Dagen Q

Idag för ett år sedan träffade vi Q för första gången. Jag är lite för trött för att skriva en så tänkvärd och bra text som denna bemärkelsedag förtjänar.

(Förresten. Q är ju för liten för att begripa, men i framtiden har vi för avsikt att fira någon av dagarna då vi fick honom. Frågan är vilken man väljer, den 23 oktober som var första gången vi träffades, eller den 30 oktober då han blev vår på riktigt?)

När jag tittar på bilderna från den dagen minns jag så tydligt hur lugnt och enkelt och odramatiskt allting var, och jag förvånas. Jag som trodde att himlen skulle ramla ner, jorden skaka och tårarna spruta den dag man ser och får hålla i sitt barn första gången. Men så var det inte.

Känslorna har vuxit fram. När jag idag ser bebis Q på bilderna, han är sig lik men med tunnare hår och rundare kinder, blir jag mer rörd än jag var då. Älskade enastående lilla pojke, att du blev vår och ingen annans!

Inte heller var det svårt att lämna honom hos fostermamman och vänta en vecka på att få honom. Det hade jag trott att det skulle vara, och det låter ju rent omänskligt, men det kändes naturligt och bra. Säkert var det för att vi trots språkförbistringen fick fin kontakt med henne. Det syns till och med på fotona, på ett av dem står hon bakom mig där jag sitter på golvet med Q i knät, och hennes blick är varm när hon ser på oss. Vi har också flera bilder av oss tre tillsammans, hon följde oss till dörren och poserade utanför huset.

Livet blir inte som man tror, och tur är väl det.

Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna till snusningarna och nosa lite på hans huvud.