Den svåra konsten att trösta

Inspirerad av ett inlägg hos Anna (och en ganska otrevlig kommentar) vill jag berätta om en bok jag ströläser just nu, EQ för föräldrar av John Gottman. Jag kände till Gottman sedan tidigare, han har skrivit en del intressant om parrelationer och har uppmärksammats för undersökningar där han med kuslig precision kunde förutsäga om ett äktenskap skulle hålla eller inte, baserat på upprepade samtal med paret.

Men den här boken handlar om barn och föräldrar, och hur man tränar upp ett barns så kallade emotionella intelligens. Med detta menas förmågan att identifiera och hantera känslor hos sig själv och hos omgivningen, förmågan att trösta och lugna sig själv, med mera. Gottman slår fast att barn som är duktiga på dessa saker klarar sig bra i livet, han hävdar rentav att de presterar bättre i skolan och är friskare än genomsnittet.

Boken är pladdrig och tvärsäker och fylld av tröttsamma tester (Uppmärksammar du din egen ilska? 42 frågor. Är du en fördömande, avfärdande eller låt-gå-förälder - eller rentav en god emotionell vägledare? 84 frågor). Men den innehåller guldkorn.

Som det första och absolut viktigaste steget på vägen: bekräfta barnets känsla. Bekräfta och hjälp barnet att formulera känslan. Gräla inte, släta inte över, fråga inte varför. Och framför allt: presentera inte några lösningar.

Skamset inser jag att allt det där gör jag, gång på gång. Reflexmässigt grälar jag på Q, försöker distrahera honom ("Nu börjar Anki och Pytte!"), frågar varför han är ledsen, talar om för honom vad han ska göra istället för att låta honom komma på det själv.

I lördags morse var det min sovmorgon, O skulle ta hand om Q och ville gå och hämta tidningen. Yrvaken Q bröt ihop av sina motstridiga känslor. Vill gå med pappa men vill inte ha ny blöja och t-shirt. Vill gå med pappa men också ligga kvar och gosa med mamma. Förtvivlad gråt på högsta volym. O och jag blev otåliga och irriterade och frågade, jämkade och förklarade. Inget hjälpte.

Tills jag sömndrucket erinrade mig det jag läst kvällen innan. Bekräfta! Jag tog Q i famnen och mumlade det som kändes som meningslösheter - jag ser att du är ledsen, är du så ledsen gubben, min ledsna pojke.

Q storgrät mot min axel. I en minut. Sedan sken han upp, gled ner ur sängen, tog tröja och blöja och gick för att hämta pappa.

När första häpnaden lagt sig (och jag sovit några timmar till) var jag inte så förvånad längre.

För hur kunde jag glömma den läxa jag lärde mig under barnlösheten?

När man behöver tröst behöver man inte bli grälad på för att man känner som man gör. Man behöver inga predikningar om att det kunde vara värre och tänk så mycket man har som man borde uppskatta bättre, egentligen borde man faktiskt vara glad och tacksam istället för ledsen. Inte heller vill man serveras några lösningar på problemet, de har en tendens att vara enklare för servitören än för mottagaren. ("Har ni funderat på att adoptera?") Det enda som lindrar något lite är att någon törs dröja vid det svarta och ledsna och säga jag ser hur du har det.

Ingen konst alls men ändå så svårt.