Räknar dagar

Två månader i frihet återstår. Mina känslor är blandade.

Mitt lata, förändringsobenägna och frihetsälskande jag tycker att tillvaron är alldeles utmärkt som den är. Skogspromenader, sandlådesejourer, turer till biblioteket och öppna förskolan, vem behöver något annat när allt detta görs i Q:s sällskap och jag får förmånen att upptäcka världen genom hans ögon?

Fast det förstås, lite enformiga känns dagarna ibland. Särskilt de då vi av olika skäl inte kommer längre än den synnerligen lokala sandlådan.

Mitt rationella jag, hon som vill något med sitt liv, vill hemskt gärna tycka att det ska bli roligt att börja jobba igen. Roligt att få känna en fläkt av den stora världen, att få lösa problem, att se och bli sedd.

Framför allt tänker hon, den rationella, att hon måste gilla läget. Jobba ska man och bör man, något alternativ finns inte, därför är det bäst att tycka att det är kul.

Fast det gör jag inte. Tror jag. Eller jo kanske. Lite.

Lite kul ska det faktiskt bli. Jag var på jobbet för några veckor sedan och blev glad och förvånad över att de faktiskt verkade sakna mig, inte bara som resurs utan också som person. Det värmde. Förvånad blev jag, inte för att jag är extremt ödmjuk eller har dålig självkänsla, utan för att det inte var ömsesidigt, jag har inte saknat mina kollegor alls. Asociala Helga.

Jag är inte så orolig för att vara ifrån Q. Kanske är det för att jag inte vet vad jag pratar om ännu, men än så länge känns det enbart bra att han och O ska få våren och sommaren tillsammans.

Skon klämmer på ett helt annat ställe. Jag är rädd att jag inte ska orka. Jag vill inte fastna i ett ekorrhjul igen. Jag blir retlig och irriterad av bara tanken på att åka på tjänsteresa eller jobba övertid. Det gillade jag inte tidigare heller, hur ska det nu bli när det finaste och viktigaste i världen väntar på mig hemma?

Redan innan vi fick Q tyckte jag att företaget och cheferna hade en trist inställning till övertidsarbete, balans i livet och allt det där. Jag misstänker att vi inte kommer att komma närmare varandra nu.

Å andra sidan vet jag inte om den arbetsgivare som kan tillgodose mina krav på frihet och oberoende finns i sinnevärlden. Hade jag bara haft en affärsidé skulle jag starta eget.

Alltså. Kluvna och förmodligen tämligen normala känslor inför att börja jobba efter en efterlängtad mammaledighet.