I helgen är det stor premiär. Jag åker bort tillsammans med min kör för att repetera och blir borta en natt. Första natten utan Q! Första natten utan att gå upp och värma välling, första natten utan att sova näsa mot näsa eller kind mot hjässa med Q.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
2007-03-16
Första natten borta
I helgen är det stor premiär. Jag åker bort tillsammans med min kör för att repetera och blir borta en natt. Första natten utan Q! Första natten utan att gå upp och värma välling, första natten utan att sova näsa mot näsa eller kind mot hjässa med Q.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
Det kommer säkert att gå alldeles strålande för oss alla tre, jag är inte ett dugg orolig. O är fullkomligt kompetent att ta hand om Q utan mig. Jag kommer att ha fullt upp med att sjunga. Q är visserligen rätt så mammig just nu (vilket är komplett ljuvligt, min lilla pojke säger mamma och menar mig!) men han är redan van vid att jag är borta en kväll i veckan. Nu är det några timmar mer.
Men en milstolpe är det i alla fall.
2007-03-13
Konstiga saker om mig
Ärligt talat var jag inte överförtjust i den här utmaningen till att börja med, tänkte surt att det finns väl inget konstigt att berätta om mig. Men jag har funderat medan jag har sorterat och packat böcker (utstädning av Lilla gula huset pågår - det är sålt nu - hurra och snyft!) och kom på det ena efter det andra:
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
Konstiga saker om mig
Ärligt talat var jag inte överförtjust i den här utmaningen till att börja med, tänkte surt att det finns väl inget konstigt att berätta om mig. Men jag har funderat medan jag har sorterat och packat böcker (utstädning av Lilla gula huset pågår - det är sålt nu - hurra och snyft!) och kom på det ena efter det andra:
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
1 Jag byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Är det O eller syrran blir det en ganska städad göteborgska, inte som Sten-Åke Cederhök men i alla fall så att det hörs vilken stad jag faktiskt har vuxit upp i. Pratar jag med pappa eller någon annan som talar minsta tillstymmelse till stockholmska så transformeras jag till rena söderbönan. Va ere me re rå? Med mamma pratar jag en mystisk blandning av norrländska och värmländska, för det gör hon.
Folk har väldigt roligt åt detta, alternativt blir de irriterade eller lite illa berörda, det kan verka kusligt, som att byta personlighet. Jag blir generad när det kommenteras, för jag råder inte över dialektbytena själv. Jag hör att jag byter, men kan inte göra något åt det.
Förklaringar? Att jag är en härmapa. Att jag är en smidig och följsam person. Att jag är en neurotisk smilfink. Att min språkutveckling fick sig en knäck när jag vid sju års ålder flyttade till USA. Att jag är musikalisk, har språköra och har lätt för att härma. Välj själva.
2 I min mycket närstående släkt finns det två syskonpar som gifte sig med varann. Perverst, inte sant. Inget av äktenskapen var någon större succé men de resulterade i alla fall i avkommor, som alltså är dubbelkusiner. Nästan som i en roman.
3 Jag har väldigt bra koll på när saker hände, både i den stora och lilla världen. Fråga mig när Estonia förliste, när Challenger exploderade, när Anna Lindh mördades. Eller fråga mig vad jag gjorde i februari 1998 eller juli 1994. Oftast vet jag ganska exakt. Detta är kanske inte så himla konstigt, men det som kommer nu är skumt:
Jag vet alltid om det är udda eller jämnt antal veckor sedan något hände. När jag tänker på dagar och veckor så går veckorna liksom runt i en cirkel, där en vecka är ljus och en vecka är mörk. Runt, runt. Så har det varit sedan jag var liten, och jag vet alltid om något hände en ljus vecka eller en mörk vecka. Vi reste till Korea på en ljus vecka, träffade Q första gången en mörk. Vår hund dog en mörk vecka. Jag opererades i ryggen en mörk vecka. Anna Lindh mördades en ljus. Mörk eller ljus har inget att göra med om det händer tråkiga eller roliga saker, det råkar bara se ut så för min inre blick. Faktum är att det är rätt praktiskt. (Idag är onsdag en mörk vecka)
4 När jag var liten var jag väldigt duktig på att rita. Jag ritade jämt. Min vänsterhand var alltid tuschfläckig eftersom jag höll korken i den och missade ett antal gånger vid varje pennbyte, ivrig att gripa efter nästa penna, nästa färg. Den bästa present jag kunde tänka mig var en monsterförpackning med tuschpennor. Pappa tapetserade sin sovalkov med mina teckningar. Morfar spådde att jag skulle rymma till Paris när jag fyllt femton. Men när jag var ungefär tretton slutade jag rita. Jag minns inte varför, men jag tror att det helt enkelt inte var roligt längre. Jag är fortfarande väldigt intresserad av färger, men något mer konstnärligt än stickning ägnar jag mig inte åt.
5 Jag för ofta långa dialoger i huvudet med folk, människor i min närhet eller en icke-existerande okänd lyssnare. Jag tänker ut vad jag skulle vilja säga och hittar på ett svar från min samtalspartner. Oftast gör jag detta innan jag ska somna eller när jag är ute och går, eller när jag dammsuger. För några år sedan råkade jag nämna detta för pappa, och det visade sig att han gör samma sak.
6 Jag har extremt svårt att ställa om från sömn till vakenhet och tvärtom. I hela mitt liv har jag stött på en enda person som var mer morgontrött än jag, henne var det synd om. På kvällen ligger jag alltid vaken en rätt lång stund innan jag somnar. När jag var liten handlade det om timmar, vilket drev mamma till vansinne. Det blev troligen en ond cirkel, eftersom hon var så stressad över att jag inte somnade överförde hon nervositeten på mig. Som vuxen har det blivit bättre (inte minst har jag kommit på att det inte är en katastrof att sova för lite en natt, i normala fall sover man desto bättre nästa) och något jag kan leva med. Men morgontröttheten hatar jag, hade gjort vad som helst för att byta bort den.
2007-03-08
Äta själv
Q äter dåligt just nu. Det vill säga för att vara han. Vi är bortskämda med att han är så matglad. Välling klunkar han i sig med god aptit, men burkmaten tröttnar han på efter fyra skedar, och börjar kladda och spotta.
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Äta själv
Q äter dåligt just nu. Det vill säga för att vara han. Vi är bortskämda med att han är så matglad. Välling klunkar han i sig med god aptit, men burkmaten tröttnar han på efter fyra skedar, och börjar kladda och spotta.
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
Jag var på BVC idag och passade på att fråga om den dåliga aptiten samt diarrén som inte vill ge med sig. Jag fick bekräftat det jag trodde, att det förmodligen beror på förkylningen som fortfarande hänger i. Jag är själv inte helt återställd ännu och Q blev sjuk ett par dagar efter mig. Sköterskan bekräftade att vi gör rätt som ger honom majsvälling så mycket han vill ha - "äta från kostcirkelns alla delar får man göra när man är frisk".
Men jag misstänker att Q:s bristande intresse beror på en annan sak: han vill äta själv. Får han en banan eller en smörgås tröttnar han inte på samma sätt som på skedmat. Han är nu ett år vilket betyder att han kan äta i princip samma mat som vi, men med lite mera fett. Men hans sked- och gaffelföring lämnar ännu övrigt att önska, så jag funderar som bäst på bra plockmat. Tips någon på mat som går att äta med fingrarna gärna utan att kladda ner hela bohaget?
2007-03-07
Träningstankar
Jag borde verkligen komma igång och träna igen. Jag bär på några kilo för mycket, även om jag tagit ett policybeslut att inte tänka på min vikt. Synnerligen politiskt inkorrekt och hälsovådligt, men jag är så jäkla TRÖTT på tanken att jag nojat över och försökt åtgärda min vikt i mer än tio år, och vad har hänt? Jo, den har ökat! Tänk på all förspilld kvinnokraft som går åt till att ha ångest över att man är för tjock!
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Träningstankar
Jag borde verkligen komma igång och träna igen. Jag bär på några kilo för mycket, även om jag tagit ett policybeslut att inte tänka på min vikt. Synnerligen politiskt inkorrekt och hälsovådligt, men jag är så jäkla TRÖTT på tanken att jag nojat över och försökt åtgärda min vikt i mer än tio år, och vad har hänt? Jo, den har ökat! Tänk på all förspilld kvinnokraft som går åt till att ha ångest över att man är för tjock!
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
Det är alltså inte av viktminskningsskäl jag vill börja träna igen. Det är för att jag mår bra av det. Egentligen är det rätt otroligt att jag har kommit till denna insikt, för mina idrottslärare gjorde sitt bästa för att banka rörelseglädje och fysiskt självförtroende ur mig. Jag var ingen lätt elev, det medges. Stark vilja och kass grovmotorik. Men de kunde ha försökt på något annat sätt.
När skolan var slut höll jag mig borta från allt vad motion heter i fem år. Sedan började jag försiktigt med Friskisgympa. Det tog ytterligare fem år innan jag började njuta av det. Under dessa år var det mitt överjag som tvingade mig dit, samt vetskapen om att jag skulle känna mig duktig efteråt.
Det var under de mörka åren som jag upptäckte att gympandet fick hela tillvaron att bli lite ljusare. Rörelse motverkar depression, jag kan intyga att det är sant. När jag väl hade hittat mina favoritpass var det (nåja, nästan!) alltid kul att gå dit, kul under tiden, och väldigt skönt efteråt.
Tyvärr har tränandet fått sig en knäck de senaste åren. Det började redan när vi flyttade till Stockholm, jag har fortfarande inte hittat något favoritpass här. Ett sånt där man skrattar överraskat åt ledarens musikval och inte känner hur trött man är förrän mot slutet, och då känns det inte så svårt att pressa sig att göra det sista. Ett pass där det inte spelas Tomas Ledin!
Sedan jag blev sjuk i somras har jag inte besökt Friskis alls. Nu kan jag inte längre skylla på snubbliga domnande fötter, så jag borde släpa mig dit. Men det tar emot. Vart har träningsglädjen tagit vägen?
Jag funderar på om jag borde prova något annat. Kanske strunta helt i gruppträning och träna på egen hand? (Fast hurdå? Stavgång funkar ju men ger inte samma kick. Och så har vi den berömda komma-iväg-faktorn som försvinner när man inte har en tid att passa.) Fimpa Friskis och prova något glassigt gym? (Men jag gillar ju Friskis avslappnade attityd! Och de glassiga kedjorna är så sjukt dyra!) Testa spinning som alla säger ska vara så himla kul? (Äehh, ja jo det borde jag kanske göra. Känner mig inte speciellt inspirerad men kommer inte på någotn bra ursäkt. Jo förresten: nu blir det snart vår och då vill jag inte vara instängd i en äcklig träningslokal på kvällarna. Dessutom är jag redan borta från Q en kväll i veckan när jag sjunger, ytterligare en kväll känns lite tungt.)
Ursäkter, ursäkter! Det återstår att se om jag hittar min förlorade motivation eller om det är barnvagsnpromenader som gäller i fortsättningen också.
2007-03-05
Att vara levande
Jag har just läst en bok med denna titel. Den är skriven av en läkare och utgår från berättelser om patienter han mött. Man kan säga att boken handlar om skillnaden mellan att vara vid liv och att vara levande. När svåra saker händer en kan man mista känslan av att vara levande, man upplever att man endast är vid liv.
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Att vara levande
Jag har just läst en bok med denna titel. Den är skriven av en läkare och utgår från berättelser om patienter han mött. Man kan säga att boken handlar om skillnaden mellan att vara vid liv och att vara levande. När svåra saker händer en kan man mista känslan av att vara levande, man upplever att man endast är vid liv.
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Syskon
Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
Syskon
Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)
Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.
Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.
Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.
Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?
Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.
Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.
De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.
För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.
Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.
Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?
2007-02-28
Eine kleine Listmusik eller nåt
Uppdateringarna haglar, det är väl säkert att ni hänger med i eldstormen och inte missar några gudsord? Jag sitter uppe och hostar och snorar och har roat mig med att svara på frågor. Tack för utmaningarna!
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"Till sådana tak dög inte tegelpannor utan" (papp, kan jag avslöja. En bok om att lägga tak, tillhör O.)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Gästsäng täckt av svärmors virkade överkast samt en källa till äktenskapligt gräl: en ohemul hög av pärmar, papper och tomma tidsskriftsamlare. NÄR ska han sortera dem?
3. Vad såg du senast på tv?
Jag hade gärna svarat Aktuellt, Babel och någon kreddig film men tyvärr: Cityakuten, Vänner, slutet på What about Brian.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Elva nåt.. 23:05
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Elvis på TV.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Meningslöst BVC-besök, återlämning av böcker till bibblan, handlade mat, köpte en snittblomma för att muntra upp mig. Det funkar alltid.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Odla.nu, har börjat drömma trädgårdsdrömmar igen. Någon som känner till en trevlig trädgårdsblogg med skruvad humor? (Kanske en inbyggd motsägelse?)
8. Vad har du på dig nu?
Trosor, ingen BH (vilket O sällan försummar att påpeka då det händer men idag har han inte gjort det, han måtte verkligen må risigt), jeans (i stl 42! Det har inte hänt på några år!), lila t-shirt dekorerad med snor och dregel (dock inte mitt eget!), blårandiga strumpor, till detta RÖD fleecetröja, huggen som hastigast eftersom jag frös. Tur att ingen ser mig.
9. Drömde du något i natt?
Säkert, men minns det inte. Minns nästan aldrig några drömmar, utom en gräslig för några år sedan.
10. När skrattade du senast?
Åt Q förstås. Som skrek argt eftersom han var övertrött. Jag hissade honom i luften vilket han älskar, men så lätt ska inte morsan tro att det går att blidka en envis pojke. Lösning: man skriker på nervägen och skrattar på uppvägen. Eller om det var tvärtom.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En himla massa böcker, vi är bibliofiler av stora mått. Ett barskåp som O har snickrat i sin ungdom. Ett foto av svärfar, död 2005. En oljemålning av norska lador typ Hötorgskonst fast rätt charmig. Ett inramat tryck föreställande en (schweizisk?) bondgård med ankdamm och tvättande husmor i förgrunden, plöjande bonde i bakgrunden. Anskrämlig men med visst affektionsvärde. Pappa fick den i 30-årspresent och jag minns den väl från min barndom. När mamma läste högt brukade jag föreställa mig att boken utspelades i tavlan. Liksom.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Q:s senaste bajsblöjor var rätt konstiga.. nä usch vilket trist svar. 7000 galna skidåkare med rimfrost i skäggen, räknas det? (O åkte Kortvasan i helgen).
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Rätt kul, fast har sett bättre. Frågan om klockan var ganska fånig.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Bio - Undergången. Tror jag. DVD - inte en aning. TV - Love Actually.
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Jag skulle starta någon sorts egen verksamhet, vill prova att jobba för mig själv. Jag skulle betala min snälla pappa de pengar jag är skyldig honom (vilket ska ske så snart huset är sålt) och lägga på lite som tack för att han alltid har ställt upp. Jag skulle bjuda den närmaste familjen på en riktigt fläskig månadslång lyxresa. Personlig kock har jag redan men en personlig tränare vore inte dumt. Pär som leder F&S torsdagspass på Eriksberg, om du mot förmodan läser detta (och jag blir multimiljonär) - jag har ett erbjudande till dig! Det finns ingen ledare i Stockholm som matchar ditt musikval.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Folk och folk.. men de flesta som läser min blogg vet nog inte att jag är en hopplös nagelbitare. Mina naglar är superkorta. Vilket får till följd att jag avskyr långa naglar på andra, tycker att det är äckligt. Särskilt på karlar. Uäh.
17. Tycker du om att dansa?
I teorin ja. Med rätt sällskap och rätt musik. Jag önskar att jag kunde dansa riktig fösdans och jag önskar att jag var mindre självmedveten på dansgolvet, man har roligare då.
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Q heter det han gör vilket jag lagt ut texten om rätt nyligen. Fanns det ett namn som betydde jävligt efterlängtad hade det legat bra till. Just nu är det inte aktuellt med fler barn så vi har tid att fundera.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Har redan gjort det flera gånger, USA, Spanien, Tyskland, Italien. De senare bara i några månader men i alla fall. Nu kompliceras läget av att vi har en liten Q men om vi skulle få frågan skulle vi definitivt överväga den. Men jag skulle inte emigrera för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Trodde du inte va?! Välkommen in, de väntar på dig!"
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Alltså, detta är jag lite neurotisk med. Jag vill inte att någon särskild ska svara. Alla som vill! Alla får vara med och leka! Alla får påsar! Det är kul med listor men det väcker en del högstadieminnen till liv. Knäppt och överkänsligt, ja kanske.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"Till sådana tak dög inte tegelpannor utan" (papp, kan jag avslöja. En bok om att lägga tak, tillhör O.)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Gästsäng täckt av svärmors virkade överkast samt en källa till äktenskapligt gräl: en ohemul hög av pärmar, papper och tomma tidsskriftsamlare. NÄR ska han sortera dem?
3. Vad såg du senast på tv?
Jag hade gärna svarat Aktuellt, Babel och någon kreddig film men tyvärr: Cityakuten, Vänner, slutet på What about Brian.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Elva nåt.. 23:05
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Elvis på TV.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Meningslöst BVC-besök, återlämning av böcker till bibblan, handlade mat, köpte en snittblomma för att muntra upp mig. Det funkar alltid.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Odla.nu, har börjat drömma trädgårdsdrömmar igen. Någon som känner till en trevlig trädgårdsblogg med skruvad humor? (Kanske en inbyggd motsägelse?)
8. Vad har du på dig nu?
Trosor, ingen BH (vilket O sällan försummar att påpeka då det händer men idag har han inte gjort det, han måtte verkligen må risigt), jeans (i stl 42! Det har inte hänt på några år!), lila t-shirt dekorerad med snor och dregel (dock inte mitt eget!), blårandiga strumpor, till detta RÖD fleecetröja, huggen som hastigast eftersom jag frös. Tur att ingen ser mig.
9. Drömde du något i natt?
Säkert, men minns det inte. Minns nästan aldrig några drömmar, utom en gräslig för några år sedan.
10. När skrattade du senast?
Åt Q förstås. Som skrek argt eftersom han var övertrött. Jag hissade honom i luften vilket han älskar, men så lätt ska inte morsan tro att det går att blidka en envis pojke. Lösning: man skriker på nervägen och skrattar på uppvägen. Eller om det var tvärtom.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En himla massa böcker, vi är bibliofiler av stora mått. Ett barskåp som O har snickrat i sin ungdom. Ett foto av svärfar, död 2005. En oljemålning av norska lador typ Hötorgskonst fast rätt charmig. Ett inramat tryck föreställande en (schweizisk?) bondgård med ankdamm och tvättande husmor i förgrunden, plöjande bonde i bakgrunden. Anskrämlig men med visst affektionsvärde. Pappa fick den i 30-årspresent och jag minns den väl från min barndom. När mamma läste högt brukade jag föreställa mig att boken utspelades i tavlan. Liksom.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Q:s senaste bajsblöjor var rätt konstiga.. nä usch vilket trist svar. 7000 galna skidåkare med rimfrost i skäggen, räknas det? (O åkte Kortvasan i helgen).
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Rätt kul, fast har sett bättre. Frågan om klockan var ganska fånig.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Bio - Undergången. Tror jag. DVD - inte en aning. TV - Love Actually.
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Jag skulle starta någon sorts egen verksamhet, vill prova att jobba för mig själv. Jag skulle betala min snälla pappa de pengar jag är skyldig honom (vilket ska ske så snart huset är sålt) och lägga på lite som tack för att han alltid har ställt upp. Jag skulle bjuda den närmaste familjen på en riktigt fläskig månadslång lyxresa. Personlig kock har jag redan men en personlig tränare vore inte dumt. Pär som leder F&S torsdagspass på Eriksberg, om du mot förmodan läser detta (och jag blir multimiljonär) - jag har ett erbjudande till dig! Det finns ingen ledare i Stockholm som matchar ditt musikval.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Folk och folk.. men de flesta som läser min blogg vet nog inte att jag är en hopplös nagelbitare. Mina naglar är superkorta. Vilket får till följd att jag avskyr långa naglar på andra, tycker att det är äckligt. Särskilt på karlar. Uäh.
17. Tycker du om att dansa?
I teorin ja. Med rätt sällskap och rätt musik. Jag önskar att jag kunde dansa riktig fösdans och jag önskar att jag var mindre självmedveten på dansgolvet, man har roligare då.
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Q heter det han gör vilket jag lagt ut texten om rätt nyligen. Fanns det ett namn som betydde jävligt efterlängtad hade det legat bra till. Just nu är det inte aktuellt med fler barn så vi har tid att fundera.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Har redan gjort det flera gånger, USA, Spanien, Tyskland, Italien. De senare bara i några månader men i alla fall. Nu kompliceras läget av att vi har en liten Q men om vi skulle få frågan skulle vi definitivt överväga den. Men jag skulle inte emigrera för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Trodde du inte va?! Välkommen in, de väntar på dig!"
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Alltså, detta är jag lite neurotisk med. Jag vill inte att någon särskild ska svara. Alla som vill! Alla får vara med och leka! Alla får påsar! Det är kul med listor men det väcker en del högstadieminnen till liv. Knäppt och överkänsligt, ja kanske.
Eine kleine Listmusik eller nåt
Uppdateringarna haglar, det är väl säkert att ni hänger med i eldstormen och inte missar några gudsord? Jag sitter uppe och hostar och snorar och har roat mig med att svara på frågor. Tack för utmaningarna!
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"Till sådana tak dög inte tegelpannor utan" (papp, kan jag avslöja. En bok om att lägga tak, tillhör O.)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Gästsäng täckt av svärmors virkade överkast samt en källa till äktenskapligt gräl: en ohemul hög av pärmar, papper och tomma tidsskriftsamlare. NÄR ska han sortera dem?
3. Vad såg du senast på tv?
Jag hade gärna svarat Aktuellt, Babel och någon kreddig film men tyvärr: Cityakuten, Vänner, slutet på What about Brian.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Elva nåt.. 23:05
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Elvis på TV.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Meningslöst BVC-besök, återlämning av böcker till bibblan, handlade mat, köpte en snittblomma för att muntra upp mig. Det funkar alltid.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Odla.nu, har börjat drömma trädgårdsdrömmar igen. Någon som känner till en trevlig trädgårdsblogg med skruvad humor? (Kanske en inbyggd motsägelse?)
8. Vad har du på dig nu?
Trosor, ingen BH (vilket O sällan försummar att påpeka då det händer men idag har han inte gjort det, han måtte verkligen må risigt), jeans (i stl 42! Det har inte hänt på några år!), lila t-shirt dekorerad med snor och dregel (dock inte mitt eget!), blårandiga strumpor, till detta RÖD fleecetröja, huggen som hastigast eftersom jag frös. Tur att ingen ser mig.
9. Drömde du något i natt?
Säkert, men minns det inte. Minns nästan aldrig några drömmar, utom en gräslig för några år sedan.
10. När skrattade du senast?
Åt Q förstås. Som skrek argt eftersom han var övertrött. Jag hissade honom i luften vilket han älskar, men så lätt ska inte morsan tro att det går att blidka en envis pojke. Lösning: man skriker på nervägen och skrattar på uppvägen. Eller om det var tvärtom.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En himla massa böcker, vi är bibliofiler av stora mått. Ett barskåp som O har snickrat i sin ungdom. Ett foto av svärfar, död 2005. En oljemålning av norska lador typ Hötorgskonst fast rätt charmig. Ett inramat tryck föreställande en (schweizisk?) bondgård med ankdamm och tvättande husmor i förgrunden, plöjande bonde i bakgrunden. Anskrämlig men med visst affektionsvärde. Pappa fick den i 30-årspresent och jag minns den väl från min barndom. När mamma läste högt brukade jag föreställa mig att boken utspelades i tavlan. Liksom.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Q:s senaste bajsblöjor var rätt konstiga.. nä usch vilket trist svar. 7000 galna skidåkare med rimfrost i skäggen, räknas det? (O åkte Kortvasan i helgen).
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Rätt kul, fast har sett bättre. Frågan om klockan var ganska fånig.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Bio - Undergången. Tror jag. DVD - inte en aning. TV - Love Actually.
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Jag skulle starta någon sorts egen verksamhet, vill prova att jobba för mig själv. Jag skulle betala min snälla pappa de pengar jag är skyldig honom (vilket ska ske så snart huset är sålt) och lägga på lite som tack för att han alltid har ställt upp. Jag skulle bjuda den närmaste familjen på en riktigt fläskig månadslång lyxresa. Personlig kock har jag redan men en personlig tränare vore inte dumt. Pär som leder F&S torsdagspass på Eriksberg, om du mot förmodan läser detta (och jag blir multimiljonär) - jag har ett erbjudande till dig! Det finns ingen ledare i Stockholm som matchar ditt musikval.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Folk och folk.. men de flesta som läser min blogg vet nog inte att jag är en hopplös nagelbitare. Mina naglar är superkorta. Vilket får till följd att jag avskyr långa naglar på andra, tycker att det är äckligt. Särskilt på karlar. Uäh.
17. Tycker du om att dansa?
I teorin ja. Med rätt sällskap och rätt musik. Jag önskar att jag kunde dansa riktig fösdans och jag önskar att jag var mindre självmedveten på dansgolvet, man har roligare då.
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Q heter det han gör vilket jag lagt ut texten om rätt nyligen. Fanns det ett namn som betydde jävligt efterlängtad hade det legat bra till. Just nu är det inte aktuellt med fler barn så vi har tid att fundera.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Har redan gjort det flera gånger, USA, Spanien, Tyskland, Italien. De senare bara i några månader men i alla fall. Nu kompliceras läget av att vi har en liten Q men om vi skulle få frågan skulle vi definitivt överväga den. Men jag skulle inte emigrera för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Trodde du inte va?! Välkommen in, de väntar på dig!"
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Alltså, detta är jag lite neurotisk med. Jag vill inte att någon särskild ska svara. Alla som vill! Alla får vara med och leka! Alla får påsar! Det är kul med listor men det väcker en del högstadieminnen till liv. Knäppt och överkänsligt, ja kanske.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"Till sådana tak dög inte tegelpannor utan" (papp, kan jag avslöja. En bok om att lägga tak, tillhör O.)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Gästsäng täckt av svärmors virkade överkast samt en källa till äktenskapligt gräl: en ohemul hög av pärmar, papper och tomma tidsskriftsamlare. NÄR ska han sortera dem?
3. Vad såg du senast på tv?
Jag hade gärna svarat Aktuellt, Babel och någon kreddig film men tyvärr: Cityakuten, Vänner, slutet på What about Brian.
4. Utan att se efter gissa vad klockan är?
Elva nåt.. 23:05
5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Elvis på TV.
6. När du senast var ute vad gjorde du då?
Meningslöst BVC-besök, återlämning av böcker till bibblan, handlade mat, köpte en snittblomma för att muntra upp mig. Det funkar alltid.
7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Odla.nu, har börjat drömma trädgårdsdrömmar igen. Någon som känner till en trevlig trädgårdsblogg med skruvad humor? (Kanske en inbyggd motsägelse?)
8. Vad har du på dig nu?
Trosor, ingen BH (vilket O sällan försummar att påpeka då det händer men idag har han inte gjort det, han måtte verkligen må risigt), jeans (i stl 42! Det har inte hänt på några år!), lila t-shirt dekorerad med snor och dregel (dock inte mitt eget!), blårandiga strumpor, till detta RÖD fleecetröja, huggen som hastigast eftersom jag frös. Tur att ingen ser mig.
9. Drömde du något i natt?
Säkert, men minns det inte. Minns nästan aldrig några drömmar, utom en gräslig för några år sedan.
10. När skrattade du senast?
Åt Q förstås. Som skrek argt eftersom han var övertrött. Jag hissade honom i luften vilket han älskar, men så lätt ska inte morsan tro att det går att blidka en envis pojke. Lösning: man skriker på nervägen och skrattar på uppvägen. Eller om det var tvärtom.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En himla massa böcker, vi är bibliofiler av stora mått. Ett barskåp som O har snickrat i sin ungdom. Ett foto av svärfar, död 2005. En oljemålning av norska lador typ Hötorgskonst fast rätt charmig. Ett inramat tryck föreställande en (schweizisk?) bondgård med ankdamm och tvättande husmor i förgrunden, plöjande bonde i bakgrunden. Anskrämlig men med visst affektionsvärde. Pappa fick den i 30-årspresent och jag minns den väl från min barndom. När mamma läste högt brukade jag föreställa mig att boken utspelades i tavlan. Liksom.
12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Q:s senaste bajsblöjor var rätt konstiga.. nä usch vilket trist svar. 7000 galna skidåkare med rimfrost i skäggen, räknas det? (O åkte Kortvasan i helgen).
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Rätt kul, fast har sett bättre. Frågan om klockan var ganska fånig.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Bio - Undergången. Tror jag. DVD - inte en aning. TV - Love Actually.
15. Om du blev multimiljonär - vad skulle du köpa då?
Jag skulle starta någon sorts egen verksamhet, vill prova att jobba för mig själv. Jag skulle betala min snälla pappa de pengar jag är skyldig honom (vilket ska ske så snart huset är sålt) och lägga på lite som tack för att han alltid har ställt upp. Jag skulle bjuda den närmaste familjen på en riktigt fläskig månadslång lyxresa. Personlig kock har jag redan men en personlig tränare vore inte dumt. Pär som leder F&S torsdagspass på Eriksberg, om du mot förmodan läser detta (och jag blir multimiljonär) - jag har ett erbjudande till dig! Det finns ingen ledare i Stockholm som matchar ditt musikval.
16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Folk och folk.. men de flesta som läser min blogg vet nog inte att jag är en hopplös nagelbitare. Mina naglar är superkorta. Vilket får till följd att jag avskyr långa naglar på andra, tycker att det är äckligt. Särskilt på karlar. Uäh.
17. Tycker du om att dansa?
I teorin ja. Med rätt sällskap och rätt musik. Jag önskar att jag kunde dansa riktig fösdans och jag önskar att jag var mindre självmedveten på dansgolvet, man har roligare då.
18-19. Vad ska dina barn heta, pojke resp flicka?
Q heter det han gör vilket jag lagt ut texten om rätt nyligen. Fanns det ett namn som betydde jävligt efterlängtad hade det legat bra till. Just nu är det inte aktuellt med fler barn så vi har tid att fundera.
20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Har redan gjort det flera gånger, USA, Spanien, Tyskland, Italien. De senare bara i några månader men i alla fall. Nu kompliceras läget av att vi har en liten Q men om vi skulle få frågan skulle vi definitivt överväga den. Men jag skulle inte emigrera för gott.
21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Trodde du inte va?! Välkommen in, de väntar på dig!"
22. Vilka vill du ska svara på dessa frågor?
Alltså, detta är jag lite neurotisk med. Jag vill inte att någon särskild ska svara. Alla som vill! Alla får vara med och leka! Alla får påsar! Det är kul med listor men det väcker en del högstadieminnen till liv. Knäppt och överkänsligt, ja kanske.
Flyt i det stora, motigt i det lilla
Idag är det femton år sedan O och jag blev ihop. Det känns som att det var i ett annat liv, och det var det ju. Men det här livet är ännu bättre, och det är underbart att känna så efter en lång svacka!
Vi firar dagen med att hosta bronkerna ur oss. Imorse släpade vi oss mot bättre vetande till BVC där Q hade en tid. Inte smart, vi mådde båda skit när vi satt i väntrummet och väntade. Och väntade. Och väntade. Q lekte och kvittrade och slickade på BVC-leksakerna och fick säkert i sig en hoper nya otäcka bakterier. När jag efter tjugofem minuter haffade den förbiilande sköterskan visade det sig att det var den 28 MARS tiden var. Ridå.
Men vi har i alla fall köpt oss varsin semla för att fira dagen med. Att vara hemma båda två, att sova middag i två timmar med vår son mellan oss, att vakna av att någon klappar en på magen och skanderar "Mammammamm", är inte det ett bra sätt att fira så säg?
Förutom att det är jobbigt att vara sjuk så är det just nu lite nervöst också. I helgen ska vi nämligen ha halvstort ettårskalas för Q med en hel del vänner och släktingar inbjudna, flera kommer resande från annan ort. Det vore ju fatalt om vi inte då kunde stå uppsträckta och stråla lyckligt. Ettårskalas har jag tidigare svurit över på min bittra barnlösa tid. Jag tycker fortfarande att det är lite larvigt, men det finns en konkret orsak till att vi ställer till med det. I Korea är ettårsdagen en stor händelse. Barnet kläs upp i hanbok, den koreanska folkdräkten, och man bjuder in alla man känner på en överdådig fest, gärna på hyrd lokal. Q fick en hanbok i present av sin fostermamma, så självklart ska han ha den på lördag. O och jag gillar att ha kalas, vi är båda intresserade av andra kulturer. Klart vi ska ha koreansk ettårsfest!
Om vardagen är smått motsträvig så är Livet i det stora hela förvånansvärt medgörligt. Förutom femtonårsdagen har vi ytterligare två firanledningar: vi skrev som sagt kontrakt på sommarstugan igår och mäklaren i Göteborg mejlade och meddelade att han fått ett bud på det pris vi begärt för huset.
AC:s tidning Att adoptera kom igår. En stor del av den handlade om kötider. På mindre än ett år har väntetiderna för att adoptera ökat avsevärt, och de verkar inte minska. Jag tycker att AC förklarar orsakerna på ett bra sätt, och de motiverar också varför de inte rusar ut i världen och shoppar efter nya adoptionsländer. Tillgång och efterfrågan, svara på konsumenternas behov. Det funkar inte så i adoptionsvärlden. Jag önskar bara att de kunde förmedla detta till övriga media och folk i allmänhet. Vet inte hur många gånger jag har hört utsagan "världen är full av föräldralösa barn" (med darr på stämman). Jo, förvisso. Men bara en liten andel av dem är aktuella för internationell adoption.
Mitt i detta köelände fick vi vår son. För en gångs skull var det inget som sket sig i sista minuten. Det är rent obegripligt. Efter många år av totalt oflyt vände allting och blev rätt. Det är nästan så att jag blir religiös på kuppen.
Vi firar dagen med att hosta bronkerna ur oss. Imorse släpade vi oss mot bättre vetande till BVC där Q hade en tid. Inte smart, vi mådde båda skit när vi satt i väntrummet och väntade. Och väntade. Och väntade. Q lekte och kvittrade och slickade på BVC-leksakerna och fick säkert i sig en hoper nya otäcka bakterier. När jag efter tjugofem minuter haffade den förbiilande sköterskan visade det sig att det var den 28 MARS tiden var. Ridå.
Men vi har i alla fall köpt oss varsin semla för att fira dagen med. Att vara hemma båda två, att sova middag i två timmar med vår son mellan oss, att vakna av att någon klappar en på magen och skanderar "Mammammamm", är inte det ett bra sätt att fira så säg?
Förutom att det är jobbigt att vara sjuk så är det just nu lite nervöst också. I helgen ska vi nämligen ha halvstort ettårskalas för Q med en hel del vänner och släktingar inbjudna, flera kommer resande från annan ort. Det vore ju fatalt om vi inte då kunde stå uppsträckta och stråla lyckligt. Ettårskalas har jag tidigare svurit över på min bittra barnlösa tid. Jag tycker fortfarande att det är lite larvigt, men det finns en konkret orsak till att vi ställer till med det. I Korea är ettårsdagen en stor händelse. Barnet kläs upp i hanbok, den koreanska folkdräkten, och man bjuder in alla man känner på en överdådig fest, gärna på hyrd lokal. Q fick en hanbok i present av sin fostermamma, så självklart ska han ha den på lördag. O och jag gillar att ha kalas, vi är båda intresserade av andra kulturer. Klart vi ska ha koreansk ettårsfest!
Om vardagen är smått motsträvig så är Livet i det stora hela förvånansvärt medgörligt. Förutom femtonårsdagen har vi ytterligare två firanledningar: vi skrev som sagt kontrakt på sommarstugan igår och mäklaren i Göteborg mejlade och meddelade att han fått ett bud på det pris vi begärt för huset.
AC:s tidning Att adoptera kom igår. En stor del av den handlade om kötider. På mindre än ett år har väntetiderna för att adoptera ökat avsevärt, och de verkar inte minska. Jag tycker att AC förklarar orsakerna på ett bra sätt, och de motiverar också varför de inte rusar ut i världen och shoppar efter nya adoptionsländer. Tillgång och efterfrågan, svara på konsumenternas behov. Det funkar inte så i adoptionsvärlden. Jag önskar bara att de kunde förmedla detta till övriga media och folk i allmänhet. Vet inte hur många gånger jag har hört utsagan "världen är full av föräldralösa barn" (med darr på stämman). Jo, förvisso. Men bara en liten andel av dem är aktuella för internationell adoption.
Mitt i detta köelände fick vi vår son. För en gångs skull var det inget som sket sig i sista minuten. Det är rent obegripligt. Efter många år av totalt oflyt vände allting och blev rätt. Det är nästan så att jag blir religiös på kuppen.
Flyt i det stora, motigt i det lilla
Idag är det femton år sedan O och jag blev ihop. Det känns som att det var i ett annat liv, och det var det ju. Men det här livet är ännu bättre, och det är underbart att känna så efter en lång svacka!
Vi firar dagen med att hosta bronkerna ur oss. Imorse släpade vi oss mot bättre vetande till BVC där Q hade en tid. Inte smart, vi mådde båda skit när vi satt i väntrummet och väntade. Och väntade. Och väntade. Q lekte och kvittrade och slickade på BVC-leksakerna och fick säkert i sig en hoper nya otäcka bakterier. När jag efter tjugofem minuter haffade den förbiilande sköterskan visade det sig att det var den 28 MARS tiden var. Ridå.
Men vi har i alla fall köpt oss varsin semla för att fira dagen med. Att vara hemma båda två, att sova middag i två timmar med vår son mellan oss, att vakna av att någon klappar en på magen och skanderar "Mammammamm", är inte det ett bra sätt att fira så säg?
Förutom att det är jobbigt att vara sjuk så är det just nu lite nervöst också. I helgen ska vi nämligen ha halvstort ettårskalas för Q med en hel del vänner och släktingar inbjudna, flera kommer resande från annan ort. Det vore ju fatalt om vi inte då kunde stå uppsträckta och stråla lyckligt. Ettårskalas har jag tidigare svurit över på min bittra barnlösa tid. Jag tycker fortfarande att det är lite larvigt, men det finns en konkret orsak till att vi ställer till med det. I Korea är ettårsdagen en stor händelse. Barnet kläs upp i hanbok, den koreanska folkdräkten, och man bjuder in alla man känner på en överdådig fest, gärna på hyrd lokal. Q fick en hanbok i present av sin fostermamma, så självklart ska han ha den på lördag. O och jag gillar att ha kalas, vi är båda intresserade av andra kulturer. Klart vi ska ha koreansk ettårsfest!
Om vardagen är smått motsträvig så är Livet i det stora hela förvånansvärt medgörligt. Förutom femtonårsdagen har vi ytterligare två firanledningar: vi skrev som sagt kontrakt på sommarstugan igår och mäklaren i Göteborg mejlade och meddelade att han fått ett bud på det pris vi begärt för huset.
AC:s tidning Att adoptera kom igår. En stor del av den handlade om kötider. På mindre än ett år har väntetiderna för att adoptera ökat avsevärt, och de verkar inte minska. Jag tycker att AC förklarar orsakerna på ett bra sätt, och de motiverar också varför de inte rusar ut i världen och shoppar efter nya adoptionsländer. Tillgång och efterfrågan, svara på konsumenternas behov. Det funkar inte så i adoptionsvärlden. Jag önskar bara att de kunde förmedla detta till övriga media och folk i allmänhet. Vet inte hur många gånger jag har hört utsagan "världen är full av föräldralösa barn" (med darr på stämman). Jo, förvisso. Men bara en liten andel av dem är aktuella för internationell adoption.
Mitt i detta köelände fick vi vår son. För en gångs skull var det inget som sket sig i sista minuten. Det är rent obegripligt. Efter många år av totalt oflyt vände allting och blev rätt. Det är nästan så att jag blir religiös på kuppen.
Vi firar dagen med att hosta bronkerna ur oss. Imorse släpade vi oss mot bättre vetande till BVC där Q hade en tid. Inte smart, vi mådde båda skit när vi satt i väntrummet och väntade. Och väntade. Och väntade. Q lekte och kvittrade och slickade på BVC-leksakerna och fick säkert i sig en hoper nya otäcka bakterier. När jag efter tjugofem minuter haffade den förbiilande sköterskan visade det sig att det var den 28 MARS tiden var. Ridå.
Men vi har i alla fall köpt oss varsin semla för att fira dagen med. Att vara hemma båda två, att sova middag i två timmar med vår son mellan oss, att vakna av att någon klappar en på magen och skanderar "Mammammamm", är inte det ett bra sätt att fira så säg?
Förutom att det är jobbigt att vara sjuk så är det just nu lite nervöst också. I helgen ska vi nämligen ha halvstort ettårskalas för Q med en hel del vänner och släktingar inbjudna, flera kommer resande från annan ort. Det vore ju fatalt om vi inte då kunde stå uppsträckta och stråla lyckligt. Ettårskalas har jag tidigare svurit över på min bittra barnlösa tid. Jag tycker fortfarande att det är lite larvigt, men det finns en konkret orsak till att vi ställer till med det. I Korea är ettårsdagen en stor händelse. Barnet kläs upp i hanbok, den koreanska folkdräkten, och man bjuder in alla man känner på en överdådig fest, gärna på hyrd lokal. Q fick en hanbok i present av sin fostermamma, så självklart ska han ha den på lördag. O och jag gillar att ha kalas, vi är båda intresserade av andra kulturer. Klart vi ska ha koreansk ettårsfest!
Om vardagen är smått motsträvig så är Livet i det stora hela förvånansvärt medgörligt. Förutom femtonårsdagen har vi ytterligare två firanledningar: vi skrev som sagt kontrakt på sommarstugan igår och mäklaren i Göteborg mejlade och meddelade att han fått ett bud på det pris vi begärt för huset.
AC:s tidning Att adoptera kom igår. En stor del av den handlade om kötider. På mindre än ett år har väntetiderna för att adoptera ökat avsevärt, och de verkar inte minska. Jag tycker att AC förklarar orsakerna på ett bra sätt, och de motiverar också varför de inte rusar ut i världen och shoppar efter nya adoptionsländer. Tillgång och efterfrågan, svara på konsumenternas behov. Det funkar inte så i adoptionsvärlden. Jag önskar bara att de kunde förmedla detta till övriga media och folk i allmänhet. Vet inte hur många gånger jag har hört utsagan "världen är full av föräldralösa barn" (med darr på stämman). Jo, förvisso. Men bara en liten andel av dem är aktuella för internationell adoption.
Mitt i detta köelände fick vi vår son. För en gångs skull var det inget som sket sig i sista minuten. Det är rent obegripligt. Efter många år av totalt oflyt vände allting och blev rätt. Det är nästan så att jag blir religiös på kuppen.
2007-02-27
Fotodagboken som kom av sig
Jag fick ett kul förslag på att ta en bild i timmen för att illustrera en dag med mig och Q. Började imorse men kom av mig, men så har dagen inte varit särskilt representativ heller. O och jag är sjuka, har feber och hosta. Vi har hystat Q mellan oss, den ene har (fortifierad med Alvedon) lekt någon timme medan den andre har sovit. Q själv är fortsatt snorig och hostar lite men verkar än så länge feberfri. Hoppas han slipper vår sjuka.
På kvällen knaprade vi i oss ytterligare febernedsättande och satte oss i bilen. Nu har vi skrivit kontrakt på sommarstugan! Jag har lite svårt att tro att det är sant. Först när besiktningen är överstånden och vi har fått nycklarna i vår hand kommer jag att våga tro på det.
Dagen började halv sju med att Q stökade runt i sängen och pladdrade. Oftast tar O första passet men han var så dålig imorse. En tydlig bajslukt drev mig ur sängen. Byte och sedan lite umgänge med en av favoritkompisarna: tvättmaskinen. Det är alltid lika kul att slamra med nappen inuti trumman.
Nästa bild, klockan är åtta och Q har fått morgongröt och fått på sig lite kläder. Den dagliga uppgiften att tömma kökshyllorna är snart avklarad.
Och där någonstans kroknade Helgas föresatser, hostan och febern tog över. Vi lämnar projektet en-bild-i-timmen med en meditativ bild: stilleben mot bakgrund av vinterlandskap. Notera den koreanska vällingdoseraren.
Jag gör ett nytt försök när vi är friska!
På kvällen knaprade vi i oss ytterligare febernedsättande och satte oss i bilen. Nu har vi skrivit kontrakt på sommarstugan! Jag har lite svårt att tro att det är sant. Först när besiktningen är överstånden och vi har fått nycklarna i vår hand kommer jag att våga tro på det.
Dagen började halv sju med att Q stökade runt i sängen och pladdrade. Oftast tar O första passet men han var så dålig imorse. En tydlig bajslukt drev mig ur sängen. Byte och sedan lite umgänge med en av favoritkompisarna: tvättmaskinen. Det är alltid lika kul att slamra med nappen inuti trumman.
Nästa bild, klockan är åtta och Q har fått morgongröt och fått på sig lite kläder. Den dagliga uppgiften att tömma kökshyllorna är snart avklarad.
Och där någonstans kroknade Helgas föresatser, hostan och febern tog över. Vi lämnar projektet en-bild-i-timmen med en meditativ bild: stilleben mot bakgrund av vinterlandskap. Notera den koreanska vällingdoseraren.
Jag gör ett nytt försök när vi är friska!
Fotodagboken som kom av sig
Jag fick ett kul förslag på att ta en bild i timmen för att illustrera en dag med mig och Q. Började imorse men kom av mig, men så har dagen inte varit särskilt representativ heller. O och jag är sjuka, har feber och hosta. Vi har hystat Q mellan oss, den ene har (fortifierad med Alvedon) lekt någon timme medan den andre har sovit. Q själv är fortsatt snorig och hostar lite men verkar än så länge feberfri. Hoppas han slipper vår sjuka.
På kvällen knaprade vi i oss ytterligare febernedsättande och satte oss i bilen. Nu har vi skrivit kontrakt på sommarstugan! Jag har lite svårt att tro att det är sant. Först när besiktningen är överstånden och vi har fått nycklarna i vår hand kommer jag att våga tro på det.
Dagen började halv sju med att Q stökade runt i sängen och pladdrade. Oftast tar O första passet men han var så dålig imorse. En tydlig bajslukt drev mig ur sängen. Byte och sedan lite umgänge med en av favoritkompisarna: tvättmaskinen. Det är alltid lika kul att slamra med nappen inuti trumman.
Nästa bild, klockan är åtta och Q har fått morgongröt och fått på sig lite kläder. Den dagliga uppgiften att tömma kökshyllorna är snart avklarad.
Och där någonstans kroknade Helgas föresatser, hostan och febern tog över. Vi lämnar projektet en-bild-i-timmen med en meditativ bild: stilleben mot bakgrund av vinterlandskap. Notera den koreanska vällingdoseraren.
Jag gör ett nytt försök när vi är friska!
På kvällen knaprade vi i oss ytterligare febernedsättande och satte oss i bilen. Nu har vi skrivit kontrakt på sommarstugan! Jag har lite svårt att tro att det är sant. Först när besiktningen är överstånden och vi har fått nycklarna i vår hand kommer jag att våga tro på det.
Dagen började halv sju med att Q stökade runt i sängen och pladdrade. Oftast tar O första passet men han var så dålig imorse. En tydlig bajslukt drev mig ur sängen. Byte och sedan lite umgänge med en av favoritkompisarna: tvättmaskinen. Det är alltid lika kul att slamra med nappen inuti trumman.
Nästa bild, klockan är åtta och Q har fått morgongröt och fått på sig lite kläder. Den dagliga uppgiften att tömma kökshyllorna är snart avklarad. Och där någonstans kroknade Helgas föresatser, hostan och febern tog över. Vi lämnar projektet en-bild-i-timmen med en meditativ bild: stilleben mot bakgrund av vinterlandskap. Notera den koreanska vällingdoseraren.Jag gör ett nytt försök när vi är friska!
2007-02-26
Empatiträning
En reflektion jag ofta gjort sedan vi fick Q är hur mycket ens känsloliv utvecklas med barn. (Mitt kanske mer än andras? Sorgen över barnlösheten förstärkte inte precis min empati och generositet. Den gjorde mig ganska snäv och självcentrerad. Visserligen är väl småbarnsföräldrar de mest egotrippade och självupptagna som finns - förutom möjligen pensionärer - och jag är säkert inget undantag, men det känns i alla fall som att jag har blommat upp och kan se andra människor och inte bara mitt eget elände. För det är över nu! Och fy fan vad skönt det är!!)
Att umgås med en nästan-ettåring är rena empatiövningen. Vad känner han? Det är oftast rätt uppenbart. Men varför känner han så? Hur tänker han? Hur upplever han världen? Hur uppfattar han mig? Hur kan jag påverka hans känslor och beteende? Hur påverkar han mig?
Till exempel kom det som en uppenbarelse att Q:s av mig upplevda gnällighet har mer med min än med hans dagsform att göra. Om jag är grinig och otålig blir han garanterat klängig och besvärlig. Om jag är disträ eller rent avvisande blir han krävande. Det blir lätt en ond cirkel. Som tur är går det att skapa en god cirkel också. Ögonkontakt, kroppskontakt, lägga undan det jag håller på med i bara någon minut för att småprata och gulla, sätta mig ner med honom på golvet. (Fast häromdagen när jag lånat Guillous senaste från biblioteket tyckte Q definitivt att jag var en tråkig mamma).
Ibland känner jag mig begränsad, det är bara att erkänna. Men oftare slås jag av hur följsam Q är. Han anpassar sig till mig och till O, till våra vanor och dygnsrytmer. Han följer glatt med på alla möjliga utflykter. Vi har bytt blöjor på otaliga offentliga toaletter, i bilen, i skogen. Han har ätit välling och burkmat både varm och kall i bilen, på kafeer och restauranger, hemma hos kompisar. Han har somnat i många olika miljöer, men alltid i min eller O:s famn.
Man brukar säga att det är bra för barn att ha husdjur, det utvecklar deras empati och medkänsla. Jag raljerar lite ibland och säger att det är ungefär som att ha hund att ha barn, bara roligare. Jag tror att det är bra för vuxna att ha barn. I alla fall är det bra för mig.
Att umgås med en nästan-ettåring är rena empatiövningen. Vad känner han? Det är oftast rätt uppenbart. Men varför känner han så? Hur tänker han? Hur upplever han världen? Hur uppfattar han mig? Hur kan jag påverka hans känslor och beteende? Hur påverkar han mig?
Till exempel kom det som en uppenbarelse att Q:s av mig upplevda gnällighet har mer med min än med hans dagsform att göra. Om jag är grinig och otålig blir han garanterat klängig och besvärlig. Om jag är disträ eller rent avvisande blir han krävande. Det blir lätt en ond cirkel. Som tur är går det att skapa en god cirkel också. Ögonkontakt, kroppskontakt, lägga undan det jag håller på med i bara någon minut för att småprata och gulla, sätta mig ner med honom på golvet. (Fast häromdagen när jag lånat Guillous senaste från biblioteket tyckte Q definitivt att jag var en tråkig mamma).
Ibland känner jag mig begränsad, det är bara att erkänna. Men oftare slås jag av hur följsam Q är. Han anpassar sig till mig och till O, till våra vanor och dygnsrytmer. Han följer glatt med på alla möjliga utflykter. Vi har bytt blöjor på otaliga offentliga toaletter, i bilen, i skogen. Han har ätit välling och burkmat både varm och kall i bilen, på kafeer och restauranger, hemma hos kompisar. Han har somnat i många olika miljöer, men alltid i min eller O:s famn.
Man brukar säga att det är bra för barn att ha husdjur, det utvecklar deras empati och medkänsla. Jag raljerar lite ibland och säger att det är ungefär som att ha hund att ha barn, bara roligare. Jag tror att det är bra för vuxna att ha barn. I alla fall är det bra för mig.
Empatiträning
En reflektion jag ofta gjort sedan vi fick Q är hur mycket ens känsloliv utvecklas med barn. (Mitt kanske mer än andras? Sorgen över barnlösheten förstärkte inte precis min empati och generositet. Den gjorde mig ganska snäv och självcentrerad. Visserligen är väl småbarnsföräldrar de mest egotrippade och självupptagna som finns - förutom möjligen pensionärer - och jag är säkert inget undantag, men det känns i alla fall som att jag har blommat upp och kan se andra människor och inte bara mitt eget elände. För det är över nu! Och fy fan vad skönt det är!!)
Att umgås med en nästan-ettåring är rena empatiövningen. Vad känner han? Det är oftast rätt uppenbart. Men varför känner han så? Hur tänker han? Hur upplever han världen? Hur uppfattar han mig? Hur kan jag påverka hans känslor och beteende? Hur påverkar han mig?
Till exempel kom det som en uppenbarelse att Q:s av mig upplevda gnällighet har mer med min än med hans dagsform att göra. Om jag är grinig och otålig blir han garanterat klängig och besvärlig. Om jag är disträ eller rent avvisande blir han krävande. Det blir lätt en ond cirkel. Som tur är går det att skapa en god cirkel också. Ögonkontakt, kroppskontakt, lägga undan det jag håller på med i bara någon minut för att småprata och gulla, sätta mig ner med honom på golvet. (Fast häromdagen när jag lånat Guillous senaste från biblioteket tyckte Q definitivt att jag var en tråkig mamma).
Ibland känner jag mig begränsad, det är bara att erkänna. Men oftare slås jag av hur följsam Q är. Han anpassar sig till mig och till O, till våra vanor och dygnsrytmer. Han följer glatt med på alla möjliga utflykter. Vi har bytt blöjor på otaliga offentliga toaletter, i bilen, i skogen. Han har ätit välling och burkmat både varm och kall i bilen, på kafeer och restauranger, hemma hos kompisar. Han har somnat i många olika miljöer, men alltid i min eller O:s famn.
Man brukar säga att det är bra för barn att ha husdjur, det utvecklar deras empati och medkänsla. Jag raljerar lite ibland och säger att det är ungefär som att ha hund att ha barn, bara roligare. Jag tror att det är bra för vuxna att ha barn. I alla fall är det bra för mig.
Att umgås med en nästan-ettåring är rena empatiövningen. Vad känner han? Det är oftast rätt uppenbart. Men varför känner han så? Hur tänker han? Hur upplever han världen? Hur uppfattar han mig? Hur kan jag påverka hans känslor och beteende? Hur påverkar han mig?
Till exempel kom det som en uppenbarelse att Q:s av mig upplevda gnällighet har mer med min än med hans dagsform att göra. Om jag är grinig och otålig blir han garanterat klängig och besvärlig. Om jag är disträ eller rent avvisande blir han krävande. Det blir lätt en ond cirkel. Som tur är går det att skapa en god cirkel också. Ögonkontakt, kroppskontakt, lägga undan det jag håller på med i bara någon minut för att småprata och gulla, sätta mig ner med honom på golvet. (Fast häromdagen när jag lånat Guillous senaste från biblioteket tyckte Q definitivt att jag var en tråkig mamma).
Ibland känner jag mig begränsad, det är bara att erkänna. Men oftare slås jag av hur följsam Q är. Han anpassar sig till mig och till O, till våra vanor och dygnsrytmer. Han följer glatt med på alla möjliga utflykter. Vi har bytt blöjor på otaliga offentliga toaletter, i bilen, i skogen. Han har ätit välling och burkmat både varm och kall i bilen, på kafeer och restauranger, hemma hos kompisar. Han har somnat i många olika miljöer, men alltid i min eller O:s famn.
Man brukar säga att det är bra för barn att ha husdjur, det utvecklar deras empati och medkänsla. Jag raljerar lite ibland och säger att det är ungefär som att ha hund att ha barn, bara roligare. Jag tror att det är bra för vuxna att ha barn. I alla fall är det bra för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)