Jag fick nyligen ett förtroende. En vän berättade att hon och hennes man efter ett par års försök inte lyckats bli med ett tredje barn. De första två har tillkommit relativt lätt. Nu ska de söka behandling.
Blandade känslor förstås. För några korta år sedan hade jag velat slå in tänderna på någon som andats om detta. Nu kan jag se att det förstås är en besvikelse att inte få ett planerat tredje barn. Men någon enorm medkänsla kan jag inte uppamma.
Jag ser också att det är ett fint förtroende jag har fått. Det säger något om vad min vän känner för mig. Samtidigt - varför jag av alla människor? Med min (för henne välkända) historia?
Och så häpnar jag lite över naiviteten. Vi vill bara ha ett besked, säger hon. Om det går eller inte. Varsamt säger jag att ni ska nog inte förvänta er tvärsäkra besked. Det är ont om dem i infertilitetsland. Det finns en oerhört stark indikator på att ni är fertila, och det är att ni fått två barn tillsammans.
Senare tittar jag till mina sovande söner, lägger kind och näsa mot deras huvuden. Y har tunt, tunt nästan ljusbrunt hår så korean han är. Han luktar bebisljuvt av puder och Minidermsalva. Q:s hår är kolsvart, det har det alltid varit, men nu är det tjockt och blankt. Han luktar inte bebis längre utan lite fränare, men fortfarande ljuvligt. Mina ungar!
("Mamma du får sniffa på mitt hår om du vill", säger Q ibland. Nådigt.)
Äntligen framme.
Självklart är det en helt annan och djupare sorg och desperation för personer som kämpar för att få barn överhuvudtaget. Som inte har ngt barn men som inte kan tänka sig ett liv utan barn. Det tycker jag med. Men jag kan samtidigt förstå att det kan vara en otrolig sorg i att inte få fler barn också. Inte lika djup. Inte lika hemsk. Inte alls. Men som sagt jag tror inte det går att riktigt jämföra olika sorger heller. Lika olika sinsemellan som olika sorters kärlek. Tror jag.
SvaraRaderaKram!
Denna fantastiska tilltro till läkekonsten, den kan man ju bara avundas dem. Tyvär tas de nog ur den ganska snart.
SvaraRaderaVisst, det är inte samma sak att vara ofrivilligt barnlös och verkligen vara just det - barnlös, och att vara ofrivilligt barnlös men redan ha barn. I det andra fallet behöver man ju faktiskt inte leva utan barn. Men ändå förstår jag att det är en stor besvikelse när man vill men inte kan.
SvaraRaderaSom barnlös måste jag hålla med om att medkänslan kan vara svår att plocka fram in dessa fall. Kan inte tänka mig att framtiden ter sig så tom för den som faktiskt har den där länken till framtiden.
Samtidigt, medkänsla måste kunna finnas även med människor som har problem som ter sig mindre än just mina. Hur skulle världen annars se ut? Det är någonting jag tränar på nästan varje dag, att försöka sätta mig in sådant som gör andra ledsna, men som i mina ögon inte ter sig så problematiskt. Det kan vara svårt.
Kanske valde hon att prata med dig för att hon börjat fundera på adoption om de inte lyckas bli gravida igen? Hon kanske ville höra ett "...och går det inte finns det andra sätt som är lika bra" (fast hon redan ser och vet att det är så).
SvaraRaderaAnnars är det kanske bara behovet av att prata med någon som man vet förstår. Och någon som varit värre drabbad än man själv (och tagit sig ut på andra sidan) är ju på sätt och vis den som kan förstå bäst. Paradoxalt nog...