt att höra att fler upplever jalusistormar!
Och nej, det är svårt att veta hur mycket historien påverkar. Men jag tror att mammas ångestnivå gällande min sömn faktiskt påverkade mig. Och O är de facto bättre på att lugna Y numera än vad jag är. Enligt honom själv blir han irriterad ibland men får inte alls de panikkänslor som jag får. Inte så konstigt att han kan ingjuta ett annat lugn i ungen.
Jag drar mig till minnes ett citat från Jesper Juul som är något i stil med att istället för att leta metoder för att få barnet att somna, bör man fråga sig vilka egenskaper hos en själv man bör odla eller förstärka för att hjälpa barnet att somna. Något ligger det i det.
Som tur är kompletterar vi varann här hemma. Jag hör gruff från Q:s rum, O ska natta men blir arg för att Q inte ligger still. Samma sak hände häromkvällen. Men när vi byttes av och jag la mig hos Q och klappade honom på ryggen en stund somnade han på två minuter.