Könssjukdomar, infertilitet, skuldbeläggande och livsfilosofi

Jag läste en artikel om ofrivillig barnlöshet i Vårdguiden för ett tag sedan. Den var nog rätt bra egentligen, saklig och korrekt, och naturligtvis är det bra att informera om ämnet. Själv tycker jag att det är lite uttjatat, men det är ju i mitt liv det.

En av de sakliga och korrekta upplysningar man fick var att oupptäckta klamydiainfektioner och liknande ligger bakom många fall av infertilitet, och att kondom borde vara en självklarhet i alla nya relationer.

Jag har enormt svårt att argumentera emot detta. Förhoppningsvis vet den citerade experten vad hon talar om. Ändå blir jag irriterad. Varför?

För att jag själv och i stort sett alla de jag känner som också haft svårt att få barn, inte har varit några promiskuösa slarvor eller slarvrar. De flesta har varit skrattretande monogama i åratal.

För att jag faktiskt känner några personer som enligt egna uppgifter hunnit avverka många sängkamrater och inte varit överdrivet noga med skyddet. Men som har kunnat bli med och föda sitt önskade antal barn som på beställning.

Det som retar mig allra mest är att den här typen av uppmaningar späder på en otäck mentalitet som jag tycker är alltför vanlig: att man får skylla sig själv om man råkar illa ut. Och tvärtom: gör man bara allting rätt så råkar man inte ut för något.

Förvånansvärt många människor verkar faktiskt tro på detta, inte bara när det gäller sjukdomar utan även andra olyckor som arbetslöshet eller konkurser. Och egentligen är det inte konstigt, för jag tänkte själv ungefär så, förr när jag var ung och dum och osårbar. Men livet lärde mig en läxa, och så här i efterhand inser jag att jag kommit lindrigt undan, fast jag förstås inte tyckte så när det var som värst. (Men man dör inte av infertilitet, det bara känns så. Man dör inte, man kommer ut på andra sidan, till ett annat liv som är bättre än det man önskat och drömt om.)

Tillbaka till ämnet: hur rätt man än gör så kan allt gå åt helvete när som helst. Ens liv kan slås i spillror av sjukdom eller olycka. Vi tror att vi kan försäkra oss genom att använda kondom och säkerhetsbälte, att sluta röka, börja motionera och äta mycket antioxidanter. Och visst är allt det där väldigt bra saker att göra, men det ger oss inga garantier. Vissa av oss kommer att leva till hög ålder utan att drabbas av några särskilda olyckor, andra kommer inte att ha den turen. Det är jävligt orättvist.

Jag tror att det är bra att inse detta. För då uppskattar man det man har så mycket mer. Och så blir det lättare att ha medkänsla och empati med de som inte haft lika stor tur som en själv. Att inte göra som alldeles för många gör, vända bort blicken eller byta ämne när något svårt kommer på tal.

Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.