Adjö farmor

I måndags dog min farmor lugnt och stilla i sin säng, nittiotvå år gammal, trött och mätt på livet.

Hon var femtiofem år gammal när jag föddes, och under mina första år hade hon hand om mig en hel del. Hon var kärleksfull och rolig, vi badade och cyklade, sjöng och lekte. Jag var nästan som hennes eget barn, sa hon själv.

När jag blev äldre, i skolåldern, ändrades vår relation. Jag började märka saker. Farmor visste alltid bäst, såg till att få sista ordet till nästan varje pris. Min älskade pappa förändrades i hennes närhet, blev grälsjuk och stingslig. Så småningom insåg jag att han det var hans försök att skydda sig mot hennes raffinerade angrepp. Jag upptäckte också, med oskyldig förvåning, att vuxna kunde ljuga, och slingra sig och manipulera.

Men så länge man var snäll och följsam - som jag - gick allt bra.

Åren gick. Farmor regerade tämligen oinskränkt på Sommarön, husen där var hennes dockskåp att möblera med levande dockor. Men det var en diskret och subtil regim. Pappa kände sig ofta utestängd och förfördelad gentemot sin syster. Hon å andra sidan var bitter över att pappa var den ständiga favoriten. Sådan var farmors ledarstil. Söndra och härska.

Nu är det några år sedan farmor abdikerade. Hon var fortsatt ganska besvärlig att ha att göra med. Jag kom lindrigt undan. När jag ringde henne lät jag henne styra samtalet fullständigt, det var enklast så. Följa med och vika undan.

Häromåret konstaterades begynnande demens och alla drog ett djupt andetag. Hur ska det nu bli, alla hade hört historier om elaka åldringar.

Exakt det motsatta inträffade. Farmor blev barnsligare och mer emotionell. Inre hinder måtte ha raserats och släppt fram de känslor som alltid funnits där. Till mig sa hon att hon önskade att jag skulle få det barn jag så gärna ville ha. Att hon älskat mig som om jag varit hennes eget barn. Att hon trodde att hon skulle dö av sorg när mamma och jag flyttade till USA.

Hon sa också att livet var tråkigt nu när alla vänner dött och att hon gärna ville dö. Men när hon hörde att vi skulle adoptera ville hon leva tills dess.

Det gjorde hon. Q kommer inte att minnas henne, men tre gånger fick hon se honom. Hon finns med på foto i hans akt i Korea, bilderna vi skickade med ansökan.

Nu kan jag konstatera att det är lättare när det är en gammal människa som dör, färdig med livet. Jag känner vemod men egentligen ingen sorg.

Dödsbudet fyllde mig snarare med en känsla av lättnad och tacksamhet. Alla ska vi dö, och att vid nittiotvå års ålder få en stroke på en fredag och dö på måndagen är inte ett grymt öde.

Och så min första tanke - att jag ringde henne på onsdagen, två dagar innan hon tystnade och gled bort. Jag ringde alldeles för sällan på sista tiden, men i onsdags gjorde jag det!

Idag tänker jag på farmor som den goda föräldern som inte når ända fram. Som slösar kärlek på sitt barn och går helt upp i det. Men som är oförmögen att släppa taget och låta barnet bli en egen individ, och älska den personen precis som den är. En sådan förälder orsakar en del skada.

Men farmor gav mig, min pappa och säkert också sina andra barn en trygg tidig barndom. Det är inte att förakta. Gott så.