Jag har sedan länge misströstat angående Y:s ätande. Experten som sa att prematura barn ofta är petiga med mat tycks ha blivit sannspådd. Regelbundet har jag erbjudit mat, lika regelbundet har han med suverän likgiltighet vänt bort huvudet. Han får väl leva på välling, bananer och bröd tills han börjar skolan, tänkte jag. Han är rund och god om magen så svälter gör han inte i alla fall.
Men så igår lunch provade jag återigen. Denna gång pasta med köttfärssås. Och plötsligt har det hänt saker. Y som vägrat haklapp accepterar Babybjörn-förklädet. Jag spetsar pasta på hans gaffel, han gapar stort och sträcker sig efter både gaffel och skål. Han får äta själv under det att övriga familjen äter. Pipmuggen dricker han plötsligt koncentrerat ur, istället för att skvätta och spotta.
När måltiden går mot sitt slut konstaterar jag förvånat att ingen mat ligger på golvet. Nå, tänker jag rutinerat, det mesta ligger förstås i hans knä. Men inte. Bebisen har ätit en hel portion alldeles själv! Och som osannolik bonus behövs heller inget klädbyte eller golvsanering.
Gårdagens middag och dagens lunch blev repris av succéföreställningen.
Och så minns jag. Det var ju så det var med Q också. Aldrig ta för givet att något är för evigt. Utvecklingen går så snabbt. Är det något som inte funkar, prova igen någon vecka senare.
Hur kunde jag glömma det?
Så härligt att höra! Det mesta brukar ju löna sig med tålamod och idoghet. Och även om du ofta skriver om motsatsen i din blogg så HAR du faktiskt en oändlig idoghet, för du gör ju verkligen allt för att få det att funka i er familj. Känns som du har så god insikt, även när det är jobbigt som attan, och på så sätt kan ni krångla dig vidare. Och det är ju värt mest av allt!
SvaraRadera