Regn, slag och blod

Måndag efter en i och för sig trevlig men ansträngande helg med kompisbesök och stugliv.

Ute häver regnet ner. Mina tår är blöta och kalla efter att ha skuttat mellan vattenpölarna - de närmaste lunchrestaurangerna har sommarstängt och Eccos ballerinaskor är hur sköna som helst men absolut inte vattentäta.

Min sinnesstämning är lätt dyster. Helgen avslutades med besök på Bauhaus. O jagade en ledig försäljare som kunde hjälpa oss att köpa duschkabin, jag jagade Q som klättrade på allt. Som en oljad blixt for han mellan trappstegarna (fan vad många trappstegar det finns på ett byggvaruhus!). Jag var irriterad och omild när jag bar ut honom ur affären, sprattlande och vrålande. I bilen hem blev han rasande över att sitta fastspänd vilket han annars accepterar. "Titti-bast!! TITTI-BAAAAST!!!" (Inte någon exotisk svordom utan Q-språk för sitter fast.)

Och imorse fick både O och jag motta några rejäla smockor. Q slåss mycket just nu. Jag hoppas att det är en övergående fas, tror det har med språket att göra. Q pratar ganska bra och gör snabba framsteg, men ibland visar han tydlig frustration över att inte kunna kommunicera det han känner. Man riktigt ser hur det rasslar i huvudet på honom, hans livliga ansikte skiftar blixtsnabbt en, två, tre, fyra gånger och så -pang! slår han till. Det är alltid mig eller O han slår, aldrig någon annan.

Kärlek, antar jag. En kontroll, antar jag. Håller ni för detta, mamma och pappa? Älskar ni mig ändå? Stannar ni kvar?

Och det gör vi ju. Men jädrar vad arg och trött man kan bli på sin genomljuvlige och gosige son som man dagen innan saknat så det värkte i kroppen. Jag saknar honom nu när jag skriver detta. Det lättar lite att tänka på att de senaste dagarnas extra ilska nog kan relateras till att Q varit borta från mig i en vecka. Och förmodligen saknat och längtat han också.

Och så var det blodet då. En skärande smärta i magen säger mig att det är att vänta inom kort. Fan, är det redan dags igen. För ett halvår sedan var jag lycklig över att ha hittat nya värktabletter (Eoxx) som hjälpte bättre än Ibumetin, nu hjälper de inte längre.

Jag har frågat mamma hur länge hon menstruerade. Till femtiotvå. Fjorton jävla år kvar alltså. Kanske.

Om två veckor har jag tid hos livmoderdoktorn, han som hittade förklaringen bakom allt. Det är två år sedan nu. Egentligen var det meningen att jag skulle kontakta honom igen några veckor efter operationen för att prata om min hemska mensvärk, men det kom en ryggmärgsinflammation och en adoption emellan. Sjukdom, oro och stor lycka.

Men nu är det alltså dags. Kanske vinner jag äntligen kampen mot Underlivet.