Våga känna efter

Vardag hemma med Q. Jag försöker fixa lunch vilket går dåligt eftersom Q är snorig och mammig och vill upp i famnen hela tiden. Han klänger på mina ben och jag blir irriterad. Till sist tar jag paus och gör honom till viljes, tar honom i knät och sätter mig i fåtöljen. Jag tänker att vi kan lyssna färdigt på barnskivan jag satt på tidigare för att distrahera honom. Men Q lutar sig mot mig och somnar omgående, jag får lyssna ensam.

Sista låten heter Godnatt du sol, en enkel men fin visa av Georg Riedel med text av Lennart Hellsing. Båda herrarna är själva med och sjunger.

Känslorna rusar över mig. Lycka och tacksamhet över att finnas till i denna underbara och hemska värld, över att få leva nära Q och se honom upptäcka den. Oro och rädsla för att livet någon gång ska göra honom illa. Samtidigt tillförsikt och trygghet, min ljuvliga och älskansvärda unge kommer att klara sig. Förundran. Inte ens jag anade att det skulle kännas så här starkt.

Faktiskt så kan jag känna viss förståelse för de som inte vågar ge sig hän. Aldrig har jag känt mig så sårbar och samtidigt så allsmäktig i förhållande till någon. Det är fantastiskt och svindlande men också lite otäckt.

Är man rädd för att leva, för att känna och bli sårad, då är det onekligen enklare att värja sig. Att skapa och hålla en distans till sitt barn, att inte släppa fram flodvågen.

Men det hade aldrig varit värt det.