2010-11-09

Min yngste son

Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.

Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.

Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.

Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.

Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.

Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.

Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?

Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?

I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!

Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!

Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också!

8 kommentarer:

  1. Vad härligt! och jag kan tänka mig att det är svårt att inte jämföra. Även om man vet att man inte borde. Att alla barn är olika. Att utvecklingen i de här låga åldrarna är helt normala trots att det kan spänna över vad som känns en evighet. Det viktiga och det ni ju måste tycka känns som huvudsaken är nog ändå att Y verkar så trygg?!?!? DET måste kännas fantastiskt! Efter den stora omställningen han haft och endast ett halvår hos er verkar han ju verkligen ha knytit an och känner att ni är hans trygga bas! :-)
    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Du vet att man inte hinner med allt med andra barnet som man gjorde med första, va? Alltså anteckna och dokumentera och så. Jag tror det är så för de flesta. Hörde om en mamma som satt och visade ett specialalbum hon gjort för äldste sonen. Då kom lillebror och frågade var hans var. Hon fick sitta uppe halva natten och göra ett åt honom också, det hade inte hunnits med.

    SvaraRadera
  3. Det är ju så att man blir förälskad så här på avstånd!

    Jag läser DNs serie om avundsjuka. Det är intressant att konstatera att hittills har det handlat minst lika mycket om småsyskons avundsjuka på storasyskon som får göra så mycket mer, som om storasyskons avundsjuka på den uppmärksamhet småsyskonen får.

    Att det nu finns så mycket mer att klättra på är ett bra exempel på hur det aldrig blir lika, och att det kanske finns fördelar där den bekymrade föräldern ser nackdelar.

    SvaraRadera
  4. Exakt ett sånt läte gjorde vår pojke också för djur! "Booh", liksom. Jag tror att det är koreanska (nej, det tror jag inte alls det).

    /Anka
    (som fortfarande inte satt in annons för barn nr två, som ju kom för 2,5 ÅR sen. Det är fan skamligt, men hon verkar inte bry sig.)

    SvaraRadera
  5. Du verkar ha härliga pojkar och du gör ett superjobb. Go wtih the flow och lägg inte så mycket krav på dig. Lägg energin där den behövs bäst, och även om det är supergulligt och roligt att ha kvar med en bebisbok så finns det viktigare saker just nu. Du kan försöka ta igen lite av det senare för det händer ju saker hela tiden. Skriv ned det som "experten" sa där experten gratulerade er, det var gulligt!

    SvaraRadera
  6. Vill bara skriva att du är en helt perfekt mamma. Du är medveten och VILL mycket. Precis så är många av oss andra mammor också... Och vi duger. Vi är bra.

    Jag lade mig ner idag och sa att jag inte orkar längre... Men så fick jag en liten puss av en 3-åring och kände att jag inte behöver göra allt så himla bra och perfekt alltid. Jag duger ändå.

    Lycka till med allt du mamma till 2! Jag kommer att fortsätta läsa allt du skriver eftersom det ofta är precis så som de flesta av oss mammor tänker och känner.

    Kram till dig ifrån 3-barnsmamman som numera vet att det är okej att bli arg och sur och less på allt och alla. Och som vet att det är okej att torka bort frukostsmulorna precis innan kvällsfikat...

    SvaraRadera
  7. Jag har också upptäckt att jag inte hinner göra och fixa lika mycket med barn nummer två som nummer ett. När jag väntade barn nummer två så satt jag och tänkte att här skulle det minnsan bli lika... och sedan kom livet emellan! Lillasyster liksom hänger med på allt som storebror gör och hon gör verkligen allt på sitt sätt.

    Tiden att dokumentera finns inte på samma sätt, men det går ju fint ändå. :-)

    SvaraRadera