Förutom mammadrabbningen i helgen så har jobbet krånglat en del på sistone.
För en dryg månad sedan tog jag ju över ett projekt efter glade kollegan. Medan han var sjukskriven var herr Snäll projektledare, och han är milt sagt inte bra på den sysslan. Det var nog inte glade kollegan heller, men han fick sannerligen inte goda förutsättningar.
Vad det är som är fel på mitt jobb, exakt var det skevar, det har jag ännu inte lyckats sätta fingret på. Men jag vet ungefär åtminstone. Vår ledning är väldigt otydlig i sina direktiv. Styrgrupperna till projekten fungerar överhuvudtaget inte, medlemmarna har inte förstått sin roll som är att granska projektet och att bistå det om det behöver hjälp. Istället lassas allt ansvar över på projektledaren.
För knappt två veckor sedan hade vi möte i mitt projekt, och jag presenterade två heta potatisar. Först en uppdaterad tidplan, och då gick alla närvarande i taket. Sedan en uppdaterad tillverkningskostnad för produkten, och då gick folk genom taket.
Sedan var det full panik och pratades om omedelbar nedläggning av projektet. Kostnaden måste ner! Allt måste gå fortare!
Herr Snäll tog över och under veckan som följde ledde han en utredning om hur vi kan förenkla konstruktionen så att den blir billigare. Jag lät honom hållas fast det egentligen var mina domäner han var inne och klampade på. Men alla kostnader redovisas i en Excelkalkyl och herr Snäll är ingen stjärna på sånt. Han outsmartar inte mig i Excel.
I måndags hölls så ett informellt möte med styrgruppen där herr Snäll redovisade olika scenarion. Gör vi si sparar vi 2000, gör vi så sparar vi 700.
Jag retade mig på att hela mötet gick åt till att tjafsa om hundralappar och flyttade komponenter. Det finns annat att titta på, som att kraven kanske är för höga. Eller att styrgruppens bild av vad projektet ska leverera inte alls går ihop med vad projektgruppen faktiskt arbetar med. Eller att ungefär ett halvår gick förlorat medan glade kollegan ropade efter resurser som han aldrig fick. Nu påstås det att nödropen aldrig gick fram.
Och dessutom det fullkomligt självklara: gör vi ändringar i konstruktionen nu, så påverkas tidplanen. Förstås. VD såg sträng ut och sa att det är inte acceptabelt, då får vi sätta in fler resurser. (Vilket inte är en så självklar lösning som det kan låta. Tåget går inte fortare för att det finns fyra lokförare som kan köra. Vissa processer går inte att korta ner.) Mina andra invändningar ignorerades.
På måndagkvällen var jag ganska uppgiven och inte så lite irriterad.
Men på tisdag och onsdag laddade jag om. Då var nämligen hela ledningen borta på konferens. I lugn och ro konfererade jag med projektgruppen, och särskilt konstruktörerna Geni och Knarr. Som jag hade hoppats transformerades de. Geni gjorde plötsligt skäl för sitt namn, han var inte längre den hopplöse slarvern som alltid är försenad, som alltid har glömt något, vars arbete man alltid måste dubbelkolla. Och Knarr såg mig plötsligt i ögonen och var visserligen knarrig men inte grinig. De kom båda två med utmärkta synpunkter. Vi gör de här förenklingarna, de går fort att göra och sparar mycket. Den här å andra sidan är för riskabel, den struntar vi i.
Jag var nöjd efter mötet med dem, ännu gladare blev jag några timmar senare, när ett mejl från Knarr damp ner. Han formulerar sig bra, det har jag tänkt på innan. I mejlet hade han sammanfattat allt det vi pratat om. Det var bara att knycka. Eller nåja, korta ner, stuva om och översätta till engelska så hade jag presentationen klar för nästa möte med styrgruppen, på självaste valborgsmässoafton.
Imorse vaknade jag med nackspärr men vid gott mod. (Man blir inte annat än glad av att väckas av följande replik: "Vad har du gjort för att indoktrinera Q? När jag steg upp strax efter sex låg han och läste sin bok istället för att titta på TV, och nu sitter han och räknar matte!")
Strax efter min ankomst till jobbet kom så herr Snäll ångande. Han ville ställa in dagens möte. Ledningen hade pratat ihop sig under konferensen, de är hyfsat nöjda med kostnadssänkningarna. Vi fortsätter som planerat.
Ånätack så mycket. Fortsätta exakt hurdå? Vi har ju inte bestämt vilka ändringar vi ska genomföra, eller hur vi ska göra. Det är inte alls klart för mig, jag vill ha tydliga beslut och direktiv. Jag vill inte hamna i samma sits som glade kollegan gjorde. Här ska avkrävas beslut, och de ska dokumenteras!
Herr Snäll skruvade på sig men tittade snällt när jag visade honom presentationen som jag gjort med Knarrs benägna bistånd. Den tanken hade tydligen inte slagit honom, att vi arbetat vidare medan han varit borta. När jag var färdig sken han som en sol. Det där är ju jättebra!
Nu är det lunch men om en stund är det alltså möte. Jag tror att jag får som jag vill.
Sedan ska jag åka hem och göra yoga framför youtube för att lösa upp min stela nacke. Ikväll ska jag banne mig dricka vin och kanske rentav äta godis och skutta runt brasan som en annan häxa.
Imorgon lär Helga vara stillastående på grund av illamående.
Uppdaterad: Jag fick inte riktigt som jag ville. Nä, det gick visst inte att fatta beslut idag heller. Nytt möte nästa vecka. Nåja, en halv seger är också en seger och värd lite vin, godis och valborgsskutt.
2015-04-30
2015-04-28
Konfrontation
Herregud, vilken helg.. Vet knappt var jag ska börja.
Fredagen var en sådan där dag som bara ska överlevas. O var borta på konferens, mamma hade anlänt kvällen innan. På morgonen skjutsade jag henne och Y till extradagmamman (där han är varannan fredag) för att mamma skulle lära sig vägen så att hon skulle kunna hämta honom där på eftermiddagen. Dessutom instruerade jag henne angående vägen till kvällens begivenhet, först avvärjande ett antal av hennes egna idéer.
(- Jaha, då går jag ju till X-gatan först!
- Nej! (drar efter andan men blir avbruten)
- Inte det, jaså men då tar jag väl Y-vägen?
- NEJ! (igen...)
- Jamen först går jag till soptunnorna och svänger vänster!
- Va? Vadå soptunnor? Jaså, du menar återvinningsstationen. Men det blir ju bara en omväg.
- Nämen det blir det väl inte.
- Snälla mamma, var tyst en stund och lyssna på det jag försöker förklara för dig.)
Sedan for jag till jobbet och jobbade några timmar, med ganska hög irritationsnivå. Strax före tre slet jag mig och körde hem, parkerade, bytte skor, nappade åt mig en i förväg packad påse och hastade iväg till den lokal som jag i egenskap av klassförälder hyrt för kvällens disco för Q:s klass. Jag hade gjort minimala förberedelser, inte oroat mig särskilt alls, utan förlitat mig på att det mesta skulle gå att lösa på plats. Så skedde också. Klockan nio städade vi bort de sista popcornen och låste lokalen. Mamma hade en timme tidigare fraktat hem två svettiga ungar ("Det här var det bästa kalas jag har varit med om!") som hoppat och skuttat och dansat i timmar.
På lördag morgon packade jag matsäck åt Y, som hämtades av kompispappa till skogsmullegruppen. Därefter hann jag faktiskt läsa hela tidningen innan jag tog på mig stövlar och handskar och gick ut. Trädgårdshelg i bostadsrättsföreningen. Rosor skulle klippas, rönnar planteras, eklöv räfsas.
På lördagkvällen kom O hem och på söndagen jobbade vi båda två med trädgårdsarbetet, jag något mindre. Mamma hade planerat en utflykt tillsammans med pojkarna.
Det här låter ju idylliskt? Jovars. Men då har jag inte nämnt den underström av växande irritation och ångest som ledde till en explosion på söndagen.
Vad är problemet? Mamma, förstås. Mamma som är så ångestfylld och konstig och svår att avläsa att jag blir tokig. Min man förstås, som är så konstig och tvär och butter och svår att avläsa att jag blir galen.
När jag hade nattat två övertrötta pojkar på lördagkvällen (de hade förstås fått stanna uppe tills pappa kom hem och förstås blivit alldeles för trötta) och kom ut ur deras rum, möttes jag av mamma i pyjamas. Klockan var nio. Jag går och lägger mig nu! Jag hör ändå inte vad som sägs på teven eftersom jag inte får dra upp volymen. Därefter försvann hon in bakom stängd dörr till gästrummet.
O satt vid datorn och vände sig till mig. Hon blev arg på mig, jag bad henne dra ner volymen eftersom barnen inte hade somnat, och så bytte hon till någon reklamkanal där volymen var ännu högre, och jag sa till henne igen, och hon blev jättesårad, jag försökte förklara och ursäkta men hon ville inte lyssna utan gick bara sin väg.
Jaha. Suck. Jag kan väl föreställa mig scenen, men jag kan inte lika väl utnämna någon självklar syndabock.
O var mer än lovligt butter och grinig när han kom hem. Alla hade längtat efter honom, särskilt barnen, men han skällde för att de var för trötta och bråkiga. Och jag vet så väl hur arg och otrevlig han kan låta när han säger till om saker.
Å andra sidan är mamma och TV-volymen en historia för sig. Jag blåser bort när jag tittar på TV med henne, det gör närapå fysiskt ont. Det är otänkbart att ha den volymen när barnen ska somna, och knappast senare heller. Vi måste ju höra dem om de ropar. Hon vägrar att ha text-TV-texten på. Och hur jävla känslig får man vara egentligen? O anstränger sig faktiskt, det gör han. Han tackade fint för middagen som hon lagat, det gjorde han verkligen. (Fast det var gös med kapris och dåligt kokt potatis, han avskyr kapris och både han och jag förundras över att mamma aldrig serverar genomkokt potatis. Men givetvis teg han om detta.)
Nåja, jag försökte skaka av mig det hela. Det är inte mitt problem, det är deras. Eller? Jag hamnar mitt i korselden, och det gör ont. Jag försöker att inte försvara någon av dem, inte ta någons parti, medla lite lagom.
Men hur jag än gör blir det fel.
Söndagen randades, O var ute tidigt, därefter stormade barnen ut för att leka. Städhelg är strålande roligt, då är alla barn (och vuxna) ute, de varvar lekar med att hjälpa till med grävning och klippning. Men nu var det ju så att mamma hade en plan. Hon hade tänkt sig att ta med barnen på en utflykt och träffa gamla vänner, som medförde sina barnbarn. Skansen, hade vännerna föreslagit.
Jag var lite fundersam ända från början. Det är så typiskt mamma att göra upp sådana här planer utan att riktigt höra efter vad föremålen själva vill. Jag sa till henne innan att det är bäst att förbereda pojkarna så de vet vad som ska hända och är med på det. Jadå, jadå, det hade hon gjort.
Men redan tidigt på söndag morgon förklarade Y att han absolut inte ville följa med. Mamma försökte övertala honom men gav snart upp. Avsides sa jag till henne att det kanske inte är så dumt att det bara blir du och Q. Bägge ungarna tillsammans hela vägen på tunnelbana och spårvagn, det är inte enkelt. Roligt för Q också att ha mormor för sig själv.
Men när det var dags att åka var Q inte alls med på noterna. Han ville vara kvar hemma och leka med de andra barnen, och började gråta och skrika när jag bad honom följa med in för att byta jacka. Jag har inte fått vara med och bestämma detta! Jag vet inte vilka de där barnen är, jag vill inte träffa dem!
Mamma bevittnade scenen och sa med darrande röst att det är klart att du inte behöver följa med om du inte vill. Sedan gick hon ut ur rummet och grät. Förlåt men jag blir så besviken! Här försöker man göra något roligt, försöker göra sitt bästa.
Då brast det även för mig, jag lämnade gråtande (och i ärlighetens namn också trilskande) Q i hans rum och gick efter mamma.
Anstränger oss gör vi väl alla! Även jag! Även O! Jag blir galen på spänningarna mellan er, jag står inte ut längre! O är min man, far till mina barn, jag har valt att leva med honom, det måste du acceptera!
Det gör jag väl, utbrast mamma häpet. Nej, det känns inte så! Det är en ständig terrorbalans mellan er. Du om någon borde väl förstå, du som valde styvfar trots att det aldrig fungerade mellan honom och mig.
Mamma sjönk ner på en stol och såg slagen ut, och jag satte mig mittemot henne. Vid det här laget grät vi nog båda två. Det är ju det som är skavet i din och min relation, alltid, att du valde honom.
Nu får jag ångest, mumlade mamma. Ja, svarade jag. Det finns ingen människa som ger mig sådan ångest som O, sa hon sedan. Ingenting jag gör blir rätt, han gör mig så nervös.
Men han anstränger sig faktiskt, mamma. Han gör så gott han kan. Och dessutom mår han inte särskilt bra just nu.
Hur tror du jag mår då! Mamma. Här minns jag att jag lutade mig fram och såg henne i ögonen. Hur du mår, större delen av mitt liv har kretsat kring det. Jag vill att du ska må bra (sa jag det? Det gjorde jag väl?) men nu har jag en egen familj. Äntligen. Som måste fungera och som ska fungera.
Ja, ja, du är jätteduktig. Ja, det är jag. Faktiskt. Och utan vidare berättade jag om konfrontationen om O:s drickande i somras, att det plötsligt blev så självklart för mig att jag lämnar honom om han inte slutar, om den kalla ilskan, om att jag krävde terapi, om att han skulle ringa genast på måndag, och att han gjorde det.
Varför berättade jag? Ingen aning. Inte särskilt smart egentligen om jag vill höja O:s anseende hos mamma. Jag tror att jag ville berätta för henne att jag satte en gräns, den gräns jag önskar att hon hade satt mot styvfar. Eller så ville jag förmedla att mitt liv inte är så jävla rosenrött det heller, jag har fullt upp.
Jag berättade också om insikten jag fick efter att styvfar dött, att det troligen inte var jag som var grundproblemet till att det skevade mellan honom och mig. Så länge han mådde bra, funkade han och jag bra. När han var ångestriden och missbrukade kunde han inte vara snäll mot mig.
Jag förstod inte att du for så illa, sa mamma. Åja, svarade jag (fast jag inom mig tänkte att det gjorde du visst, vi har pratat om detta otaliga gånger), så farligt var det väl inte. Det var inte bra, men det är över nu. Jag är färdig med det. Men det jag faktiskt inte orkar eller vill bidra till, det är lovsångerna om honom. Det var helt okej att vara på begravningen och höra om hans goda sidor, även jag kände ju till dem, men gränsen gick vid ditt högtidstal där på kvällen när du ville ha min bekräftelse att allt var värt det.
Det hade hon förstås glömt.
Men mamma och O då. Vad hände egentligen, försökte jag fråga, de första åren efter att vi just träffats, kunde du inte nog prisa O, du höjde honom ständigt till skyarna?
Jag tror han började förakta mig, svarade mamma, han började tycka att jag är en fyllkärring.
Jag teg, för hon har ju rätt. Förakta är lite starkt, men nog kan O vara oförsonlig alltid. Och även om han själv inte är direkt obefläckad av alkohol så har han sannerligen inte levt rövare som hon.
Ändå, det var inte det jag frågade. Hur hennes syn på honom har ändrats, det svarade hon inte på. (Och jag tror vet vad O skulle svara. Hon har aldrig varit intresserad av mig som person. Just då råkade jag passa hennes bild av svärson men det gör jag inte längre. För den jag verkligen är duger inte.)
Hon tycker att han är bufflig och otrevlig och tar illa vid sig. (Och det är han. Men hon är också jävligt känslig.) Och jag vet inte varför det triggar mig så, men jag blir illa berörd när han ryar mot barnen. (Åhåhå. Detta från någon som röt till sin beskedliga dotter - inte hälften så provokativ som dottersönerna - så att rutorna skallrade. Jag har minst lika häftigt humör som O, och jag vet då sannerligen vem jag har det ifrån.)
O gör saker, sa jag. Han är inte så mycket för vackra ord. Min minnesbild av att växa upp med dig och styvfar var att det man sa var viktigare än det man gjorde. Bara man sa något vackert så blev det bra. Jag retar mig också på O:s bufflighet, men inte är det en slump att jag valt honom.
Ja, vad gör man efter en sammandrabbning som denna? Mamma tog sina ytterkläder och började långsamt gå mot tunnelbanan, ensam. Det såg ganska hjärtskärande ut.
Men jag hade en plan, möjligen alltför manipulativ. Jag gick in till Q som förstås hunnit lugna ner sig avsevärt. Jag tror att du kommer att få roligt om du följer med mormor. Men hon har ju redan gått, det är försent! Inte heller. Du och jag springer ikapp henne hur lätt som helst. Tänk vad glad hon kommer att bli.
Och det blev hon, när vi andfådda kom dundrade efter henne. De åkte till Skansen och var borta hela dagen och kom hem sent, trötta och glada. De fruktade barnbarnen var flickor yngre än Q, han solade sig i deras beundran. De hade till och med fått se lodjuren, som aldrig brukar visa sig. Q fick prova trädklättrarutrustning och klättrade högre än någon annan unge.
Men mamma och jag har inte pratat mer. Kanske borde vi det, kanske har vi sagt nog för tillfället. Dagen därpå åkte hon hem. Om en dryg månad fyller Y år, då kommer hon. Och i augusti ska hon bo hos oss i två veckor och hjälpa till med inskolningen.
Hur det blir då, får vi se.
Fredagen var en sådan där dag som bara ska överlevas. O var borta på konferens, mamma hade anlänt kvällen innan. På morgonen skjutsade jag henne och Y till extradagmamman (där han är varannan fredag) för att mamma skulle lära sig vägen så att hon skulle kunna hämta honom där på eftermiddagen. Dessutom instruerade jag henne angående vägen till kvällens begivenhet, först avvärjande ett antal av hennes egna idéer.
(- Jaha, då går jag ju till X-gatan först!
- Nej! (drar efter andan men blir avbruten)
- Inte det, jaså men då tar jag väl Y-vägen?
- NEJ! (igen...)
- Jamen först går jag till soptunnorna och svänger vänster!
- Va? Vadå soptunnor? Jaså, du menar återvinningsstationen. Men det blir ju bara en omväg.
- Nämen det blir det väl inte.
- Snälla mamma, var tyst en stund och lyssna på det jag försöker förklara för dig.)
Sedan for jag till jobbet och jobbade några timmar, med ganska hög irritationsnivå. Strax före tre slet jag mig och körde hem, parkerade, bytte skor, nappade åt mig en i förväg packad påse och hastade iväg till den lokal som jag i egenskap av klassförälder hyrt för kvällens disco för Q:s klass. Jag hade gjort minimala förberedelser, inte oroat mig särskilt alls, utan förlitat mig på att det mesta skulle gå att lösa på plats. Så skedde också. Klockan nio städade vi bort de sista popcornen och låste lokalen. Mamma hade en timme tidigare fraktat hem två svettiga ungar ("Det här var det bästa kalas jag har varit med om!") som hoppat och skuttat och dansat i timmar.
På lördag morgon packade jag matsäck åt Y, som hämtades av kompispappa till skogsmullegruppen. Därefter hann jag faktiskt läsa hela tidningen innan jag tog på mig stövlar och handskar och gick ut. Trädgårdshelg i bostadsrättsföreningen. Rosor skulle klippas, rönnar planteras, eklöv räfsas.
På lördagkvällen kom O hem och på söndagen jobbade vi båda två med trädgårdsarbetet, jag något mindre. Mamma hade planerat en utflykt tillsammans med pojkarna.
Det här låter ju idylliskt? Jovars. Men då har jag inte nämnt den underström av växande irritation och ångest som ledde till en explosion på söndagen.
Vad är problemet? Mamma, förstås. Mamma som är så ångestfylld och konstig och svår att avläsa att jag blir tokig. Min man förstås, som är så konstig och tvär och butter och svår att avläsa att jag blir galen.
När jag hade nattat två övertrötta pojkar på lördagkvällen (de hade förstås fått stanna uppe tills pappa kom hem och förstås blivit alldeles för trötta) och kom ut ur deras rum, möttes jag av mamma i pyjamas. Klockan var nio. Jag går och lägger mig nu! Jag hör ändå inte vad som sägs på teven eftersom jag inte får dra upp volymen. Därefter försvann hon in bakom stängd dörr till gästrummet.
O satt vid datorn och vände sig till mig. Hon blev arg på mig, jag bad henne dra ner volymen eftersom barnen inte hade somnat, och så bytte hon till någon reklamkanal där volymen var ännu högre, och jag sa till henne igen, och hon blev jättesårad, jag försökte förklara och ursäkta men hon ville inte lyssna utan gick bara sin väg.
Jaha. Suck. Jag kan väl föreställa mig scenen, men jag kan inte lika väl utnämna någon självklar syndabock.
O var mer än lovligt butter och grinig när han kom hem. Alla hade längtat efter honom, särskilt barnen, men han skällde för att de var för trötta och bråkiga. Och jag vet så väl hur arg och otrevlig han kan låta när han säger till om saker.
Å andra sidan är mamma och TV-volymen en historia för sig. Jag blåser bort när jag tittar på TV med henne, det gör närapå fysiskt ont. Det är otänkbart att ha den volymen när barnen ska somna, och knappast senare heller. Vi måste ju höra dem om de ropar. Hon vägrar att ha text-TV-texten på. Och hur jävla känslig får man vara egentligen? O anstränger sig faktiskt, det gör han. Han tackade fint för middagen som hon lagat, det gjorde han verkligen. (Fast det var gös med kapris och dåligt kokt potatis, han avskyr kapris och både han och jag förundras över att mamma aldrig serverar genomkokt potatis. Men givetvis teg han om detta.)
Nåja, jag försökte skaka av mig det hela. Det är inte mitt problem, det är deras. Eller? Jag hamnar mitt i korselden, och det gör ont. Jag försöker att inte försvara någon av dem, inte ta någons parti, medla lite lagom.
Men hur jag än gör blir det fel.
Söndagen randades, O var ute tidigt, därefter stormade barnen ut för att leka. Städhelg är strålande roligt, då är alla barn (och vuxna) ute, de varvar lekar med att hjälpa till med grävning och klippning. Men nu var det ju så att mamma hade en plan. Hon hade tänkt sig att ta med barnen på en utflykt och träffa gamla vänner, som medförde sina barnbarn. Skansen, hade vännerna föreslagit.
Jag var lite fundersam ända från början. Det är så typiskt mamma att göra upp sådana här planer utan att riktigt höra efter vad föremålen själva vill. Jag sa till henne innan att det är bäst att förbereda pojkarna så de vet vad som ska hända och är med på det. Jadå, jadå, det hade hon gjort.
Men redan tidigt på söndag morgon förklarade Y att han absolut inte ville följa med. Mamma försökte övertala honom men gav snart upp. Avsides sa jag till henne att det kanske inte är så dumt att det bara blir du och Q. Bägge ungarna tillsammans hela vägen på tunnelbana och spårvagn, det är inte enkelt. Roligt för Q också att ha mormor för sig själv.
Men när det var dags att åka var Q inte alls med på noterna. Han ville vara kvar hemma och leka med de andra barnen, och började gråta och skrika när jag bad honom följa med in för att byta jacka. Jag har inte fått vara med och bestämma detta! Jag vet inte vilka de där barnen är, jag vill inte träffa dem!
Mamma bevittnade scenen och sa med darrande röst att det är klart att du inte behöver följa med om du inte vill. Sedan gick hon ut ur rummet och grät. Förlåt men jag blir så besviken! Här försöker man göra något roligt, försöker göra sitt bästa.
Då brast det även för mig, jag lämnade gråtande (och i ärlighetens namn också trilskande) Q i hans rum och gick efter mamma.
Anstränger oss gör vi väl alla! Även jag! Även O! Jag blir galen på spänningarna mellan er, jag står inte ut längre! O är min man, far till mina barn, jag har valt att leva med honom, det måste du acceptera!
Det gör jag väl, utbrast mamma häpet. Nej, det känns inte så! Det är en ständig terrorbalans mellan er. Du om någon borde väl förstå, du som valde styvfar trots att det aldrig fungerade mellan honom och mig.
Mamma sjönk ner på en stol och såg slagen ut, och jag satte mig mittemot henne. Vid det här laget grät vi nog båda två. Det är ju det som är skavet i din och min relation, alltid, att du valde honom.
Nu får jag ångest, mumlade mamma. Ja, svarade jag. Det finns ingen människa som ger mig sådan ångest som O, sa hon sedan. Ingenting jag gör blir rätt, han gör mig så nervös.
Men han anstränger sig faktiskt, mamma. Han gör så gott han kan. Och dessutom mår han inte särskilt bra just nu.
Hur tror du jag mår då! Mamma. Här minns jag att jag lutade mig fram och såg henne i ögonen. Hur du mår, större delen av mitt liv har kretsat kring det. Jag vill att du ska må bra (sa jag det? Det gjorde jag väl?) men nu har jag en egen familj. Äntligen. Som måste fungera och som ska fungera.
Ja, ja, du är jätteduktig. Ja, det är jag. Faktiskt. Och utan vidare berättade jag om konfrontationen om O:s drickande i somras, att det plötsligt blev så självklart för mig att jag lämnar honom om han inte slutar, om den kalla ilskan, om att jag krävde terapi, om att han skulle ringa genast på måndag, och att han gjorde det.
Varför berättade jag? Ingen aning. Inte särskilt smart egentligen om jag vill höja O:s anseende hos mamma. Jag tror att jag ville berätta för henne att jag satte en gräns, den gräns jag önskar att hon hade satt mot styvfar. Eller så ville jag förmedla att mitt liv inte är så jävla rosenrött det heller, jag har fullt upp.
Jag berättade också om insikten jag fick efter att styvfar dött, att det troligen inte var jag som var grundproblemet till att det skevade mellan honom och mig. Så länge han mådde bra, funkade han och jag bra. När han var ångestriden och missbrukade kunde han inte vara snäll mot mig.
Jag förstod inte att du for så illa, sa mamma. Åja, svarade jag (fast jag inom mig tänkte att det gjorde du visst, vi har pratat om detta otaliga gånger), så farligt var det väl inte. Det var inte bra, men det är över nu. Jag är färdig med det. Men det jag faktiskt inte orkar eller vill bidra till, det är lovsångerna om honom. Det var helt okej att vara på begravningen och höra om hans goda sidor, även jag kände ju till dem, men gränsen gick vid ditt högtidstal där på kvällen när du ville ha min bekräftelse att allt var värt det.
Det hade hon förstås glömt.
Men mamma och O då. Vad hände egentligen, försökte jag fråga, de första åren efter att vi just träffats, kunde du inte nog prisa O, du höjde honom ständigt till skyarna?
Jag tror han började förakta mig, svarade mamma, han började tycka att jag är en fyllkärring.
Jag teg, för hon har ju rätt. Förakta är lite starkt, men nog kan O vara oförsonlig alltid. Och även om han själv inte är direkt obefläckad av alkohol så har han sannerligen inte levt rövare som hon.
Ändå, det var inte det jag frågade. Hur hennes syn på honom har ändrats, det svarade hon inte på. (Och jag tror vet vad O skulle svara. Hon har aldrig varit intresserad av mig som person. Just då råkade jag passa hennes bild av svärson men det gör jag inte längre. För den jag verkligen är duger inte.)
Hon tycker att han är bufflig och otrevlig och tar illa vid sig. (Och det är han. Men hon är också jävligt känslig.) Och jag vet inte varför det triggar mig så, men jag blir illa berörd när han ryar mot barnen. (Åhåhå. Detta från någon som röt till sin beskedliga dotter - inte hälften så provokativ som dottersönerna - så att rutorna skallrade. Jag har minst lika häftigt humör som O, och jag vet då sannerligen vem jag har det ifrån.)
O gör saker, sa jag. Han är inte så mycket för vackra ord. Min minnesbild av att växa upp med dig och styvfar var att det man sa var viktigare än det man gjorde. Bara man sa något vackert så blev det bra. Jag retar mig också på O:s bufflighet, men inte är det en slump att jag valt honom.
Ja, vad gör man efter en sammandrabbning som denna? Mamma tog sina ytterkläder och började långsamt gå mot tunnelbanan, ensam. Det såg ganska hjärtskärande ut.
Men jag hade en plan, möjligen alltför manipulativ. Jag gick in till Q som förstås hunnit lugna ner sig avsevärt. Jag tror att du kommer att få roligt om du följer med mormor. Men hon har ju redan gått, det är försent! Inte heller. Du och jag springer ikapp henne hur lätt som helst. Tänk vad glad hon kommer att bli.
Och det blev hon, när vi andfådda kom dundrade efter henne. De åkte till Skansen och var borta hela dagen och kom hem sent, trötta och glada. De fruktade barnbarnen var flickor yngre än Q, han solade sig i deras beundran. De hade till och med fått se lodjuren, som aldrig brukar visa sig. Q fick prova trädklättrarutrustning och klättrade högre än någon annan unge.
Men mamma och jag har inte pratat mer. Kanske borde vi det, kanske har vi sagt nog för tillfället. Dagen därpå åkte hon hem. Om en dryg månad fyller Y år, då kommer hon. Och i augusti ska hon bo hos oss i två veckor och hjälpa till med inskolningen.
Hur det blir då, får vi se.
Imorse.. och senare
Imorse vaknade jag med tryckande huvudvärk. Helgen som gick var... tröttande. Den förtjänar ett eget inlägg. Igår var jag på körrepetition, en intensiv sådan. Konserten nalkas, nu ska vi kunna alla stycken utantill och dessutom lägga till lite koreografi. Repet drog över tiden. Dessutom tog det över en jävla timme att åka hem, eftersom vi inte repade i vår vanliga lokal.
Och så är det jobbet, suck. Mer och mer inser jag att herr Snäll orsakar en stor del av mina problem. Det är en ganska smärtsam insikt, eftersom jag tycker bra om honom som person.
Med osviklig precision kände barnen av min sinnesstämning och krånglade, bråkade och kaxade sig extra mycket imorse.
Alltså var jag ganska blå när jag satt i bilen på väg till jobbet. Men jag försökte gaska upp mig: Nåja. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Jag sover bra i alla fall. Och så läser jag en bra bok just nu. Och så skiner solen, och fruktträden blommar.
Senare på dagen är jag inte mindre trött. Men huvudvärken är borta, den försvann under lunchens spinningpass, spänningshuvudvärk gör ju det. Och jag är något mindre uppgiven angående jobbet. Herr Snäll och resten av ledningen är borta på konferens. Jag kan i lugn och ro prata med min projektgrupp utan att han lägger sig i. Jag kan lugna dem och dämpa effekten av allt skitsnack som florerat den senaste veckan. Jag kan försäkra dem om att jag inte delar ledningens galna syn på tidplaner, men att jag behöver deras stöd för att kunna övertyga samma ledning om vad som är realistiskt och inte.
Och nu ska jag alldeles strax åka hem.
Och så är det jobbet, suck. Mer och mer inser jag att herr Snäll orsakar en stor del av mina problem. Det är en ganska smärtsam insikt, eftersom jag tycker bra om honom som person.
Med osviklig precision kände barnen av min sinnesstämning och krånglade, bråkade och kaxade sig extra mycket imorse.
Alltså var jag ganska blå när jag satt i bilen på väg till jobbet. Men jag försökte gaska upp mig: Nåja. Det kunde varit värre. Det har varit värre. Jag sover bra i alla fall. Och så läser jag en bra bok just nu. Och så skiner solen, och fruktträden blommar.
Senare på dagen är jag inte mindre trött. Men huvudvärken är borta, den försvann under lunchens spinningpass, spänningshuvudvärk gör ju det. Och jag är något mindre uppgiven angående jobbet. Herr Snäll och resten av ledningen är borta på konferens. Jag kan i lugn och ro prata med min projektgrupp utan att han lägger sig i. Jag kan lugna dem och dämpa effekten av allt skitsnack som florerat den senaste veckan. Jag kan försäkra dem om att jag inte delar ledningens galna syn på tidplaner, men att jag behöver deras stöd för att kunna övertyga samma ledning om vad som är realistiskt och inte.
Och nu ska jag alldeles strax åka hem.
2015-04-21
Läxa och sippor
"Den tidningen jag har valt heter KP och på framsidan är det en pojke som sitter i en fåtölj och ser ledsen ut och framför fåtöljen sitter en hund som inte ser lika ledsen ut men man kan aldrig veta hur hundar känner sig."
Och ja, vi vet att blåsippor är fridlysta. I Stockholms län i alla fall, trots att de blommar rikligt här.
Och ja, vi vet att blåsippor är fridlysta. I Stockholms län i alla fall, trots att de blommar rikligt här.
Multipelmelankoli
Nu har den börjat, den här fantastiska tiden. Var det lika vackert förra året? (Ja, förmodligen.)
Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.
Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.
Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?
Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)
Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.
Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.
Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.
Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.
Jag sitter vid köksbordet med öppen ytterdörr, sval luft letar sig in och smeker mina fötter. (Eventuellt gör grannkatten snart detsamma, jag har redan fått jaga ut honom en gång och mötts av lika delar förvåning och indignation.) Koltrastens sång ekar mellan huslängorna. Jag vet att scillan lyser blå i snåren, att vitsipporna just slagit ut, liksom de praktfulla orangeröda tulpanerna strax intill husväggen.
Y leker hos grannen, Q hos en kompis som bor lite längre bort, han ska hämtas efter middagen. O reste idag till Göteborg på konferens. Han har lovat att ta det lugnt och försöka vila upp sig, han är fortfarande sjukskriven på halvtid. Yrseln är bättre men inte borta och blodtrycket fortfarande högt.
Jag njuter av lugnet och naturens skönhet, det gör jag verkligen. Men alldeles bra är det inte, vad är det som trycker mig?
Oro för O förstås. Oro för pappa som visserligen mår bra (men hur länge?) och som inte svarade i telefon i söndags eller imorse men som skickade ett mejl idag med titeln Livstecken. Oro för lillasyster, ja inte så mycket kanske. Hon är på semester i Japan med en väninna och gör förhoppningsvis slut på en del av alla de pengar hon tjänat på att jobba alla röda dagar då Karlfan och vi andra i kärnfamiljsträsket ugglat hemma i holken. (Karlfan har visst skickat in skilsmässopapper nu, dock utan hustruns påskrift.)
Liten molande oro för hämtningen av Q ikväll, han brukar vara pestig när han varit hemma hos kompis och lekt. Klart jag fixar det, jag biter ihop och behärskar mig. Det kommer att gå bra. Men fan vad trött jag är på hans olater, de han tidvis uppvisar. Imorse var han osedvanligt kaxig och otrevlig mot både O och mig innan han lugnade ner sig och kramade oss adjö. Det sliter på mig, liksom de tankar och känslor som väcks hos mig. Vete fan om inte det är nioåriga Helga som reagerar ibland. Hennes tillvaro såg radikalt annorlunda ut än Q:s.
Trött är jag också, sov dåligt inatt liksom natten innan. Och inte så lite missnöjd över det faktum att jeansen stramar betänkligt trots att jag aldrig varit starkare eller haft bättre kondition eller tränat så mycket som jag gör nu (och dessutom gillar det!). Men jag äter ungefär det jag har lust med och det kan jag tydligen inte. Undra på att mina gener har överlevt. Jag kan se henne framför mig, min ludna urmoder, där hon går på savannen, stark och kraftig och välgödd, med dito unge hängande på ryggen. Hennes ögon lyser med stadig lystnad då hon oupphörligen söker efter ätbart, och hon stoppar det ömsom i sin egen, ömsom i ungens mun. Hennes magra medsystrar ligger avtuppade under träden.
Jo, här finns mycket att bena i. För att inte tala om det som är största orsaken till mitt missmod, det pågående tjafset på jobbet. Hur mycket jag än gillar herr Snäll som person måste jag inse att han tidvis är en bedrövlig chef, och det måste jag hantera. Fast jag vet inte riktigt hur.
Nej, största orsaken till missmodet är att jag är hungrig (hej urmoder!). Så nu ska jag värma köttfärsgryta med kikärter och hämta hem min yngste son, han som brukar bli glad när jag hämtar honom.
2015-04-15
Glasögon och skor
Imorse gick botten ur mig när vi inte kunde hitta Q:s glasögon. Redan på kvällen innan noterade jag att han inte hade dem på sig, nejdå de ligger på byrån svarade han tryggt och jag lät mig nöja. Samma svar imorse, då insåg jag att det nog är hans standardsvar för att lugna mamma.
De ligger inte på byrån, när hade du dem senast? Försök komma ihåg! Hade du dem när du kom hem från skolan? Tänk efter lite! Eller har du lagt dem i bilen i facket på bildörren sådär som du gör ibland? Hallå? Svara mig!
Ju mer jag tjatade, desto mer amöbalik blev Q. Han sjönk djupare och djupare ner över frukostmackan, blickade allt dolskare upp på mig, svarade allt enstavigare och fåordigare. Vet inte. Tror inte det. Ohörbart mummel.
Mer behövs inte för att jag ska flippa ut en arla vardagsmorgon. Dåligt morgonhumör, check. Känslan av att tappa kontrollen, check. Känslan av att det hänger på mig, check. Irritationen på mig själv att jag inte förmådde bryta det destruktiva mönstret mellan Q och mig, check.
(Jag sa till och med att det inte är aktuellt med en egen mobil så länge han inte har bättre koll på sina grejer. Orättvist kanske. Q vill väldigt gärna ha en mobil, mest för att spela på. Han blir nog väldigt besviken om vi erbjuder honom styvfars gamla senilofon som bara går att messa och ringa med.)
O cirklade runt oss och sa till mig att lugna mig, du överreagerar faktiskt. Det är inte konstigt att han inte kommer ihåg, jag tycker också att det är jättesvårt att komma ihåg var jag lagt mina glasögon.
Jotack. O har många förtjänster men att hålla reda på grejer är inte en av dem. Jag har aldrig slarvat bort några glasögon i mitt liv (men det har faktiskt Q gjort). Tips: låt dem sitta kvar på näsan, då vet man var man har dem. Eller lägg dem på ett i förväg uttänkt ställe, helst samma varje gång. (Jag erkänner att jag numera tar av mig glasögonen när jag tränar, de immar igen och halkar på svettig näsrygg. Frågeställningen var aldrig aktuell när jag var barn. Men för Q är den det.)
Q gick för att borsta tänderna och jag åt upp min frukost. Sedan plockade jag åt mig två enkronor. Igår morse vaknade jag 05:23 inklämd mellan sönerna men inatt sov jag ostörd. Dags att återinföra den gamla regel att den som stannar i egen säng hela natten belönas med en krona.
Ett ögonblick föresvävade det mig att hålla inne med Q:s enkrona tills glasögonen hittats eller tills han samarbetade i eftersökningen av dem. Var kommer sådana där drakoniska ryck ifrån? Var min egen barndom sådan? Det kan jag i så fall inte minnas. Men nej, det vore faktiskt grymt.
Q satt moloken på sin säng och flög upp och gav mig en kram när han fick kronan, och därmed var isen bruten. Tänk efter igen, manade jag, gå igenom dagen i minnet. Vad gjorde du? Först hade du gympa.
Nu vet jag, ropade Q, och sprang till sin ryggsäck och tog fram glasögonen ur ytterfacket. Jag tog av dem för att de inte skulle bli buckliga!
Medan han tvättade dem valde jag ut ett av alla mina glasögonfodral, inget märkvärdigt alls, men det jag trodde att Q skulle gilla bäst. (Det fina med dinosaurier som han fick för några år sedan är borttappat sedan länge.) För att ha i ryggsäcken och lägga glasögonen i när han tycker att de är ivägen.
Han blev så glad att jag blev rörd och skamsen. En lång stund satt han och öppnade och stängde det och vek prydligt ihop putslappen.
Nå men skorna då, de sönderrivna? Min första reaktion var ju att gräla på Q. Men när betydligt lugnare Y (som inte smutsar ner sig hälften så mycket som Q, inte heller gör hål på kläderna i samma utsträckning) ett par veckor senare kom hem med nästan lika trasiga skor - de hade fått likadana - blev jag betänksam. I lördags reklamerade jag dem och sa precis som det var, att storebror är en slitvarg men lillebror är det faktiskt inte i lika hög grad och bättre än så här borde barnskor hålla. Jag fick pengarna tillbaka.
Vi åkte till en annan affär och köpte dyrare och finare skor. Q fick två par. Efteråt åt vi sushi och jag bad honom om förlåtelse för att jag grälat så.
De ligger inte på byrån, när hade du dem senast? Försök komma ihåg! Hade du dem när du kom hem från skolan? Tänk efter lite! Eller har du lagt dem i bilen i facket på bildörren sådär som du gör ibland? Hallå? Svara mig!
Ju mer jag tjatade, desto mer amöbalik blev Q. Han sjönk djupare och djupare ner över frukostmackan, blickade allt dolskare upp på mig, svarade allt enstavigare och fåordigare. Vet inte. Tror inte det. Ohörbart mummel.
Mer behövs inte för att jag ska flippa ut en arla vardagsmorgon. Dåligt morgonhumör, check. Känslan av att tappa kontrollen, check. Känslan av att det hänger på mig, check. Irritationen på mig själv att jag inte förmådde bryta det destruktiva mönstret mellan Q och mig, check.
(Jag sa till och med att det inte är aktuellt med en egen mobil så länge han inte har bättre koll på sina grejer. Orättvist kanske. Q vill väldigt gärna ha en mobil, mest för att spela på. Han blir nog väldigt besviken om vi erbjuder honom styvfars gamla senilofon som bara går att messa och ringa med.)
O cirklade runt oss och sa till mig att lugna mig, du överreagerar faktiskt. Det är inte konstigt att han inte kommer ihåg, jag tycker också att det är jättesvårt att komma ihåg var jag lagt mina glasögon.
Jotack. O har många förtjänster men att hålla reda på grejer är inte en av dem. Jag har aldrig slarvat bort några glasögon i mitt liv (men det har faktiskt Q gjort). Tips: låt dem sitta kvar på näsan, då vet man var man har dem. Eller lägg dem på ett i förväg uttänkt ställe, helst samma varje gång. (Jag erkänner att jag numera tar av mig glasögonen när jag tränar, de immar igen och halkar på svettig näsrygg. Frågeställningen var aldrig aktuell när jag var barn. Men för Q är den det.)
Q gick för att borsta tänderna och jag åt upp min frukost. Sedan plockade jag åt mig två enkronor. Igår morse vaknade jag 05:23 inklämd mellan sönerna men inatt sov jag ostörd. Dags att återinföra den gamla regel att den som stannar i egen säng hela natten belönas med en krona.
Ett ögonblick föresvävade det mig att hålla inne med Q:s enkrona tills glasögonen hittats eller tills han samarbetade i eftersökningen av dem. Var kommer sådana där drakoniska ryck ifrån? Var min egen barndom sådan? Det kan jag i så fall inte minnas. Men nej, det vore faktiskt grymt.
Q satt moloken på sin säng och flög upp och gav mig en kram när han fick kronan, och därmed var isen bruten. Tänk efter igen, manade jag, gå igenom dagen i minnet. Vad gjorde du? Först hade du gympa.
Nu vet jag, ropade Q, och sprang till sin ryggsäck och tog fram glasögonen ur ytterfacket. Jag tog av dem för att de inte skulle bli buckliga!
Medan han tvättade dem valde jag ut ett av alla mina glasögonfodral, inget märkvärdigt alls, men det jag trodde att Q skulle gilla bäst. (Det fina med dinosaurier som han fick för några år sedan är borttappat sedan länge.) För att ha i ryggsäcken och lägga glasögonen i när han tycker att de är ivägen.
Han blev så glad att jag blev rörd och skamsen. En lång stund satt han och öppnade och stängde det och vek prydligt ihop putslappen.
Nå men skorna då, de sönderrivna? Min första reaktion var ju att gräla på Q. Men när betydligt lugnare Y (som inte smutsar ner sig hälften så mycket som Q, inte heller gör hål på kläderna i samma utsträckning) ett par veckor senare kom hem med nästan lika trasiga skor - de hade fått likadana - blev jag betänksam. I lördags reklamerade jag dem och sa precis som det var, att storebror är en slitvarg men lillebror är det faktiskt inte i lika hög grad och bättre än så här borde barnskor hålla. Jag fick pengarna tillbaka.
Vi åkte till en annan affär och köpte dyrare och finare skor. Q fick två par. Efteråt åt vi sushi och jag bad honom om förlåtelse för att jag grälat så.
2015-04-14
Näpp
Förra veckan när det var påsklov och kidsen var lediga fast vi jobbade eftersom farmor var på besök och passade dem, och de inte tog tillfället i akt att sova lite längre på morgonen eller åtminstone ta det lite lugnt och låta oss sova lite längre, eller åtminstone inte väsnas och bråka på morgonen, då tänkte jag ungefär ja, ja. Nästa vecka är det vardag igen och då är det strängt taget bara bra om de studsar upp pigga och glada klockan sex.
Vad tror ni hände imorse?
Jag vaknade i Q:s säng, dit jag gått 05:23 när han slängde sin hand rakt i mitt ansikte. Då var O redan uppe, han hade flytt till gästrummet vid tretiden. När O drog upp rullgardinen i vårt sovrum strömmade morgonsolen in över dubbelsängen och två fridfullt sovande gossar. En ganska bedårande syn, om den inte vore så irriterande.
(Dessutom var de sura över att bli väckta, ville inte alls gå upp.)
Nästa svåra fråga: vad tror ni kommer att hända på lördag morgon, när vi återigen är lediga?
Vad tror ni hände imorse?
Jag vaknade i Q:s säng, dit jag gått 05:23 när han slängde sin hand rakt i mitt ansikte. Då var O redan uppe, han hade flytt till gästrummet vid tretiden. När O drog upp rullgardinen i vårt sovrum strömmade morgonsolen in över dubbelsängen och två fridfullt sovande gossar. En ganska bedårande syn, om den inte vore så irriterande.
(Dessutom var de sura över att bli väckta, ville inte alls gå upp.)
Nästa svåra fråga: vad tror ni kommer att hända på lördag morgon, när vi återigen är lediga?
2015-04-08
Min idol
Hon var född samma år som min farmor, det har jag vetat länge. Igår insåg jag att blott några veckor skilde deras födelsedagar åt. Men man kan knappast tänka sig två mer skilda kvinnoöden.
Hon föddes i fattigdom av mycket unga föräldrar. Inledningen till hennes spökskrivna självbiografi är berömd: "Mom and Pop were just a couple of kids when they got married. He was eighteen, she was sixteen and I was three."
Hennes liv var sorgesamt, kantat av övergrepp och missbruk. När jag skriver detta inser jag att jag nu är äldre än hon blev.
Jag tror att jag har varenda inspelning som getts ut av det hon gjorde på 30- och 40-talen. Jag kan varenda låt utantill. Bäst tycker jag om dem där hon sjunger som ett av instrumenten i orkestern, där hon improviserar lika mycket - eller mer! - som saxofonen eller pianot. Däremot står jag inte ut med de senare inspelningarna, med stråkar och storband, och där hennes diktion är släpig och rösten sprucken. Jag vet att de anses vara fantastiska, men jag orkar inte höra dem.
Nej, bäst är hon i till exempel denna. Hon leker med rytmen, sjunger inte rakt på ett endaste slag. Lesters solo mot slutet är fantastiskt, och i de sista takterna lyfter hela orkestern, det svänger, fan vad det svänger, och så flyger de iväg, allihop.
When you're smiling, the whole world smiles with you. Det gjorde du väl ibland, Billie?
För det är förstås henne det handlar om, Billie Holiday som skulle ha fyllt hundra år igår.
Hon föddes i fattigdom av mycket unga föräldrar. Inledningen till hennes spökskrivna självbiografi är berömd: "Mom and Pop were just a couple of kids when they got married. He was eighteen, she was sixteen and I was three."
Hennes liv var sorgesamt, kantat av övergrepp och missbruk. När jag skriver detta inser jag att jag nu är äldre än hon blev.
Jag tror att jag har varenda inspelning som getts ut av det hon gjorde på 30- och 40-talen. Jag kan varenda låt utantill. Bäst tycker jag om dem där hon sjunger som ett av instrumenten i orkestern, där hon improviserar lika mycket - eller mer! - som saxofonen eller pianot. Däremot står jag inte ut med de senare inspelningarna, med stråkar och storband, och där hennes diktion är släpig och rösten sprucken. Jag vet att de anses vara fantastiska, men jag orkar inte höra dem.
Nej, bäst är hon i till exempel denna. Hon leker med rytmen, sjunger inte rakt på ett endaste slag. Lesters solo mot slutet är fantastiskt, och i de sista takterna lyfter hela orkestern, det svänger, fan vad det svänger, och så flyger de iväg, allihop.
When you're smiling, the whole world smiles with you. Det gjorde du väl ibland, Billie?
För det är förstås henne det handlar om, Billie Holiday som skulle ha fyllt hundra år igår.
Jobbtröghet
Jag kommer tillbaka från påskledigheten, en skön påsk som huvudsakligen ägnats åt träning och godisätning, och dimper med en duns ner i verkligheten igen. Svärmor är kvar och håller ställningarna några dagar in på påsklovet, inga barn måste jagas upp ur sängen och i kläderna och iväg någonstans.
(Haha. Jagar upp gör de själva. Båda ungjävlarna vaknar KLOCKAN SEX och börjar klampa i trappen som de värsta elefanter, de släpar fram legolådor och pysselböcker och Y börjar dessutom blåsa i sitt munspel. Gode gud. Jag som har dåligt morgonhumör alldeles av mig själv, föreställ er min reaktion. Nej, förresten. Gör inte det.)
Duns, alltså. Det är först när jag står vid mitt skrivbord och loggar in på datorn och läser komihåglappen som jag skrev på dymmelonsdagen, som jag minns att det ju är styrgruppsmöte idag på förmiddagen, om lite drygt en timme. Nåja, det hinner jag ju. Så bra att jag inte angstade över det under påsken.
Det är mitt nya projekt det handlar om, det som jag fick ta över från glade kollegan för en knapp månad sedan. Jag har hunnit sätta mig in i det sådär tämligen, det dagliga jobbet sköter jag utan problem. Vi ska leverera prototyper strax före semestern, tiden är knapp men det kommer nog att gå, jag har koll. Men efter sommaren ser det dimmigare ut. Tillverkningskostnaden har jag heller inte hunnit räkna på. Kort sagt, min horisont är än så länge ganska begränsad. Men det kommer.
Fast en sak står alldeles väldigt klart för mig, och det är att den ursprungliga planen inte kommer att hålla. Den var nämligen att prototyperna skulle visa sig fungera såpass bra att vi direkt efter semestern kunde börja serietillverka. När jag ställde frågan rent ut till projektgruppen svarades det med en mun: nej, det är inte realistiskt. Och det fattar ju jag också. Det borde varje tänkande människa fatta.
Alltså skriver jag det i min rapport, och säger det på presentationen för styrgruppen. Vår VD tittar skarpt på mig och säger att det borde stå med stora röda bokstäver på första sidan, det är den viktigaste nyheten. Jag håller med. Herr Snäll, som alltså är min chef och därutöver ansvarig för allt utvecklingsarbete på företaget, pillar med sin telefon och tittar inte upp.
Först när mötet är över, möter han min blick. VD vet visst om det här, säger han, jag sa redan i januari att vi blir försenade.
Efteråt är jag irriterad. Jag vet mycket väl att min glade kollega, innan han sjukskrev sig, gång på gång försökte framföra att projektet skulle bli försenat. Ideligen försökte han presentera en realistisk tidplan, ideligen blev han överkörd av herr Snäll.
Herr Snäll är bra på många sätt, men när det gäller tidplaner och förseningar har han en blind fläck. Han gör upp totalt orealistiska planer och blir förbannad när de inte efterföljs. Men hans ilska går snabbt över, och det vet alla. Så ingen tar hans planer på allvar. Eller någon annans planer heller, för den delen.
(Det är starkt förenklat, det jag skriver nu. Verkligheten är mer komplex, förstås. Men när jag läser meningarna ovan inser jag att det ibland hjälper att förenkla.)
På eftermiddagen är jag upptagen med annat, men på vägen hem tänker jag. Jag måste fortast möjligt, inom en vecka, göra en ny plan. Jag tänker att jag ska rådfråga Knarrige Konstruktören. Han knarrar och gnäller och gnorkar men han är oerhört kunnig och blir alltid färdig i tid. Tio gånger hellre en knarrig pessimist som levererar i tid än en genialisk optimist som inte gör det.
Vi kommer att behöva ta fram ännu en prototyp, sedan ska den certifieras innan vi kan börja tänka på serieproduktion. Efter årsskiftet blir det nog, gissar jag, knappast tidigare. När Knarr och jag är färdiga, inte förr, ska jag visa planen för herr Snäll. Han kommer att gå i taket.
Imorse hade jag nätt och jämnt hunnit till skrivbordet när herr Snäll kom ångande. Hur mycket kommer vi att hinna producera i år av din produkt? Ekonomi måste veta nu med en gång. Ingen aning, säger jag, har inte börjat fundera på tidplanen ännu. Eventuellt inget alls. Det är inte acceptabelt, fräser herr Snäll. Nähä. Jag möter stadigt hans blick. Han muttrar, sextio enheter i december? Jag tror inte på det, vidhåller jag. Jag vägrar låta mig stressas att ge ett dåligt underbyggt besked, att påstå något jag egentligen inte har en aning om. Han vänder sig om och går.
Min glade kollega har förstås åhört allt, han sitter ju mittemot. Han skakar på huvudet, det var precis det här som gjorde att han inte orkade med jobbet. Han vill inte vara projektledare längre. Herr Snäll och han diskuterar en annan tjänst och en lönesänkning, men det tycker han känns okej.
Själv går jag på möte och sedan lunchtränar jag och äter därefter min lunchlåda. Jag funderar på om jag borde gå in till herr Snäll och slå näven i bordet och be honom ge fan i att försöka pressa ur mig besked på det där viset.
Sedan har jag ännu ett möte och efter det passerar jag herr Snälls rum. Han ropar i vänlig ton på mig. Han frågar om mötet, och sedan pratar vi om Genialiske Konstruktören, som verkar bli försenad igen. Till skillnad från Knarr, alltså.
Så säger jag det jag tänkt hela dagen (dock utan att slå något i bordet): att jag snarast ska göra en ny tidplan men att jag redan nu är mycket skeptisk till att dra igång någon produktion före årsskiftet. Gör du det i lugn och ro så pratar vi sedan, säger han. Att jag reagerade så starkt imorse beror på att jag blir orolig för allas våra jobb, ledningen blir vansinnig om det blir fler förseningar.
Jo, det fattar jag också. Men i värsta fall får man ha dubbla planer, svarar jag. Jag vägrar att hetsa folk att uppfylla en tidplan som alla från början vet är omöjlig.
Förresten blir ledningen visst inte vansinnig. Det är ju det den inte blir. Istället suckas det lite, och himlas med ögonen, det är allt som händer. Det är problemet, eller en del av det.
Å andra sidan. Jag minns på mitt - vadblirdetnu - förrförrförra jobb, mitt första jobb i Stockholm, där jag stannade i sex år. Där jag gick från att känna mig osäker till trygg till osäker igen. Där kunde jag sannerligen inte slänga ihop en styrgruppspresentation på en timme. Där blev jag nagelfaren och granskad och uthängd och gjord ansvarig för allas tillkortakommanden, vare sig jag rått över dem eller ej. Hade jag presenterat en försening där hade jag blivit hudflängd och steglad och utkastad genom fönstret och därefter överkörd ett par gånger och till sist spottad på. Ungefär.
Visst är jag mer hårdhudad nu, det visar ju historien med glade kollegan om inte annat. Uppenbarligen klarar jag det som han inte orkade.
Men det är också en jädra skillnad på olika organisationer. Trögheten här är både en förbannelse och en välsignelse.
Just nu, klockan 16:15, är den en välsignelse. För nu åker jag hem. Imorgon ska jag planera.
(Haha. Jagar upp gör de själva. Båda ungjävlarna vaknar KLOCKAN SEX och börjar klampa i trappen som de värsta elefanter, de släpar fram legolådor och pysselböcker och Y börjar dessutom blåsa i sitt munspel. Gode gud. Jag som har dåligt morgonhumör alldeles av mig själv, föreställ er min reaktion. Nej, förresten. Gör inte det.)
Duns, alltså. Det är först när jag står vid mitt skrivbord och loggar in på datorn och läser komihåglappen som jag skrev på dymmelonsdagen, som jag minns att det ju är styrgruppsmöte idag på förmiddagen, om lite drygt en timme. Nåja, det hinner jag ju. Så bra att jag inte angstade över det under påsken.
Det är mitt nya projekt det handlar om, det som jag fick ta över från glade kollegan för en knapp månad sedan. Jag har hunnit sätta mig in i det sådär tämligen, det dagliga jobbet sköter jag utan problem. Vi ska leverera prototyper strax före semestern, tiden är knapp men det kommer nog att gå, jag har koll. Men efter sommaren ser det dimmigare ut. Tillverkningskostnaden har jag heller inte hunnit räkna på. Kort sagt, min horisont är än så länge ganska begränsad. Men det kommer.
Fast en sak står alldeles väldigt klart för mig, och det är att den ursprungliga planen inte kommer att hålla. Den var nämligen att prototyperna skulle visa sig fungera såpass bra att vi direkt efter semestern kunde börja serietillverka. När jag ställde frågan rent ut till projektgruppen svarades det med en mun: nej, det är inte realistiskt. Och det fattar ju jag också. Det borde varje tänkande människa fatta.
Alltså skriver jag det i min rapport, och säger det på presentationen för styrgruppen. Vår VD tittar skarpt på mig och säger att det borde stå med stora röda bokstäver på första sidan, det är den viktigaste nyheten. Jag håller med. Herr Snäll, som alltså är min chef och därutöver ansvarig för allt utvecklingsarbete på företaget, pillar med sin telefon och tittar inte upp.
Först när mötet är över, möter han min blick. VD vet visst om det här, säger han, jag sa redan i januari att vi blir försenade.
Efteråt är jag irriterad. Jag vet mycket väl att min glade kollega, innan han sjukskrev sig, gång på gång försökte framföra att projektet skulle bli försenat. Ideligen försökte han presentera en realistisk tidplan, ideligen blev han överkörd av herr Snäll.
Herr Snäll är bra på många sätt, men när det gäller tidplaner och förseningar har han en blind fläck. Han gör upp totalt orealistiska planer och blir förbannad när de inte efterföljs. Men hans ilska går snabbt över, och det vet alla. Så ingen tar hans planer på allvar. Eller någon annans planer heller, för den delen.
(Det är starkt förenklat, det jag skriver nu. Verkligheten är mer komplex, förstås. Men när jag läser meningarna ovan inser jag att det ibland hjälper att förenkla.)
På eftermiddagen är jag upptagen med annat, men på vägen hem tänker jag. Jag måste fortast möjligt, inom en vecka, göra en ny plan. Jag tänker att jag ska rådfråga Knarrige Konstruktören. Han knarrar och gnäller och gnorkar men han är oerhört kunnig och blir alltid färdig i tid. Tio gånger hellre en knarrig pessimist som levererar i tid än en genialisk optimist som inte gör det.
Vi kommer att behöva ta fram ännu en prototyp, sedan ska den certifieras innan vi kan börja tänka på serieproduktion. Efter årsskiftet blir det nog, gissar jag, knappast tidigare. När Knarr och jag är färdiga, inte förr, ska jag visa planen för herr Snäll. Han kommer att gå i taket.
Imorse hade jag nätt och jämnt hunnit till skrivbordet när herr Snäll kom ångande. Hur mycket kommer vi att hinna producera i år av din produkt? Ekonomi måste veta nu med en gång. Ingen aning, säger jag, har inte börjat fundera på tidplanen ännu. Eventuellt inget alls. Det är inte acceptabelt, fräser herr Snäll. Nähä. Jag möter stadigt hans blick. Han muttrar, sextio enheter i december? Jag tror inte på det, vidhåller jag. Jag vägrar låta mig stressas att ge ett dåligt underbyggt besked, att påstå något jag egentligen inte har en aning om. Han vänder sig om och går.
Min glade kollega har förstås åhört allt, han sitter ju mittemot. Han skakar på huvudet, det var precis det här som gjorde att han inte orkade med jobbet. Han vill inte vara projektledare längre. Herr Snäll och han diskuterar en annan tjänst och en lönesänkning, men det tycker han känns okej.
Själv går jag på möte och sedan lunchtränar jag och äter därefter min lunchlåda. Jag funderar på om jag borde gå in till herr Snäll och slå näven i bordet och be honom ge fan i att försöka pressa ur mig besked på det där viset.
Sedan har jag ännu ett möte och efter det passerar jag herr Snälls rum. Han ropar i vänlig ton på mig. Han frågar om mötet, och sedan pratar vi om Genialiske Konstruktören, som verkar bli försenad igen. Till skillnad från Knarr, alltså.
Så säger jag det jag tänkt hela dagen (dock utan att slå något i bordet): att jag snarast ska göra en ny tidplan men att jag redan nu är mycket skeptisk till att dra igång någon produktion före årsskiftet. Gör du det i lugn och ro så pratar vi sedan, säger han. Att jag reagerade så starkt imorse beror på att jag blir orolig för allas våra jobb, ledningen blir vansinnig om det blir fler förseningar.
Jo, det fattar jag också. Men i värsta fall får man ha dubbla planer, svarar jag. Jag vägrar att hetsa folk att uppfylla en tidplan som alla från början vet är omöjlig.
Förresten blir ledningen visst inte vansinnig. Det är ju det den inte blir. Istället suckas det lite, och himlas med ögonen, det är allt som händer. Det är problemet, eller en del av det.
Å andra sidan. Jag minns på mitt - vadblirdetnu - förrförrförra jobb, mitt första jobb i Stockholm, där jag stannade i sex år. Där jag gick från att känna mig osäker till trygg till osäker igen. Där kunde jag sannerligen inte slänga ihop en styrgruppspresentation på en timme. Där blev jag nagelfaren och granskad och uthängd och gjord ansvarig för allas tillkortakommanden, vare sig jag rått över dem eller ej. Hade jag presenterat en försening där hade jag blivit hudflängd och steglad och utkastad genom fönstret och därefter överkörd ett par gånger och till sist spottad på. Ungefär.
Visst är jag mer hårdhudad nu, det visar ju historien med glade kollegan om inte annat. Uppenbarligen klarar jag det som han inte orkade.
Men det är också en jädra skillnad på olika organisationer. Trögheten här är både en förbannelse och en välsignelse.
Just nu, klockan 16:15, är den en välsignelse. För nu åker jag hem. Imorgon ska jag planera.
2015-04-03
Lugn långfredag
Världens bästa farmor gör marsipankycklingar med barnen. Jag latar mig på soffan och lyssnar på första kapitlet i en ny ljudbok.
Novemberkaktusen tycks tro att den är en påskkaktus. Eller att det är november.
Men det är det inte!
Novemberkaktusen tycks tro att den är en påskkaktus. Eller att det är november.
Men det är det inte!
2015-04-02
Snöig skärtorsdag
Idag har jag sovit länge, sovit ut. Vaknade till när barnen vaknade, hörde hur O gjorde frukost till dem, tänkte gå upp men slumrade och somnade ordentligt när han stängde dörren om mig. Vaknade först halv nio.
Jag behövde det, för jag har sovit dåligt de senaste nätterna på grund av ryggont och Y:s hosta. Och lite gungar jag nog i efterdyningarna av min egen hosta, oro för prasslande syster och stressad man.
Nu ska jag äta lång frukost och gå och träna och sedan träffa en kompis och hennes barn. Y skulle ha följt med men han hostar för mycket. Han får vara hemma med pappa, O som just nu är och tränar.
Ikväll kommer farmor och då börjar påsken.
Påsk är en skön högtid, kravfri och lugn, man får fira lite som man vill. I år är den dessutom tidig, så tidig att man slipper flänga ut till sommarstugor eller ställa sig och gräva i trädgården.
Skärtorsdag är en trevlig dag. Barnen går i skolan men jag är ledig från jobbet, hur ofta har man det så? Nästa skärtorsdag går även Y i skolan.
Det lättar mer och mer, jag märker det ideligen. Plötsligt finns det små luftfickor i vardagen. Igår efter middagen när jag röjt i köket och ungarna spelade dataspel, hann jag precis lyssna klart på min ljudbok och sticka lite, innan det var läggdags för dem. Numera har jag tid att sitta vid pianot och öva på körstycken flera gånger i veckan, det hade jag aldrig förr. Jag hinner utan större uppoffringar - annat än beslutsamhet och planering - träna tre, fyra pass i veckan, en dos som var fullständigt otänkbar förr.
Jag hugger tag i pausen och andas djupt och vilar i den. Man vet aldrig hur länge det varar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)