På sistone har jag varit lite ledsen och orolig för min pappas skull. Han börjar bli gammal och inskränkt och grinig. Mer än trettio års ensamboende börjar sätta sina spår. För någon vecka sedan hade vi ett riktigt gräl om äldreboende. Pappa är inte mogen för något sådant, varken psykiskt eller fysiskt, men nog kan man väl tänka tanken åtminstone, när sjuttioårsdagen nalkas, att man kanske inte alltid kan bo i sin trånga lägenhet utan hiss?
Tydligen inte.
Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.
Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.
Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.
Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.
Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.
Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.
"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.
2008-08-10
Pappa och morfar
På sistone har jag varit lite ledsen och orolig för min pappas skull. Han börjar bli gammal och inskränkt och grinig. Mer än trettio års ensamboende börjar sätta sina spår. För någon vecka sedan hade vi ett riktigt gräl om äldreboende. Pappa är inte mogen för något sådant, varken psykiskt eller fysiskt, men nog kan man väl tänka tanken åtminstone, när sjuttioårsdagen nalkas, att man kanske inte alltid kan bo i sin trånga lägenhet utan hiss?
Tydligen inte.
Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.
Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.
Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.
Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.
Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.
Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.
"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.
Tydligen inte.
Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.
Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.
Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.
Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.
Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.
Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.
"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.
2008-08-05
Saker jag inte visste
När jag längtade efter barn tänkte jag sällan på hur vardagen med ett barn skulle vara. Jag tror att det berodde på att jag inte vågade tänka och känna efter. Det gjorde för ont, och jag var så rädd att jag aldrig skulle få uppleva lyckan att ha barn.
Därför är jag överrumplad över en del vardagligheter som jag vill skriva ner så att jag inte glömmer dem. För varje dag som går blir undret mer självklart, och det är underbart i sig. Men ibland vill jag stanna upp och uppmärksamma Miraklet: han är är nu. Det är över nu. Jag lever äntligen det liv jag ville ha.
Här kommer de, en blandad samling saker jag inte visste innan jag fick Q:
Hur fort det går. Inte från dag till dag, men närapå. Jobbiga saker håller sällan på i mer än en vecka eller allra mest två. Fina saker (som att Q sa mao när han menade katt) går över alltför fort men ersätts av något ännu ljuvligare (som att han säger katt! med triumferande artikulation).
Att jag skulle älska visste jag, men att bli älskad! - det hade jag inte tänkt på. När jag ligger på alla fyra och torkar golvet efter Q:s frukost/mellanmål/lunch/middag kommer han nästan alltid och klappar mig på ryggen eller rumpan. Han gör sina små ömhetsljud, en sorts suckgrymtningar "mmh! hmh!". Ibland lutar han huvudet mot min axel eller rygg.
Samma ömhet möter mig när jag vacklar upp en lördagmorgon efter att ha sovit lyxigt länge. Då har Q varit vaken i många timmar och tydligen saknat mig för jag får ett strålande leende och en gosig pojke i famnen. En pojke som lägger kinden mot min arm, mot mitt knä, som klappar och stryker och kelar.
Att man kan bli så arg på sitt barn, och så trött på sitt barn. Att det är så svårt att jämka ihop de känslorna med den överväldigande kärleken, och att inte känna sig som skit för att man blir arg och trött ibland.
Att man skrattar så mycket. Det var nästan det första jag tänkte på när vi fick Q, hur mycket vi skrattade. Vi satt på kvällarna när han somnat och berättade för varann om roliga saker han gjort (troligen urtråkiga för utomstående). Nu skrattar vi allt mer med honom. Q visar redan prov på skämtlynne och humor och våra skratt är faktiskt alldeles äkta. Tvåochetthalvtårshumor är riktigt kul.
Det verkar vara sant det som sägs, att det bara blir bättre och roligare att ha barn. Hur bra kan man ha det egentligen?
Saker jag inte visste
När jag längtade efter barn tänkte jag sällan på hur vardagen med ett barn skulle vara. Jag tror att det berodde på att jag inte vågade tänka och känna efter. Det gjorde för ont, och jag var så rädd att jag aldrig skulle få uppleva lyckan att ha barn.
Därför är jag överrumplad över en del vardagligheter som jag vill skriva ner så att jag inte glömmer dem. För varje dag som går blir undret mer självklart, och det är underbart i sig. Men ibland vill jag stanna upp och uppmärksamma Miraklet: han är är nu. Det är över nu. Jag lever äntligen det liv jag ville ha.
Här kommer de, en blandad samling saker jag inte visste innan jag fick Q:
Hur fort det går. Inte från dag till dag, men närapå. Jobbiga saker håller sällan på i mer än en vecka eller allra mest två. Fina saker (som att Q sa mao när han menade katt) går över alltför fort men ersätts av något ännu ljuvligare (som att han säger katt! med triumferande artikulation).
Att jag skulle älska visste jag, men att bli älskad! - det hade jag inte tänkt på. När jag ligger på alla fyra och torkar golvet efter Q:s frukost/mellanmål/lunch/middag kommer han nästan alltid och klappar mig på ryggen eller rumpan. Han gör sina små ömhetsljud, en sorts suckgrymtningar "mmh! hmh!". Ibland lutar han huvudet mot min axel eller rygg.
Samma ömhet möter mig när jag vacklar upp en lördagmorgon efter att ha sovit lyxigt länge. Då har Q varit vaken i många timmar och tydligen saknat mig för jag får ett strålande leende och en gosig pojke i famnen. En pojke som lägger kinden mot min arm, mot mitt knä, som klappar och stryker och kelar.
Att man kan bli så arg på sitt barn, och så trött på sitt barn. Att det är så svårt att jämka ihop de känslorna med den överväldigande kärleken, och att inte känna sig som skit för att man blir arg och trött ibland.
Att man skrattar så mycket. Det var nästan det första jag tänkte på när vi fick Q, hur mycket vi skrattade. Vi satt på kvällarna när han somnat och berättade för varann om roliga saker han gjort (troligen urtråkiga för utomstående). Nu skrattar vi allt mer med honom. Q visar redan prov på skämtlynne och humor och våra skratt är faktiskt alldeles äkta. Tvåochetthalvtårshumor är riktigt kul.
Det verkar vara sant det som sägs, att det bara blir bättre och roligare att ha barn. Hur bra kan man ha det egentligen?
Järnjungfrun rider bort i solnedgången
Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.
Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.
Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?
Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.
Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.
Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.
Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.
Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.
För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.
Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.
De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.
Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.
För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.
Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.
Men med tiden blev jag alltså mer medveten.
Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.
Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.
Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?
Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.
Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.
Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.
Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.
Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.
För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.
Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.
De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.
Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.
För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.
Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.
Men med tiden blev jag alltså mer medveten.
Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.
Järnjungfrun rider bort i solnedgången
Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.
Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.
Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?
Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.
Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.
Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.
Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.
Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.
För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.
Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.
De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.
Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.
För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.
Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.
Men med tiden blev jag alltså mer medveten.
Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.
Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.
Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?
Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.
Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.
Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.
Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.
Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.
För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.
Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.
De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.
Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.
För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.
Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.
Men med tiden blev jag alltså mer medveten.
Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.
2008-08-04
Iron maiden
För ett tag sedan läste jag Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Förutom att vara otymplig är titeln dessutom missvisande. Problemet är inte att kvinnor trycker ner varann och inte hjälper varann, problemet är att vi lever i ett samhälle där mannen oftast är normen och kvinnan undantaget, där männen har pengarna, makten, talarstolen. Från förskolan genom skoltiden hela vägen ut i arbetslivet.
Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.
Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.
Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.
Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.
Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?
* Nåja.. liiite överdrivet kanske..
Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.
Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.
Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.
Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.
Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?
* Nåja.. liiite överdrivet kanske..
Iron maiden
För ett tag sedan läste jag Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Förutom att vara otymplig är titeln dessutom missvisande. Problemet är inte att kvinnor trycker ner varann och inte hjälper varann, problemet är att vi lever i ett samhälle där mannen oftast är normen och kvinnan undantaget, där männen har pengarna, makten, talarstolen. Från förskolan genom skoltiden hela vägen ut i arbetslivet.
Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.
Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.
Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.
Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.
Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?
* Nåja.. liiite överdrivet kanske..
Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.
Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.
Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.
Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.
Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?
* Nåja.. liiite överdrivet kanske..
2008-08-01
Nya vapen i kampen mot Underlivet
I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nya vapen i kampen mot Underlivet
I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
2008-07-29
Den svåra konsten att trösta
Inspirerad av ett inlägg hos Anna (och en ganska otrevlig kommentar) vill jag berätta om en bok jag ströläser just nu, EQ för föräldrar av John Gottman. Jag kände till Gottman sedan tidigare, han har skrivit en del intressant om parrelationer och har uppmärksammats för undersökningar där han med kuslig precision kunde förutsäga om ett äktenskap skulle hålla eller inte, baserat på upprepade samtal med paret.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
Den svåra konsten att trösta
Inspirerad av ett inlägg hos Anna (och en ganska otrevlig kommentar) vill jag berätta om en bok jag ströläser just nu, EQ för föräldrar av John Gottman. Jag kände till Gottman sedan tidigare, han har skrivit en del intressant om parrelationer och har uppmärksammats för undersökningar där han med kuslig precision kunde förutsäga om ett äktenskap skulle hålla eller inte, baserat på upprepade samtal med paret.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.
Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.
Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.
Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.
I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.
Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.
Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.
När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.
För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?
När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.
Ingen konst alls men ändå så svårt.
2008-07-18
Bagateller
Bloggtystnaden kommer sig inte av semester, jag jobbar som vanligt vilket är helt frivilligt. Ett semesterpass i juni när kvällarna är ljusa och koltrastarna jublar, ett i augusti då nätterna är sammetsmörka och fågelsången ersätts av syrsespel. Juli med regn och överfulla parkeringsplatser och badstränder får vara. Jag gillar att jobba när kontoret och tunnelbanan är folktomma.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
Bagateller
Bloggtystnaden kommer sig inte av semester, jag jobbar som vanligt vilket är helt frivilligt. Ett semesterpass i juni när kvällarna är ljusa och koltrastarna jublar, ett i augusti då nätterna är sammetsmörka och fågelsången ersätts av syrsespel. Juli med regn och överfulla parkeringsplatser och badstränder får vara. Jag gillar att jobba när kontoret och tunnelbanan är folktomma.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
(Fast nästa år är det slut på det, då måste vi anpassa oss till dagmammans schema. Då får jag försöka hitta något poetiskt med juli.)
Vi bor dessutom i sommarstugan vilket skänker semesterskimmer åt kvällarna. Igår slutade jag tidigt och hann jobba i trädgården i flera timmar. På kvällen satt jag och planerade för nästa år. Sådd av perenner, en rabatt i sol och en i halvskugga. Kryddträdgård med förutom kryddor ringblommor och slingerkrasse, lökväxter som blommar under våren. Roligt, roligt.
Imorse tog jag för ovanlighetens skull bilen till jobbet och konstaterade att det finns i alla fall en fördel med bilism: man kan sjunga för full hals. The Winner Takes It All i 90 knyck på slingriga vägar, det är livet det. Jag har blivit äldre sedan jag sist lyssnade på Abba, nu hör jag plötsligt att texterna från de sista skivorna faktiskt handlar om vuxna människor. Så ovanligt.
2008-07-09
Bättre samt hemsk bok
Idag känns allt mycket bättre och det är inte bara för att solen skiner.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Bättre samt hemsk bok
Idag känns allt mycket bättre och det är inte bara för att solen skiner.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
Q slåss fortfarande men vi har gullat och gosat också, mycket. Jag var på väg att tappa tålamodet flera gånger igår men besinnade mig. Lyckades vända en potentiell krångel-och-skrik-situation till en lek. En enkel sådan, bestående i att jag ropade "Där är ju min pojke! Nu kommer jag och tar honom!". Varpå Q skrikskrattande for upp i min famn och vi kramades. Igen och igen.
Och nu ska jag vara ledig i fyra dagar, dagar som i stort sett ska ägnas åt Q. Vi behöver komma ifatt.
Jag kommer säkert att skriva mer om den bok jag läser just nu, Och vet inte vart av Astrid Flemerg-Alcalá. Den är sorglig och hemsk och befriande, upprörande uppriktig. Men om man funderar på att adoptera är det nästan så att jag avråder från att läsa den.
2008-07-07
Regn, slag och blod
Måndag efter en i och för sig trevlig men ansträngande helg med kompisbesök och stugliv.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Regn, slag och blod
Måndag efter en i och för sig trevlig men ansträngande helg med kompisbesök och stugliv.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.
Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)
Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.
Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?
Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.
Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.
Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.
Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.
Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.
2008-07-02
Imorgon
kommer de hem, den store och den lille.
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Imorgon
kommer de hem, den store och den lille.
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Jag längtar!
PS Hade tänkt se SATC-filmen under min gräsvecka, men har inte riktigt haft tid. Dubbelavsnitt (gamla och bra!) sent på kvällarna har varit utmärkt substitut. Men imorse läste jag i Time att Charlotte är gravid efter att ha adopterat. Zzzzz. Där försvann lusten att se den filmen.
Rabiat? Vem, jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)