Stor och liten på samma gång

Jag är trött.

Förra torsdagen kom vi hem från Marocko där vi varit en vecka på all-inclusive hotell. En annorlunda semester, helt strapatsfri och med minimal kulturell påverkan. Vi lämnade hotellområdet sammanlagt tre gånger. Däremellan åt vi, jagade Q och plaskade i poolerna och i havet.

Q blev nära nog ihjälgullad av hotellpersonal och övriga gäster. Oftast tog han det med ro, ibland initierade han själv kontakt, ibland vände han bort huvudet. Det kändes bra att se att han själv kunde sålla och bestämma, men kanske skulle vi ha skyddat honom bättre.

För veckan efter hemkomst har varit kämpig. Kanske är det en reaktion på semestern, eller så är det en fas i hans utveckling. Jag tror mest på det senare.

Q åker berg-och-dal-bana, och jag hänger med så gott det går, och försöker samtidigt frenetiskt analysera situationen och räkna ut vad som pågår.

Ibland är han sprängfylld av nyfunnen vilja och nyvunnen makt och allt ska vara PRECIS SÅ! Precis så som han vill. Problemet är bara att han inte kan kommunicera vad det är han vill. Han vill ha sina clementinklyftor hela och inte delade på mitten, hur talar man om det när alla citrusfrukter heter "miin"? Och ibland är det värre ändå: han vill ha mer, mycket mer, ännu mer clementin, fast han vill ju absolut inte ha mer äcklig clementin, sluta erbjuda! Båda känslorna, samtidigt.

Hur bringa reda i detta när man inte är två år ens en gång och inte kan prata?

Andra gånger är han så liten, så liten. Mindre än han någonsin varit, hjälplös och totalt beroende av en enda människa: MAMMA. Som går ifrån honom! Helt grymt går hon och ställer sig i duschen och drar för förhänget så att han inte kan se henne, fast han tydligt talar om att hon gör honom förtvivlad.

För mig blir de här ytterligheterna ibland obegripliga, jag måste fundera rejält innan jag fattar vad som händer. Känslostormarna är ibland provocerande och nästan lite otäcka, jag måste hålla hårt i mig själv för att inte dras med av min egen ilska och trötthet.

Hur obegripligt och skrämmande ska det då inte vara för Q?

Den omnipotenta Q har jag inte så svårt med. Jag klarar att sätta gränser, och ibland blir jag både full i skratt och full av beundran för min smarta, starka pojke som vrålar för full hals samtidigt som han inte släpper ögonkontakten med mig för en sekund. Han måste hålla koll på hur jag reagerar.

Det är värre med mammigheten och klängigheten. Under vår första tid hade jag inte alls svårt med bärandet, vaggandet, kramandet. Jag var en oändlig källa att ösa ur.

Men nu blir jag trött och irriterad, och jag begriper inte riktigt varför. Jag klarar inte riktigt att tillgodose Q. Det känns som att han aldrig blir nöjd, och kanske har vi hamnat i en ond cirkel. Ju klängigare han blir, desto avigare blir jag, och så klänger han ännu mer. Och då gör jag saker jag aldrig skulle ha gjort för ett halvår sedan, som att (dyblöt och droppande) fösa ut honom (gallskrikande) ur badrummet och stänga dörren om mig.

Å andra sidan: för ett halvår sedan fick jag faktiskt duscha.

Jag tvivlar inte på att Q är tämligen normal och att detta hör till åldern. Frågan är bara hur jag bäst ska bemöta honom.

Men nu sover han och nu ska jag lägga upp fötterna på soffbordet och njuta av tystnaden, och tänka på den vilsamma semester vi faktiskt haft.

Q undersöker rabatten.

Stranden nedanför hotellet. Nej, det är inte jag i den turkosa baddräkten, fast man hade lätt kunnat tro det.

Hemma igen. Souvenirer måste man köpa. Varför inte en matta?