Stor och liten på samma gång

Jag är trött.

Förra torsdagen kom vi hem från Marocko där vi varit en vecka på all-inclusive hotell. En annorlunda semester, helt strapatsfri och med minimal kulturell påverkan. Vi lämnade hotellområdet sammanlagt tre gånger. Däremellan åt vi, jagade Q och plaskade i poolerna och i havet.

Q blev nära nog ihjälgullad av hotellpersonal och övriga gäster. Oftast tog han det med ro, ibland initierade han själv kontakt, ibland vände han bort huvudet. Det kändes bra att se att han själv kunde sålla och bestämma, men kanske skulle vi ha skyddat honom bättre.

För veckan efter hemkomst har varit kämpig. Kanske är det en reaktion på semestern, eller så är det en fas i hans utveckling. Jag tror mest på det senare.

Q åker berg-och-dal-bana, och jag hänger med så gott det går, och försöker samtidigt frenetiskt analysera situationen och räkna ut vad som pågår.

Ibland är han sprängfylld av nyfunnen vilja och nyvunnen makt och allt ska vara PRECIS SÅ! Precis så som han vill. Problemet är bara att han inte kan kommunicera vad det är han vill. Han vill ha sina clementinklyftor hela och inte delade på mitten, hur talar man om det när alla citrusfrukter heter "miin"? Och ibland är det värre ändå: han vill ha mer, mycket mer, ännu mer clementin, fast han vill ju absolut inte ha mer äcklig clementin, sluta erbjuda! Båda känslorna, samtidigt.

Hur bringa reda i detta när man inte är två år ens en gång och inte kan prata?

Andra gånger är han så liten, så liten. Mindre än han någonsin varit, hjälplös och totalt beroende av en enda människa: MAMMA. Som går ifrån honom! Helt grymt går hon och ställer sig i duschen och drar för förhänget så att han inte kan se henne, fast han tydligt talar om att hon gör honom förtvivlad.

För mig blir de här ytterligheterna ibland obegripliga, jag måste fundera rejält innan jag fattar vad som händer. Känslostormarna är ibland provocerande och nästan lite otäcka, jag måste hålla hårt i mig själv för att inte dras med av min egen ilska och trötthet.

Hur obegripligt och skrämmande ska det då inte vara för Q?

Den omnipotenta Q har jag inte så svårt med. Jag klarar att sätta gränser, och ibland blir jag både full i skratt och full av beundran för min smarta, starka pojke som vrålar för full hals samtidigt som han inte släpper ögonkontakten med mig för en sekund. Han måste hålla koll på hur jag reagerar.

Det är värre med mammigheten och klängigheten. Under vår första tid hade jag inte alls svårt med bärandet, vaggandet, kramandet. Jag var en oändlig källa att ösa ur.

Men nu blir jag trött och irriterad, och jag begriper inte riktigt varför. Jag klarar inte riktigt att tillgodose Q. Det känns som att han aldrig blir nöjd, och kanske har vi hamnat i en ond cirkel. Ju klängigare han blir, desto avigare blir jag, och så klänger han ännu mer. Och då gör jag saker jag aldrig skulle ha gjort för ett halvår sedan, som att (dyblöt och droppande) fösa ut honom (gallskrikande) ur badrummet och stänga dörren om mig.

Å andra sidan: för ett halvår sedan fick jag faktiskt duscha.

Jag tvivlar inte på att Q är tämligen normal och att detta hör till åldern. Frågan är bara hur jag bäst ska bemöta honom.

Men nu sover han och nu ska jag lägga upp fötterna på soffbordet och njuta av tystnaden, och tänka på den vilsamma semester vi faktiskt haft.

Q undersöker rabatten.

Stranden nedanför hotellet. Nej, det är inte jag i den turkosa baddräkten, fast man hade lätt kunnat tro det.

Hemma igen. Souvenirer måste man köpa. Varför inte en matta?

Stor och liten på samma gång

Jag är trött.

Förra torsdagen kom vi hem från Marocko där vi varit en vecka på all-inclusive hotell. En annorlunda semester, helt strapatsfri och med minimal kulturell påverkan. Vi lämnade hotellområdet sammanlagt tre gånger. Däremellan åt vi, jagade Q och plaskade i poolerna och i havet.

Q blev nära nog ihjälgullad av hotellpersonal och övriga gäster. Oftast tog han det med ro, ibland initierade han själv kontakt, ibland vände han bort huvudet. Det kändes bra att se att han själv kunde sålla och bestämma, men kanske skulle vi ha skyddat honom bättre.

För veckan efter hemkomst har varit kämpig. Kanske är det en reaktion på semestern, eller så är det en fas i hans utveckling. Jag tror mest på det senare.

Q åker berg-och-dal-bana, och jag hänger med så gott det går, och försöker samtidigt frenetiskt analysera situationen och räkna ut vad som pågår.

Ibland är han sprängfylld av nyfunnen vilja och nyvunnen makt och allt ska vara PRECIS SÅ! Precis så som han vill. Problemet är bara att han inte kan kommunicera vad det är han vill. Han vill ha sina clementinklyftor hela och inte delade på mitten, hur talar man om det när alla citrusfrukter heter "miin"? Och ibland är det värre ändå: han vill ha mer, mycket mer, ännu mer clementin, fast han vill ju absolut inte ha mer äcklig clementin, sluta erbjuda! Båda känslorna, samtidigt.

Hur bringa reda i detta när man inte är två år ens en gång och inte kan prata?

Andra gånger är han så liten, så liten. Mindre än han någonsin varit, hjälplös och totalt beroende av en enda människa: MAMMA. Som går ifrån honom! Helt grymt går hon och ställer sig i duschen och drar för förhänget så att han inte kan se henne, fast han tydligt talar om att hon gör honom förtvivlad.

För mig blir de här ytterligheterna ibland obegripliga, jag måste fundera rejält innan jag fattar vad som händer. Känslostormarna är ibland provocerande och nästan lite otäcka, jag måste hålla hårt i mig själv för att inte dras med av min egen ilska och trötthet.

Hur obegripligt och skrämmande ska det då inte vara för Q?

Den omnipotenta Q har jag inte så svårt med. Jag klarar att sätta gränser, och ibland blir jag både full i skratt och full av beundran för min smarta, starka pojke som vrålar för full hals samtidigt som han inte släpper ögonkontakten med mig för en sekund. Han måste hålla koll på hur jag reagerar.

Det är värre med mammigheten och klängigheten. Under vår första tid hade jag inte alls svårt med bärandet, vaggandet, kramandet. Jag var en oändlig källa att ösa ur.

Men nu blir jag trött och irriterad, och jag begriper inte riktigt varför. Jag klarar inte riktigt att tillgodose Q. Det känns som att han aldrig blir nöjd, och kanske har vi hamnat i en ond cirkel. Ju klängigare han blir, desto avigare blir jag, och så klänger han ännu mer. Och då gör jag saker jag aldrig skulle ha gjort för ett halvår sedan, som att (dyblöt och droppande) fösa ut honom (gallskrikande) ur badrummet och stänga dörren om mig.

Å andra sidan: för ett halvår sedan fick jag faktiskt duscha.

Jag tvivlar inte på att Q är tämligen normal och att detta hör till åldern. Frågan är bara hur jag bäst ska bemöta honom.

Men nu sover han och nu ska jag lägga upp fötterna på soffbordet och njuta av tystnaden, och tänka på den vilsamma semester vi faktiskt haft.

Q undersöker rabatten.

Stranden nedanför hotellet. Nej, det är inte jag i den turkosa baddräkten, fast man hade lätt kunnat tro det.

Hemma igen. Souvenirer måste man köpa. Varför inte en matta?

Adjö farmor

I måndags dog min farmor lugnt och stilla i sin säng, nittiotvå år gammal, trött och mätt på livet.

Hon var femtiofem år gammal när jag föddes, och under mina första år hade hon hand om mig en hel del. Hon var kärleksfull och rolig, vi badade och cyklade, sjöng och lekte. Jag var nästan som hennes eget barn, sa hon själv.

När jag blev äldre, i skolåldern, ändrades vår relation. Jag började märka saker. Farmor visste alltid bäst, såg till att få sista ordet till nästan varje pris. Min älskade pappa förändrades i hennes närhet, blev grälsjuk och stingslig. Så småningom insåg jag att han det var hans försök att skydda sig mot hennes raffinerade angrepp. Jag upptäckte också, med oskyldig förvåning, att vuxna kunde ljuga, och slingra sig och manipulera.

Men så länge man var snäll och följsam - som jag - gick allt bra.

Åren gick. Farmor regerade tämligen oinskränkt på Sommarön, husen där var hennes dockskåp att möblera med levande dockor. Men det var en diskret och subtil regim. Pappa kände sig ofta utestängd och förfördelad gentemot sin syster. Hon å andra sidan var bitter över att pappa var den ständiga favoriten. Sådan var farmors ledarstil. Söndra och härska.

Nu är det några år sedan farmor abdikerade. Hon var fortsatt ganska besvärlig att ha att göra med. Jag kom lindrigt undan. När jag ringde henne lät jag henne styra samtalet fullständigt, det var enklast så. Följa med och vika undan.

Häromåret konstaterades begynnande demens och alla drog ett djupt andetag. Hur ska det nu bli, alla hade hört historier om elaka åldringar.

Exakt det motsatta inträffade. Farmor blev barnsligare och mer emotionell. Inre hinder måtte ha raserats och släppt fram de känslor som alltid funnits där. Till mig sa hon att hon önskade att jag skulle få det barn jag så gärna ville ha. Att hon älskat mig som om jag varit hennes eget barn. Att hon trodde att hon skulle dö av sorg när mamma och jag flyttade till USA.

Hon sa också att livet var tråkigt nu när alla vänner dött och att hon gärna ville dö. Men när hon hörde att vi skulle adoptera ville hon leva tills dess.

Det gjorde hon. Q kommer inte att minnas henne, men tre gånger fick hon se honom. Hon finns med på foto i hans akt i Korea, bilderna vi skickade med ansökan.

Nu kan jag konstatera att det är lättare när det är en gammal människa som dör, färdig med livet. Jag känner vemod men egentligen ingen sorg.

Dödsbudet fyllde mig snarare med en känsla av lättnad och tacksamhet. Alla ska vi dö, och att vid nittiotvå års ålder få en stroke på en fredag och dö på måndagen är inte ett grymt öde.

Och så min första tanke - att jag ringde henne på onsdagen, två dagar innan hon tystnade och gled bort. Jag ringde alldeles för sällan på sista tiden, men i onsdags gjorde jag det!

Idag tänker jag på farmor som den goda föräldern som inte når ända fram. Som slösar kärlek på sitt barn och går helt upp i det. Men som är oförmögen att släppa taget och låta barnet bli en egen individ, och älska den personen precis som den är. En sådan förälder orsakar en del skada.

Men farmor gav mig, min pappa och säkert också sina andra barn en trygg tidig barndom. Det är inte att förakta. Gott så.

Adjö farmor

I måndags dog min farmor lugnt och stilla i sin säng, nittiotvå år gammal, trött och mätt på livet.

Hon var femtiofem år gammal när jag föddes, och under mina första år hade hon hand om mig en hel del. Hon var kärleksfull och rolig, vi badade och cyklade, sjöng och lekte. Jag var nästan som hennes eget barn, sa hon själv.

När jag blev äldre, i skolåldern, ändrades vår relation. Jag började märka saker. Farmor visste alltid bäst, såg till att få sista ordet till nästan varje pris. Min älskade pappa förändrades i hennes närhet, blev grälsjuk och stingslig. Så småningom insåg jag att han det var hans försök att skydda sig mot hennes raffinerade angrepp. Jag upptäckte också, med oskyldig förvåning, att vuxna kunde ljuga, och slingra sig och manipulera.

Men så länge man var snäll och följsam - som jag - gick allt bra.

Åren gick. Farmor regerade tämligen oinskränkt på Sommarön, husen där var hennes dockskåp att möblera med levande dockor. Men det var en diskret och subtil regim. Pappa kände sig ofta utestängd och förfördelad gentemot sin syster. Hon å andra sidan var bitter över att pappa var den ständiga favoriten. Sådan var farmors ledarstil. Söndra och härska.

Nu är det några år sedan farmor abdikerade. Hon var fortsatt ganska besvärlig att ha att göra med. Jag kom lindrigt undan. När jag ringde henne lät jag henne styra samtalet fullständigt, det var enklast så. Följa med och vika undan.

Häromåret konstaterades begynnande demens och alla drog ett djupt andetag. Hur ska det nu bli, alla hade hört historier om elaka åldringar.

Exakt det motsatta inträffade. Farmor blev barnsligare och mer emotionell. Inre hinder måtte ha raserats och släppt fram de känslor som alltid funnits där. Till mig sa hon att hon önskade att jag skulle få det barn jag så gärna ville ha. Att hon älskat mig som om jag varit hennes eget barn. Att hon trodde att hon skulle dö av sorg när mamma och jag flyttade till USA.

Hon sa också att livet var tråkigt nu när alla vänner dött och att hon gärna ville dö. Men när hon hörde att vi skulle adoptera ville hon leva tills dess.

Det gjorde hon. Q kommer inte att minnas henne, men tre gånger fick hon se honom. Hon finns med på foto i hans akt i Korea, bilderna vi skickade med ansökan.

Nu kan jag konstatera att det är lättare när det är en gammal människa som dör, färdig med livet. Jag känner vemod men egentligen ingen sorg.

Dödsbudet fyllde mig snarare med en känsla av lättnad och tacksamhet. Alla ska vi dö, och att vid nittiotvå års ålder få en stroke på en fredag och dö på måndagen är inte ett grymt öde.

Och så min första tanke - att jag ringde henne på onsdagen, två dagar innan hon tystnade och gled bort. Jag ringde alldeles för sällan på sista tiden, men i onsdags gjorde jag det!

Idag tänker jag på farmor som den goda föräldern som inte når ända fram. Som slösar kärlek på sitt barn och går helt upp i det. Men som är oförmögen att släppa taget och låta barnet bli en egen individ, och älska den personen precis som den är. En sådan förälder orsakar en del skada.

Men farmor gav mig, min pappa och säkert också sina andra barn en trygg tidig barndom. Det är inte att förakta. Gott så.

Ny erfarenhet, ny idol samt TROTS!

Den senaste veckan har varit hektisk. I helgen var vi i Göteborg igen, denna gång för att fira en nittioårig nära släkting. Massor med folk var inbjudna och frågan är vem som var kalasets största attraktion, Q eller jubilaren själv.

Kvällen före hälsade vi på kompisar med barn i skolåldern. Q hade väldigt roligt, men var grinigare än vanligt. Vi noterade det, och undrade över det, men längre än så tänkte vi inte, fårskallar som vi är.

På natten bröt ett osammanhängande pladder genom min djupaste vargtimmessömn. Ögonblicket efteråt började något - någon - hamra på min rygg. Det var Q. Armar och ben ryckte som på en sprattelgubbe, han pladdrade inte längre utan var okontaktbar. Och brännhet. Sedan slutade han andas.

Vad gör man? Vi hann inte göra mycket, vi hann knappt ens bli rädda förrän allt var över. Q slutade krampa, började andas, vaknade och kräktes. Ungefär då fattade vi att vi just sett en feberkramp.

Jag satt uppe några timmar med Q som var betydligt svalare men olycklig och illamående. Frampå morgonen somnade vi allihop och nästa dag var Q feberfri. Så vi vågade oss faktiskt till kalaset, men på ett mycket kortare besök än vi först tänkt.

En ny erfarenhet att lägga i banken alltså. Hemma igen ringde vi BVC som lugnade oss med att feberkramp är vanligt och ofarligt när de är så korta som Q:s var. Sköterskan skrev in det i hans journal och kommer att visa det för läkaren för säkerhets skull. Min ågren över att jag kanske är en FÖR lugn och odaltig mamma försvann när hon berömde oss och sa att vi hade gjort allting rätt.

Förutom att vårda sjukt barn läste jag en bok i helgen, och skaffade mig en ny idol på kuppen: barnläkare Lars H Gustafsson. Boken heter Lotsa barn och är tyvärr återlämnad till biblioteket, annars hade jag bjudit på några citat. Hans sätt att resonera om barnuppfostran tilltalar mig mycket. Det är inte förbjudet att bli arg, tvärtom är det bättre än att kapsla in sina känslor. Man kan och bör resonera med barn, och man kan och bör ge dem ansvar, men naturligtvis inte hur stort som helst. Barn vill samarbeta. Föräldraskapet liknar ett lotsuppdrag: barnet är kapten, föräldern är lotsen som känner farvattnen och har varit med förut. Men när fartyget styr ut på öppet hav har lotsen klivit av. Gustafsson påminner mycket om gurun Jesper Juul men är lite mer lättillgänglig. Kort sagt, en inspirerande bok som jag rekommenderar!

Och så var det trotset då. Det är egentligen fel ord. Q trotsar inte. Han blir bara tvärilsk, rosenrasande, bottenlöst förtvivlad. Sisådär åtta-tio gånger idag. Över högst triviala saker. Han vill bestämma själv, och det är helt begripligt, för vem vill inte det? Snarare var det konstigt att han förr var en sådan solstråle som accepterade våra påhitt och idéer utan knot.

Konstigt är det inte, men jobbigt när han för åttonde gången slänger sig på golvet i hysteri. Eller när jag måste brotta ner honom i vagnen (han vill bli buren) och hans skrik ekar mellan husväggarna och vi passerar det dagis där jag hoppas få in honom.

Trött är jag, men nu sover han och imorgon är en ny dag. Nu ska Helga banne mig ha ett glas rosévin för det är hon värd.

Q på upptäcksfärd. Jag är mycket nöjd med mitt senaste stickalster, den turkosa mössan. Han är så söt i den. Äsch, säger O, det säger du om precis allt som Q har på sig.

Ny erfarenhet, ny idol samt TROTS!

Den senaste veckan har varit hektisk. I helgen var vi i Göteborg igen, denna gång för att fira en nittioårig nära släkting. Massor med folk var inbjudna och frågan är vem som var kalasets största attraktion, Q eller jubilaren själv.

Kvällen före hälsade vi på kompisar med barn i skolåldern. Q hade väldigt roligt, men var grinigare än vanligt. Vi noterade det, och undrade över det, men längre än så tänkte vi inte, fårskallar som vi är.

På natten bröt ett osammanhängande pladder genom min djupaste vargtimmessömn. Ögonblicket efteråt började något - någon - hamra på min rygg. Det var Q. Armar och ben ryckte som på en sprattelgubbe, han pladdrade inte längre utan var okontaktbar. Och brännhet. Sedan slutade han andas.

Vad gör man? Vi hann inte göra mycket, vi hann knappt ens bli rädda förrän allt var över. Q slutade krampa, började andas, vaknade och kräktes. Ungefär då fattade vi att vi just sett en feberkramp.

Jag satt uppe några timmar med Q som var betydligt svalare men olycklig och illamående. Frampå morgonen somnade vi allihop och nästa dag var Q feberfri. Så vi vågade oss faktiskt till kalaset, men på ett mycket kortare besök än vi först tänkt.

En ny erfarenhet att lägga i banken alltså. Hemma igen ringde vi BVC som lugnade oss med att feberkramp är vanligt och ofarligt när de är så korta som Q:s var. Sköterskan skrev in det i hans journal och kommer att visa det för läkaren för säkerhets skull. Min ågren över att jag kanske är en FÖR lugn och odaltig mamma försvann när hon berömde oss och sa att vi hade gjort allting rätt.

Förutom att vårda sjukt barn läste jag en bok i helgen, och skaffade mig en ny idol på kuppen: barnläkare Lars H Gustafsson. Boken heter Lotsa barn och är tyvärr återlämnad till biblioteket, annars hade jag bjudit på några citat. Hans sätt att resonera om barnuppfostran tilltalar mig mycket. Det är inte förbjudet att bli arg, tvärtom är det bättre än att kapsla in sina känslor. Man kan och bör resonera med barn, och man kan och bör ge dem ansvar, men naturligtvis inte hur stort som helst. Barn vill samarbeta. Föräldraskapet liknar ett lotsuppdrag: barnet är kapten, föräldern är lotsen som känner farvattnen och har varit med förut. Men när fartyget styr ut på öppet hav har lotsen klivit av. Gustafsson påminner mycket om gurun Jesper Juul men är lite mer lättillgänglig. Kort sagt, en inspirerande bok som jag rekommenderar!

Och så var det trotset då. Det är egentligen fel ord. Q trotsar inte. Han blir bara tvärilsk, rosenrasande, bottenlöst förtvivlad. Sisådär åtta-tio gånger idag. Över högst triviala saker. Han vill bestämma själv, och det är helt begripligt, för vem vill inte det? Snarare var det konstigt att han förr var en sådan solstråle som accepterade våra påhitt och idéer utan knot.

Konstigt är det inte, men jobbigt när han för åttonde gången slänger sig på golvet i hysteri. Eller när jag måste brotta ner honom i vagnen (han vill bli buren) och hans skrik ekar mellan husväggarna och vi passerar det dagis där jag hoppas få in honom.

Trött är jag, men nu sover han och imorgon är en ny dag. Nu ska Helga banne mig ha ett glas rosévin för det är hon värd.

Q på upptäcksfärd. Jag är mycket nöjd med mitt senaste stickalster, den turkosa mössan. Han är så söt i den. Äsch, säger O, det säger du om precis allt som Q har på sig.

Räknar dagar

Två månader i frihet återstår. Mina känslor är blandade.

Mitt lata, förändringsobenägna och frihetsälskande jag tycker att tillvaron är alldeles utmärkt som den är. Skogspromenader, sandlådesejourer, turer till biblioteket och öppna förskolan, vem behöver något annat när allt detta görs i Q:s sällskap och jag får förmånen att upptäcka världen genom hans ögon?

Fast det förstås, lite enformiga känns dagarna ibland. Särskilt de då vi av olika skäl inte kommer längre än den synnerligen lokala sandlådan.

Mitt rationella jag, hon som vill något med sitt liv, vill hemskt gärna tycka att det ska bli roligt att börja jobba igen. Roligt att få känna en fläkt av den stora världen, att få lösa problem, att se och bli sedd.

Framför allt tänker hon, den rationella, att hon måste gilla läget. Jobba ska man och bör man, något alternativ finns inte, därför är det bäst att tycka att det är kul.

Fast det gör jag inte. Tror jag. Eller jo kanske. Lite.

Lite kul ska det faktiskt bli. Jag var på jobbet för några veckor sedan och blev glad och förvånad över att de faktiskt verkade sakna mig, inte bara som resurs utan också som person. Det värmde. Förvånad blev jag, inte för att jag är extremt ödmjuk eller har dålig självkänsla, utan för att det inte var ömsesidigt, jag har inte saknat mina kollegor alls. Asociala Helga.

Jag är inte så orolig för att vara ifrån Q. Kanske är det för att jag inte vet vad jag pratar om ännu, men än så länge känns det enbart bra att han och O ska få våren och sommaren tillsammans.

Skon klämmer på ett helt annat ställe. Jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill inte fastna i ett ekorrhjul igen. Jag blir retlig och irriterad av bara tanken på att åka på tjänsteresa eller jobba övertid. Det gillade jag inte tidigare heller, hur ska det nu bli när det finaste och viktigaste i världen väntar på mig hemma?

Redan innan vi fick Q tyckte jag att företaget och cheferna hade en trist inställning till övertidsarbete, balans i livet och allt det där. Jag misstänker att vi inte kommer att komma närmare varandra nu.

Å andra sidan vet jag inte om den arbetsgivare som kan tillgodose mina krav på frihet och oberoende finns i sinnevärlden. Hade jag bara haft en affärsidé skulle jag starta eget.

Alltså. Kluvna och förmodligen tämligen normala känslor inför att börja jobba efter en efterlängtad mammaledighet.

Räknar dagar

Två månader i frihet återstår. Mina känslor är blandade.

Mitt lata, förändringsobenägna och frihetsälskande jag tycker att tillvaron är alldeles utmärkt som den är. Skogspromenader, sandlådesejourer, turer till biblioteket och öppna förskolan, vem behöver något annat när allt detta görs i Q:s sällskap och jag får förmånen att upptäcka världen genom hans ögon?

Fast det förstås, lite enformiga känns dagarna ibland. Särskilt de då vi av olika skäl inte kommer längre än den synnerligen lokala sandlådan.

Mitt rationella jag, hon som vill något med sitt liv, vill hemskt gärna tycka att det ska bli roligt att börja jobba igen. Roligt att få känna en fläkt av den stora världen, att få lösa problem, att se och bli sedd.

Framför allt tänker hon, den rationella, att hon måste gilla läget. Jobba ska man och bör man, något alternativ finns inte, därför är det bäst att tycka att det är kul.

Fast det gör jag inte. Tror jag. Eller jo kanske. Lite.

Lite kul ska det faktiskt bli. Jag var på jobbet för några veckor sedan och blev glad och förvånad över att de faktiskt verkade sakna mig, inte bara som resurs utan också som person. Det värmde. Förvånad blev jag, inte för att jag är extremt ödmjuk eller har dålig självkänsla, utan för att det inte var ömsesidigt, jag har inte saknat mina kollegor alls. Asociala Helga.

Jag är inte så orolig för att vara ifrån Q. Kanske är det för att jag inte vet vad jag pratar om ännu, men än så länge känns det enbart bra att han och O ska få våren och sommaren tillsammans.

Skon klämmer på ett helt annat ställe. Jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill inte fastna i ett ekorrhjul igen. Jag blir retlig och irriterad av bara tanken på att åka på tjänsteresa eller jobba övertid. Det gillade jag inte tidigare heller, hur ska det nu bli när det finaste och viktigaste i världen väntar på mig hemma?

Redan innan vi fick Q tyckte jag att företaget och cheferna hade en trist inställning till övertidsarbete, balans i livet och allt det där. Jag misstänker att vi inte kommer att komma närmare varandra nu.

Å andra sidan vet jag inte om den arbetsgivare som kan tillgodose mina krav på frihet och oberoende finns i sinnevärlden. Hade jag bara haft en affärsidé skulle jag starta eget.

Alltså. Kluvna och förmodligen tämligen normala känslor inför att börja jobba efter en efterlängtad mammaledighet.

Våga känna efter

Vardag hemma med Q. Jag försöker fixa lunch vilket går dåligt eftersom Q är snorig och mammig och vill upp i famnen hela tiden. Han klänger på mina ben och jag blir irriterad. Till sist tar jag paus och gör honom till viljes, tar honom i knät och sätter mig i fåtöljen. Jag tänker att vi kan lyssna färdigt på barnskivan jag satt på tidigare för att distrahera honom. Men Q lutar sig mot mig och somnar omgående, jag får lyssna ensam.

Sista låten heter Godnatt du sol, en enkel men fin visa av Georg Riedel med text av Lennart Hellsing. Båda herrarna är själva med och sjunger.

Känslorna rusar över mig. Lycka och tacksamhet över att finnas till i denna underbara och hemska värld, över att få leva nära Q och se honom upptäcka den. Oro och rädsla för att livet någon gång ska göra honom illa. Samtidigt tillförsikt och trygghet, min ljuvliga och älskansvärda unge kommer att klara sig. Förundran. Inte ens jag anade att det skulle kännas så här starkt.

Faktiskt så kan jag känna viss förståelse för de som inte vågar ge sig hän. Aldrig har jag känt mig så sårbar och samtidigt så allsmäktig i förhållande till någon. Det är fantastiskt och svindlande men också lite otäckt.

Är man rädd för att leva, för att känna och bli sårad, då är det onekligen enklare att värja sig. Att skapa och hålla en distans till sitt barn, att inte släppa fram flodvågen.

Men det hade aldrig varit värt det.

Våga känna efter

Vardag hemma med Q. Jag försöker fixa lunch vilket går dåligt eftersom Q är snorig och mammig och vill upp i famnen hela tiden. Han klänger på mina ben och jag blir irriterad. Till sist tar jag paus och gör honom till viljes, tar honom i knät och sätter mig i fåtöljen. Jag tänker att vi kan lyssna färdigt på barnskivan jag satt på tidigare för att distrahera honom. Men Q lutar sig mot mig och somnar omgående, jag får lyssna ensam.

Sista låten heter Godnatt du sol, en enkel men fin visa av Georg Riedel med text av Lennart Hellsing. Båda herrarna är själva med och sjunger.

Känslorna rusar över mig. Lycka och tacksamhet över att finnas till i denna underbara och hemska värld, över att få leva nära Q och se honom upptäcka den. Oro och rädsla för att livet någon gång ska göra honom illa. Samtidigt tillförsikt och trygghet, min ljuvliga och älskansvärda unge kommer att klara sig. Förundran. Inte ens jag anade att det skulle kännas så här starkt.

Faktiskt så kan jag känna viss förståelse för de som inte vågar ge sig hän. Aldrig har jag känt mig så sårbar och samtidigt så allsmäktig i förhållande till någon. Det är fantastiskt och svindlande men också lite otäckt.

Är man rädd för att leva, för att känna och bli sårad, då är det onekligen enklare att värja sig. Att skapa och hålla en distans till sitt barn, att inte släppa fram flodvågen.

Men det hade aldrig varit värt det.

Orättvist bortglömda

Det pågår en spännande diskussion hos Storken som började med att hon bad sina läsare tala om vilka ikoner de anser är gravt överskattade.

Jättekul sällskapslek tänkte jag, och hakade glatt på. Risken är emellertid att någon annan dissar ens egna husgudar och då blir man förstås sur.

Så jag testar fegis-tvärtom-varianten: Vem, vad eller vilka anser ni vara orättvist bortglömda, förtjänta av stor berömmelse, sorgligt missförstådda och nedvärderade? Böcker, musik, filmer, bloggar, vad ni än kommer på!

Mina egna bidrag är Hellsing, Olrog och så slinker det med en Taube av bara farten.

Lennart Hellsing vet alla vem det är förstås, men sjunger man någonsin hans visor (eller läser hans dikter) numera? Nä, det imsas och vimsas och klappas händer och rumpa och kråksjungs och sommarvisas. Men nu ska det bli ändring i helgahushållet, jag har köpt Krakel Spektakels visbok samt Katten blåser i silverhorn och har redan börjat undfägna Q. Med exempelvis följande bedårande vardagsvers:

Rena vita lakan
det är skönt att ha
ända upp till hakan
ska jag nu dem dra.
Sova hela natten
drömma att jag far
bort på vida vatten
över böljan klar.

Mer poesi och rimkonst åt barnen!

Ulf Peder Olrog är, vågar jag påstå, än mer bortglömd. Jag har en gammal skiva där Sven-Bertil Taube sjunger hans låtar, och jag älskar den. Tyvärr finns den inte på CD. (På Freddie Wadlings En skiva till kaffet finns några Olrogvisor med, rekommenderas).

Olrog är fullt i klass med den ständigt geniförklarade Povel Ramel (som jag också älskar) både musikaliskt och textmässigt. Förutom att de genomsyras av ett härligt vansinne ger hans visor också en underbar tidsbild av Sverige som det var förr. Som den om den förfördelade folkskolläraren som bestämmer sig för att hämnas genom att fördärva en generation lärjungar och lära dem helt fel saker:

Robinson Caruso, Robinson Caruso, vem var det? Vem var det?
Svara genast, nu ditt frö!
Jo, det var en sångare som bodde på en ö.

Och så vidare.

Taube då? S-B får komma med på ett hörn eftersom han sjöng både Hellsing och Olrog för mig när jag var liten. Han kan annat än farsans sånger, fast ingen tror det. Förresten sjunger han bättre än sin pappa.

Orättvist bortglömda

Det pågår en spännande diskussion hos Storken som började med att hon bad sina läsare tala om vilka ikoner de anser är gravt överskattade.

Jättekul sällskapslek tänkte jag, och hakade glatt på. Risken är emellertid att någon annan dissar ens egna husgudar och då blir man förstås sur.

Så jag testar fegis-tvärtom-varianten: Vem, vad eller vilka anser ni vara orättvist bortglömda, förtjänta av stor berömmelse, sorgligt missförstådda och nedvärderade? Böcker, musik, filmer, bloggar, vad ni än kommer på!

Mina egna bidrag är Hellsing, Olrog och så slinker det med en Taube av bara farten.

Lennart Hellsing vet alla vem det är förstås, men sjunger man någonsin hans visor (eller läser hans dikter) numera? Nä, det imsas och vimsas och klappas händer och rumpa och kråksjungs och sommarvisas. Men nu ska det bli ändring i helgahushållet, jag har köpt Krakel Spektakels visbok samt Katten blåser i silverhorn och har redan börjat undfägna Q. Med exempelvis följande bedårande vardagsvers:

Rena vita lakan
det är skönt att ha
ända upp till hakan
ska jag nu dem dra.
Sova hela natten
drömma att jag far
bort på vida vatten
över böljan klar.

Mer poesi och rimkonst åt barnen!

Ulf Peder Olrog är, vågar jag påstå, än mer bortglömd. Jag har en gammal skiva där Sven-Bertil Taube sjunger hans låtar, och jag älskar den. Tyvärr finns den inte på CD. (På Freddie Wadlings En skiva till kaffet finns några Olrogvisor med, rekommenderas).

Olrog är fullt i klass med den ständigt geniförklarade Povel Ramel (som jag också älskar) både musikaliskt och textmässigt. Förutom att de genomsyras av ett härligt vansinne ger hans visor också en underbar tidsbild av Sverige som det var förr. Som den om den förfördelade folkskolläraren som bestämmer sig för att hämnas genom att fördärva en generation lärjungar och lära dem helt fel saker:

Robinson Caruso, Robinson Caruso, vem var det? Vem var det?
Svara genast, nu ditt frö!
Jo, det var en sångare som bodde på en ö.

Och så vidare.

Taube då? S-B får komma med på ett hörn eftersom han sjöng både Hellsing och Olrog för mig när jag var liten. Han kan annat än farsans sånger, fast ingen tror det. Förresten sjunger han bättre än sin pappa.

Könssjukdomar, infertilitet, skuldbeläggande och livsfilosofi

Jag läste en artikel om ofrivillig barnlöshet i Vårdguiden för ett tag sedan. Den var nog rätt bra egentligen, saklig och korrekt, och naturligtvis är det bra att informera om ämnet. Själv tycker jag att det är lite uttjatat, men det är ju i mitt liv det.

En av de sakliga och korrekta upplysningar man fick var att oupptäckta klamydiainfektioner och liknande ligger bakom många fall av infertilitet, och att kondom borde vara en självklarhet i alla nya relationer.

Jag har enormt svårt att argumentera emot detta. Förhoppningsvis vet den citerade experten vad hon talar om. Ändå blir jag irriterad. Varför?

För att jag själv och i stort sett alla de jag känner som också haft svårt att få barn, inte har varit några promiskuösa slarvor eller slarvrar. De flesta har varit skrattretande monogama i åratal.

För att jag faktiskt känner några personer som enligt egna uppgifter hunnit avverka många sängkamrater och inte varit överdrivet noga med skyddet. Men som har kunnat bli med och föda sitt önskade antal barn som på beställning.

Det som retar mig allra mest är att den här typen av uppmaningar späder på en otäck mentalitet som jag tycker är alltför vanlig: att man får skylla sig själv om man råkar illa ut. Och tvärtom: gör man bara allting rätt så råkar man inte ut för något.

Förvånansvärt många människor verkar faktiskt tro på detta, inte bara när det gäller sjukdomar utan även andra olyckor som arbetslöshet eller konkurser. Och egentligen är det inte konstigt, för jag tänkte själv ungefär så, förr när jag var ung och dum och osårbar. Men livet lärde mig en läxa, och så här i efterhand inser jag att jag kommit lindrigt undan, fast jag förstås inte tyckte så när det var som värst. (Men man dör inte av infertilitet, det bara känns så. Man dör inte, man kommer ut på andra sidan, till ett annat liv som är bättre än det man önskat och drömt om.)

Tillbaka till ämnet: hur rätt man än gör så kan allt gå åt helvete när som helst. Ens liv kan slås i spillror av sjukdom eller olycka. Vi tror att vi kan försäkra oss genom att använda kondom och säkerhetsbälte, att sluta röka, börja motionera och äta mycket antioxidanter. Och visst är allt det där väldigt bra saker att göra, men det ger oss inga garantier. Vissa av oss kommer att leva till hög ålder utan att drabbas av några särskilda olyckor, andra kommer inte att ha den turen. Det är jävligt orättvist.

Jag tror att det är bra att inse detta. För då uppskattar man det man har så mycket mer. Och så blir det lättare att ha medkänsla och empati med de som inte haft lika stor tur som en själv. Att inte göra som alldeles för många gör, vända bort blicken eller byta ämne när något svårt kommer på tal.

Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.

Könssjukdomar, infertilitet, skuldbeläggande och livsfilosofi

Jag läste en artikel om ofrivillig barnlöshet i Vårdguiden för ett tag sedan. Den var nog rätt bra egentligen, saklig och korrekt, och naturligtvis är det bra att informera om ämnet. Själv tycker jag att det är lite uttjatat, men det är ju i mitt liv det.

En av de sakliga och korrekta upplysningar man fick var att oupptäckta klamydiainfektioner och liknande ligger bakom många fall av infertilitet, och att kondom borde vara en självklarhet i alla nya relationer.

Jag har enormt svårt att argumentera emot detta. Förhoppningsvis vet den citerade experten vad hon talar om. Ändå blir jag irriterad. Varför?

För att jag själv och i stort sett alla de jag känner som också haft svårt att få barn, inte har varit några promiskuösa slarvor eller slarvrar. De flesta har varit skrattretande monogama i åratal.

För att jag faktiskt känner några personer som enligt egna uppgifter hunnit avverka många sängkamrater och inte varit överdrivet noga med skyddet. Men som har kunnat bli med och föda sitt önskade antal barn som på beställning.

Det som retar mig allra mest är att den här typen av uppmaningar späder på en otäck mentalitet som jag tycker är alltför vanlig: att man får skylla sig själv om man råkar illa ut. Och tvärtom: gör man bara allting rätt så råkar man inte ut för något.

Förvånansvärt många människor verkar faktiskt tro på detta, inte bara när det gäller sjukdomar utan även andra olyckor som arbetslöshet eller konkurser. Och egentligen är det inte konstigt, för jag tänkte själv ungefär så, förr när jag var ung och dum och osårbar. Men livet lärde mig en läxa, och så här i efterhand inser jag att jag kommit lindrigt undan, fast jag förstås inte tyckte så när det var som värst. (Men man dör inte av infertilitet, det bara känns så. Man dör inte, man kommer ut på andra sidan, till ett annat liv som är bättre än det man önskat och drömt om.)

Tillbaka till ämnet: hur rätt man än gör så kan allt gå åt helvete när som helst. Ens liv kan slås i spillror av sjukdom eller olycka. Vi tror att vi kan försäkra oss genom att använda kondom och säkerhetsbälte, att sluta röka, börja motionera och äta mycket antioxidanter. Och visst är allt det där väldigt bra saker att göra, men det ger oss inga garantier. Vissa av oss kommer att leva till hög ålder utan att drabbas av några särskilda olyckor, andra kommer inte att ha den turen. Det är jävligt orättvist.

Jag tror att det är bra att inse detta. För då uppskattar man det man har så mycket mer. Och så blir det lättare att ha medkänsla och empati med de som inte haft lika stor tur som en själv. Att inte göra som alldeles för många gör, vända bort blicken eller byta ämne när något svårt kommer på tal.

Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.

Plappla och ollevrål

Vill du ha ett plappla? frågar jag Q. Varje dag. Och biter mig i tungan. Äpple menar jag. Hur i herrans namn ska ungen kunna lära sig att prata rent när vi inte gör det?

Å andra sidan säger mina föräldrar fortfarande ollevrål och pönnemad, trettiofem år senare. Och mig har det ju blivit någorlunda folk av.

Jag är i alla fall läs- och skrivkunnig.

Plappla och ollevrål

Vill du ha ett plappla? frågar jag Q. Varje dag. Och biter mig i tungan. Äpple menar jag. Hur i herrans namn ska ungen kunna lära sig att prata rent när vi inte gör det?

Å andra sidan säger mina föräldrar fortfarande ollevrål och pönnemad, trettiofem år senare. Och mig har det ju blivit någorlunda folk av.

Jag är i alla fall läs- och skrivkunnig.

Dagen Q

Idag för ett år sedan träffade vi Q för första gången. Jag är lite för trött för att skriva en så tänkvärd och bra text som denna bemärkelsedag förtjänar.

(Förresten. Q är ju för liten för att begripa, men i framtiden har vi för avsikt att fira någon av dagarna då vi fick honom. Frågan är vilken man väljer, den 23 oktober som var första gången vi träffades, eller den 30 oktober då han blev vår på riktigt?)

När jag tittar på bilderna från den dagen minns jag så tydligt hur lugnt och enkelt och odramatiskt allting var, och jag förvånas. Jag som trodde att himlen skulle ramla ner, jorden skaka och tårarna spruta den dag man ser och får hålla i sitt barn första gången. Men så var det inte.

Känslorna har vuxit fram. När jag idag ser bebis Q på bilderna, han är sig lik men med tunnare hår och rundare kinder, blir jag mer rörd än jag var då. Älskade enastående lilla pojke, att du blev vår och ingen annans!

Inte heller var det svårt att lämna honom hos fostermamman och vänta en vecka på att få honom. Det hade jag trott att det skulle vara, och det låter ju rent omänskligt, men det kändes naturligt och bra. Säkert var det för att vi trots språkförbistringen fick fin kontakt med henne. Det syns till och med på fotona, på ett av dem står hon bakom mig där jag sitter på golvet med Q i knät, och hennes blick är varm när hon ser på oss. Vi har också flera bilder av oss tre tillsammans, hon följde oss till dörren och poserade utanför huset.

Livet blir inte som man tror, och tur är väl det.

Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna till snusningarna och nosa lite på hans huvud.

Dagen Q

Idag för ett år sedan träffade vi Q för första gången. Jag är lite för trött för att skriva en så tänkvärd och bra text som denna bemärkelsedag förtjänar.

(Förresten. Q är ju för liten för att begripa, men i framtiden har vi för avsikt att fira någon av dagarna då vi fick honom. Frågan är vilken man väljer, den 23 oktober som var första gången vi träffades, eller den 30 oktober då han blev vår på riktigt?)

När jag tittar på bilderna från den dagen minns jag så tydligt hur lugnt och enkelt och odramatiskt allting var, och jag förvånas. Jag som trodde att himlen skulle ramla ner, jorden skaka och tårarna spruta den dag man ser och får hålla i sitt barn första gången. Men så var det inte.

Känslorna har vuxit fram. När jag idag ser bebis Q på bilderna, han är sig lik men med tunnare hår och rundare kinder, blir jag mer rörd än jag var då. Älskade enastående lilla pojke, att du blev vår och ingen annans!

Inte heller var det svårt att lämna honom hos fostermamman och vänta en vecka på att få honom. Det hade jag trott att det skulle vara, och det låter ju rent omänskligt, men det kändes naturligt och bra. Säkert var det för att vi trots språkförbistringen fick fin kontakt med henne. Det syns till och med på fotona, på ett av dem står hon bakom mig där jag sitter på golvet med Q i knät, och hennes blick är varm när hon ser på oss. Vi har också flera bilder av oss tre tillsammans, hon följde oss till dörren och poserade utanför huset.

Livet blir inte som man tror, och tur är väl det.

Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna till snusningarna och nosa lite på hans huvud.

Vemod i väst

Är hemma igen efter en vecka i Göteborg tillsammans med Q. Det var en bra vecka, fylld av fina möten. Men jag har sovit alldeles för lite. Q var glad och social och kvittrande på dagarna men tog igen det på nätterna genom att skrika och stöka. Resultat: trött och därmed lite sorgsen mamma. Men imorgon kommer det att kännas bättre.

Som alltid när jag är i Göteborg fylls jag av motstridiga känslor. Jag både vill och vill inte flytta tillbaka. Staden är så välbekant och samtidigt så förändrad. Den känns livligare och mer händelserik och mindre provinsiell nu än när vi bodde där, kan den ha ändrats så mycket på tre år? Eller är det jag som har ändrats?

Jag ser Masthuggskyrkan torna upp sig och blir vemodig. I dess skugga bodde vi i några år, O och jag och de åren hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag trodde på så mycket då.

Vi gifte oss medan vi bodde där, ett sagolikt bröllop. Jag har nog aldrig känt mig så omhuldad som under min bröllopsfest. Vi bestämde oss för att vi ville ha barn tillsammans.

Jag hade ett jobb som jag älskade. Taxin kom ofta och hämtade mig snortidigt på morgnarna för färd till Landvetter och vidare till exotiska platser. Jag bodde på hotell där det stod vakter med k-pist i foajén. Jag drack starkt kaffe och åt papaya till frukost. Jag förhandlade på spanska och engelska. Jag strosade uttråkad runt på Schiphol eller Heathrow och tröstade mig med att köpa dyr parfym. Jag kände mig betydligt viktigare än jag var.

Världen låg för mina fötter och livet, karriären, kärleken gick som på räls.

Bara några korta år senare var allt förändrat och alla mina drömmar krossade.

Fast å andra sidan, vem flög inte högt under åren kring millennieskiftet för att sedan kraschlanda? Och livet är bra nu. Inte som jag tänkte mig det då, men bra.

O:s och mitt äktenskap är måhända något kantstött men det håller. Vi har varann.

Jobbet kan aldrig återta den position det hade i mitt liv. På gott och ont. Jag är inte villig att offra så mycket.

Och så finns ju Q förstås. En av de rädslor som plågade mig mest var att jag hade gjort mig en drömbild av att ha barn, att jag inbillade mig att ett barn skulle lösa alla problem, fast jag begrep att det inte kunde fungera så. Min barnlängtan var så stark att den ibland överraskade mig själv. Tänk om jag skulle bli besviken.

Men livet med Q är ännu bättre än jag vågat hoppas eller föreställa mig. Så enkelt och underbart är det.

Och så är det en annan sak med att vara i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där sist, för hon som flyttade därifrån för tre år sedan var inte riktigt jag. Hon var så tyngd och trött och ledsen. Därför har jag ett behov av att leta upp platser och i viss mån också människor och liksom visa både dem och mig hur det har blivit nu.

Trädgårdsföreningen till exempel. Q och jag var där i måndags och plockade kastanjer och gula löv och kryssade mellan de nästan utblommade rosenrabatterna. Jag tänkte på en dag i november 2001 när jag just börjat på ett nytt jobb som jag tvingats ta och som jag omedelbart avskydde. Jag smet iväg på lunchen och promenerade i Trädgårdsföreningen och plockade upp en kastanj och önskade som så många gånger förut att jag skulle bli med barn snart. Eller en junidag 2004 då vännen L hjälpte mig igenom några ångestfyllda timmar, vi fikade i Rosenkaféet. Ångesten kom sig av att jag var på ruvdag 11, IVF 4 och hade sett blod. Fast Gud Fader själv på Sahlgrenska hade lovat mig tvillingar.

Där var jag då, här är jag nu. Tack och lov.

Vemod i väst

Är hemma igen efter en vecka i Göteborg tillsammans med Q. Det var en bra vecka, fylld av fina möten. Men jag har sovit alldeles för lite. Q var glad och social och kvittrande på dagarna men tog igen det på nätterna genom att skrika och stöka. Resultat: trött och därmed lite sorgsen mamma. Men imorgon kommer det att kännas bättre.

Som alltid när jag är i Göteborg fylls jag av motstridiga känslor. Jag både vill och vill inte flytta tillbaka. Staden är så välbekant och samtidigt så förändrad. Den känns livligare och mer händelserik och mindre provinsiell nu än när vi bodde där, kan den ha ändrats så mycket på tre år? Eller är det jag som har ändrats?

Jag ser Masthuggskyrkan torna upp sig och blir vemodig. I dess skugga bodde vi i några år, O och jag och de åren hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag trodde på så mycket då.

Vi gifte oss medan vi bodde där, ett sagolikt bröllop. Jag har nog aldrig känt mig så omhuldad som under min bröllopsfest. Vi bestämde oss för att vi ville ha barn tillsammans.

Jag hade ett jobb som jag älskade. Taxin kom ofta och hämtade mig snortidigt på morgnarna för färd till Landvetter och vidare till exotiska platser. Jag bodde på hotell där det stod vakter med k-pist i foajén. Jag drack starkt kaffe och åt papaya till frukost. Jag förhandlade på spanska och engelska. Jag strosade uttråkad runt på Schiphol eller Heathrow och tröstade mig med att köpa dyr parfym. Jag kände mig betydligt viktigare än jag var.

Världen låg för mina fötter och livet, karriären, kärleken gick som på räls.

Bara några korta år senare var allt förändrat och alla mina drömmar krossade.

Fast å andra sidan, vem flög inte högt under åren kring millennieskiftet för att sedan kraschlanda? Och livet är bra nu. Inte som jag tänkte mig det då, men bra.

O:s och mitt äktenskap är måhända något kantstött men det håller. Vi har varann.

Jobbet kan aldrig återta den position det hade i mitt liv. På gott och ont. Jag är inte villig att offra så mycket.

Och så finns ju Q förstås. En av de rädslor som plågade mig mest var att jag hade gjort mig en drömbild av att ha barn, att jag inbillade mig att ett barn skulle lösa alla problem, fast jag begrep att det inte kunde fungera så. Min barnlängtan var så stark att den ibland överraskade mig själv. Tänk om jag skulle bli besviken.

Men livet med Q är ännu bättre än jag vågat hoppas eller föreställa mig. Så enkelt och underbart är det.

Och så är det en annan sak med att vara i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där sist, för hon som flyttade därifrån för tre år sedan var inte riktigt jag. Hon var så tyngd och trött och ledsen. Därför har jag ett behov av att leta upp platser och i viss mån också människor och liksom visa både dem och mig hur det har blivit nu.

Trädgårdsföreningen till exempel. Q och jag var där i måndags och plockade kastanjer och gula löv och kryssade mellan de nästan utblommade rosenrabatterna. Jag tänkte på en dag i november 2001 när jag just börjat på ett nytt jobb som jag tvingats ta och som jag omedelbart avskydde. Jag smet iväg på lunchen och promenerade i Trädgårdsföreningen och plockade upp en kastanj och önskade som så många gånger förut att jag skulle bli med barn snart. Eller en junidag 2004 då vännen L hjälpte mig igenom några ångestfyllda timmar, vi fikade i Rosenkaféet. Ångesten kom sig av att jag var på ruvdag 11, IVF 4 och hade sett blod. Fast Gud Fader själv på Sahlgrenska hade lovat mig tvillingar.

Där var jag då, här är jag nu. Tack och lov.