Vemod i väst

Är hemma igen efter en vecka i Göteborg tillsammans med Q. Det var en bra vecka, fylld av fina möten. Men jag har sovit alldeles för lite. Q var glad och social och kvittrande på dagarna men tog igen det på nätterna genom att skrika och stöka. Resultat: trött och därmed lite sorgsen mamma. Men imorgon kommer det att kännas bättre.

Som alltid när jag är i Göteborg fylls jag av motstridiga känslor. Jag både vill och vill inte flytta tillbaka. Staden är så välbekant och samtidigt så förändrad. Den känns livligare och mer händelserik och mindre provinsiell nu än när vi bodde där, kan den ha ändrats så mycket på tre år? Eller är det jag som har ändrats?

Jag ser Masthuggskyrkan torna upp sig och blir vemodig. I dess skugga bodde vi i några år, O och jag och de åren hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag trodde på så mycket då.

Vi gifte oss medan vi bodde där, ett sagolikt bröllop. Jag har nog aldrig känt mig så omhuldad som under min bröllopsfest. Vi bestämde oss för att vi ville ha barn tillsammans.

Jag hade ett jobb som jag älskade. Taxin kom ofta och hämtade mig snortidigt på morgnarna för färd till Landvetter och vidare till exotiska platser. Jag bodde på hotell där det stod vakter med k-pist i foajén. Jag drack starkt kaffe och åt papaya till frukost. Jag förhandlade på spanska och engelska. Jag strosade uttråkad runt på Schiphol eller Heathrow och tröstade mig med att köpa dyr parfym. Jag kände mig betydligt viktigare än jag var.

Världen låg för mina fötter och livet, karriären, kärleken gick som på räls.

Bara några korta år senare var allt förändrat och alla mina drömmar krossade.

Fast å andra sidan, vem flög inte högt under åren kring millennieskiftet för att sedan kraschlanda? Och livet är bra nu. Inte som jag tänkte mig det då, men bra.

O:s och mitt äktenskap är måhända något kantstött men det håller. Vi har varann.

Jobbet kan aldrig återta den position det hade i mitt liv. På gott och ont. Jag är inte villig att offra så mycket.

Och så finns ju Q förstås. En av de rädslor som plågade mig mest var att jag hade gjort mig en drömbild av att ha barn, att jag inbillade mig att ett barn skulle lösa alla problem, fast jag begrep att det inte kunde fungera så. Min barnlängtan var så stark att den ibland överraskade mig själv. Tänk om jag skulle bli besviken.

Men livet med Q är ännu bättre än jag vågat hoppas eller föreställa mig. Så enkelt och underbart är det.

Och så är det en annan sak med att vara i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där sist, för hon som flyttade därifrån för tre år sedan var inte riktigt jag. Hon var så tyngd och trött och ledsen. Därför har jag ett behov av att leta upp platser och i viss mån också människor och liksom visa både dem och mig hur det har blivit nu.

Trädgårdsföreningen till exempel. Q och jag var där i måndags och plockade kastanjer och gula löv och kryssade mellan de nästan utblommade rosenrabatterna. Jag tänkte på en dag i november 2001 när jag just börjat på ett nytt jobb som jag tvingats ta och som jag omedelbart avskydde. Jag smet iväg på lunchen och promenerade i Trädgårdsföreningen och plockade upp en kastanj och önskade som så många gånger förut att jag skulle bli med barn snart. Eller en junidag 2004 då vännen L hjälpte mig igenom några ångestfyllda timmar, vi fikade i Rosenkaféet. Ångesten kom sig av att jag var på ruvdag 11, IVF 4 och hade sett blod. Fast Gud Fader själv på Sahlgrenska hade lovat mig tvillingar.

Där var jag då, här är jag nu. Tack och lov.