Min yngste son

Fan vad jag får dåligt samvete ibland. När båda barnen sover, när det är tyst i huset och jag kan höra mina egna tankar, tänker jag på Y. Min yngste son. Han som är ett lika stort underverk som sin storebror. Fast jag inte alltid ser det.

Nu har han varit vår i ett halvår. Vi har fortfarande inte satt in annons. Han har kvar sitt koreanska namn, fast det är inte vårt fel utan socialens och tingsrättens, de har varit rent oanständigt långsamma med att slutföra ärendet. Först häromdagen kom beskedet att han är vår på riktigt.

Jag har inte antecknat något i bebisboken som jag köpte innan vi reste till Korea. Sedan vi fick honom har han lärt sig krypa (exakt när??), snart går han. Han förstår mer och mer av vad vi säger. Vinkat har han gjort länge. Hör han musik börjar han studsa och klappa händerna. Frågar man honom något, nästan vad som helst, tittar han uppmärksamt på en och nickar ivrigt.

Han gillar djur. I somras utstötte han morrande ljud så snart han såg ett djur, vare sig det var hund, katt, kossa eller fluga. Getingar ville han gärna klappa. Nu har morrandet ersatts av ett specifikt läte, ungefär som "booow". Som ett mellanting av vov och mu, ungefär.

Man borde inte jämföra, ändå gör vi det utan att tänka. Eftersom Y varit lite senare i utvecklingen än Q (han är ju för fan prematur), och eftersom Q är ett fysiskt fenomen med oerhört god kroppskontroll, förutsatte vi att Y var mindre försigkommen.

Ack så fel man kan ha. Y lärde sig snabbt att krypa, och framför allt att klättra. Jävlar vad han klättrar. Mer än Q gjorde. (Å andra sidan finns det fler klätterhjälpmedel i vårt hushåll numera. Q:s tripptrappstol. Trappallen i köket. Pallen i badrummet. Och så vidare.) Vänder man ryggen till är han uppe på köksbordet eller spisen. Han är precis lika djärv utan att vara dumdristig, som Q. Man får hjärtat i halsgropen och tänker att det går aldrig väl, men de klarar precis det de har föresatt sig att göra.

Hur kan två ungar vara så lika i detta avseende?

Han är trygg och frimodig. Vi frekventerar två öppna förskolor, Y är hemtam på båda. Jag har inte hunnit få av mig skorna förrän han är i färd med att klättra upp på rutschkanan. Är jag väldigt senfärdig kastar han en blick över axeln, du kommer väl?

I somras besökte vi experten igen, nu med Y. Oj, sa hon. Du kan ju mycket mer än vad jag trodde! Hon undersökte honom noga, och tittade sedan på oss. Hade jag sett honom utan att veta något om honom, hade jag sagt att han var en fullgången elvamånadersbebis som suttit mycket i gåstol och därför inte fått snits på krypandet. (Y var vid denna tid tretton månader, om man räknar med hans riktiga födelsedatum som alltså är tre månader för tidigt.) Jag har bara en sak att tillägga, sa hon. Grattis, mamma och pappa!

Sedan genombrottet för två veckor sedan äter Y som en häst. En sak mindre att oroa sig för alltså. Jag räknar visserligen inte med att denna storätarperiod kommer att vara för evigt, men än så länge njuter jag. Det är så mycket roligare att tänka ut och servera mat när den inte spottas ut! Igår åt Y en rejäl portion stuvade makaroner till lunch, därefter en avokado. Äpple till mellanmål. Proteinerna intogs till middag, då han satte i sig två skivor blodpudding, lika mycket som storebror. När hans far en timme senare åt skaldjurspaj, satt Y bredvid och tiggde. Välling på kvällen, och två flaskor under natten. Idag har han hittills ätit en stadig portion gröt till frukost, samt en banan och en flaska välling att sova middag på. Det skulle inte förvåna mig om de kvarvarande två blodpuddingsskivorna slinker ner till lunch. Härligt!

Men så har mamma fått konkurrens ifråga om stadigaste låren i familjen också!