När jag promenerar hem från tåget ringer pappa, med senaste tandläkarrapporten. Han är lättad över att det gått bra att dra ut de återstående tandresterna, och berömmer tandläkarens skicklighet. Samtidigt är han indignerad över att tjugo minuter debiteras med nästan tretusen kronor, och det är knappt att harmen dämpas av det faktum att hemförsäkringen täcker kostnaden. Pappa i ett nötskal, jag påpekar inkonsekvensen för honom.
Han frågar hur jag har det, och jag berättar att jag är ledsen och trött på grund av allt tjafs på jobbet. Någon baktalar mig och mitt projekt, och just idag tror jag mig ha begripit vem det är. Min närmaste chef, a.k.a. Skrytmånsen. Jag kan inte veta säkert, men jag tror att jag har rätt.
Jag säger till pappa att jag måste bort och att jag har ett par andra jobb på gång, men att jag önskar att jag hade en nödutgång. Jag vågar inte säga upp mig utan att ha ett nytt jobb, det har vi inte råd med. Det känns tungt. Realistiskt, men tungt. Det hade varit lättare att stå ut om jag visste att jag faktiskt inte behöver göra det om det blir outhärdligt.
Du vet att ni alltid kan komma till mig, säger pappa. Jag har mer pengar än jag behöver.
Jag måste stanna upp. Lilla pappa. Anledningen till att han har det, pengar alltså, är hans osannolikt frugala vanor. Han unnar sig knappt någonting. Antagligen lever han på mindre än en femtedel än vad vi gör.
Men, varnar han, jag räknar med att du kanske måste hjälpa mig om jag blir riktigt, riktigt gammal och mina pengar hinner ta slut. Jovisst, det har vi alltid sagt.
När vi lagt på gråter jag en liten stund. Trots att allt känns lättare för att jag fått prata av mig med honom.
En dag har jag honom inte mer.
Men tills dess finns det åtminstone en människa som alltid står på min sida.
Det är inte alla som har det.
2012-03-29
2012-03-28
Plötsligt händer det
Jag har just vaknat i hotellsängen då mobilen ringer, med morgonglad Q i andra änden. Lika morgonglad Y snattrar i bakgrunden, och så småningom får pappa O ta över luren. Med Dagens, nej troligen Årets Nyhet.
Y sov hela natten utan att vakna.
Vid nästan tre års ålder. Efter snart två år hemma med oss. Han har vaknat varje natt utan undantag, oftast mer än en gång. Panikslagen, förtvivlad, arg. Men på sistone har vi anat en ljusning. Han har inte varit lika rädd och ledsen längre, snarast irriterad. Han har tjatat om välling men somnat om mitt i tjatet.
Och nu. Äntligen.
(Och så hoppas vi innerligt att det inte dröjer två år till nästa gång.)
Y sov hela natten utan att vakna.
Vid nästan tre års ålder. Efter snart två år hemma med oss. Han har vaknat varje natt utan undantag, oftast mer än en gång. Panikslagen, förtvivlad, arg. Men på sistone har vi anat en ljusning. Han har inte varit lika rädd och ledsen längre, snarast irriterad. Han har tjatat om välling men somnat om mitt i tjatet.
Och nu. Äntligen.
(Och så hoppas vi innerligt att det inte dröjer två år till nästa gång.)
2012-03-26
Ibland blir det bara så rätt
Jag åker till Örebro imorgon och blir borta i två nätter. Jobbmässigt är det en stor lättnad, att undkomma petandet och iläggandet från You-Know-Who. Att vara på det ställe där jag faktiskt är omtyckt och gör nytta.
Men i hjärtat svider det. Igår kväll rörde Q sig själv till tårar genom att måla upp livfulla tänkbara scenarion från de stundande dagarna. Han grät en stund i min famn, och så gick vi igenom dag för dag vad som ska hända.
Idag på lunchen passerade jag bokhandeln och fick syn på en bok jag läst om. Efter genombläddring konstaterade jag att den var klockren. Spexa för lillebror, rampfeber, krypa upp i mammas säng mitt i natten. Allt finns med. Tycker jag.
Q var först lite fjär, han brukar betrakta de böcker jag väljer med misstänksamhet ("Mamma, du vill bara läsa Madicken och sånt"). Men han kapitulerade fullständigt efter två sidor. Vid nattningen fick jag läsa den ytterligare en gång. Efteråt sjöng vi tillsammans den fåniga sången som bokens storebror underhåller sin lillebror med.
Han då, lillebror? Han fick Max boll, och var mycket nöjd med den. I sinom tid får han också höra om den ensamme mullvaden.
Men i hjärtat svider det. Igår kväll rörde Q sig själv till tårar genom att måla upp livfulla tänkbara scenarion från de stundande dagarna. Han grät en stund i min famn, och så gick vi igenom dag för dag vad som ska hända.
Idag på lunchen passerade jag bokhandeln och fick syn på en bok jag läst om. Efter genombläddring konstaterade jag att den var klockren. Spexa för lillebror, rampfeber, krypa upp i mammas säng mitt i natten. Allt finns med. Tycker jag.
Q var först lite fjär, han brukar betrakta de böcker jag väljer med misstänksamhet ("Mamma, du vill bara läsa Madicken och sånt"). Men han kapitulerade fullständigt efter två sidor. Vid nattningen fick jag läsa den ytterligare en gång. Efteråt sjöng vi tillsammans den fåniga sången som bokens storebror underhåller sin lillebror med.
Han då, lillebror? Han fick Max boll, och var mycket nöjd med den. I sinom tid får han också höra om den ensamme mullvaden.
2012-03-24
Dubbel- nej trippelpremiär
I eftermiddags sprang jag för första gången i år. Tänkte innan att jag är duktig om jag klarar 3 km. Men vinterns spinningpass visade sig ha haft effekt på konditionen. 3,77 km blev det, sprang hela vägen utom ett par hundra meter efter det som vi i familjen har dubbat till Mördarbacken, en lång seg dylik.
Underbart.
Lika underbart att se vattenblänk genom träden och vårens första blåsippor.
Hem kom jag till grilldoft. Årets första grillmiddag.
Det finns hopp om livet, ja sannerligen. Inte för att jag kunnat klaga på vintern men nu är den slut och det är vår.
Underbart.
Lika underbart att se vattenblänk genom träden och vårens första blåsippor.
Hem kom jag till grilldoft. Årets första grillmiddag.
Det finns hopp om livet, ja sannerligen. Inte för att jag kunnat klaga på vintern men nu är den slut och det är vår.
En torsdag
När jag kommer från duschen är grälet i full gång. Pojkarna har bråkat om vem som fått mest chokladmjölk, ett glas är utvält och det rinner över bordet och ner på golvet, O torkar och grälar, Q gråter. Nu är han ynklig och vill ha tröst hos mig, för en stund sedan var han kaxig och otrevlig och kallade sin far för diverse fula ord. Han får förstås tröst men också en liten predikan. Man får bli arg, men man får inte säga fula ord till någon. När jag blir arg på pappa säger jag, nu tycker jag att du är dum, men jag säger inte gamling eller skitgubbe.
Alla lugnar sig och frukosten intas. Innan jag går förmanar jag Q igen. Idag ska moster J hämta och passa, ni får inte bråka med henne eller kalla henne fula saker.
-Gör jag ju inte, säger Q trumpet. Och nej, det vet jag ju att han inte gör. Stormarna är reserverade för oss föräldrar. Som det ska vara.
Jag pussar dem, har svårt att slita mig från Q:s blanka kalufs och Y:s rosenmun som han bjuder mig med uppvänt ansikte.
Kommer till jobbet och skriver en lista på saker att göra före lunch. Det börjar dra ihop sig, nästa vecka kommer vi att jobba intensivt. Tyvärr är vi försenade och måste avboka tider vi har på ett mätlabb. Ny tid får vi vänta tio veckor på. Vi har diskuterat hit och dit i några dagar, men beslutet är mitt. Jag ringer och avbokar. Det blir mer än ett samtal, för labbet har några frågor som jag inte kan svara på, måste kolla med dem som kan.
En av dessa är Vice. Säger att jag avbokat men också att detta är förankrat hos vår VD, det samtalet hade jag igår. Han ska inte lägga sig i sånt, säger fridsamme Vice ilsket, det är micromanagement och suboptimering.
Nä, jag håller med, men nu är det en gång så att han gör det. Och jag försöker hålla honom lugn och vara ett filter mot er så att ni kan jobba.
Vidare pratar vi om att de närmaste veckorna måste planeras minutiöst. Hur? Excel, Project eller Redmine? Excel, säger Vice som gillar att göra saker så enkelt som möjligt. Jag håller med och snor ihop ett förslag som jag mejlar honom.
Lunchdags, jag småspringer bort mot en närliggande restaurang där jag stämt möte med en före detta kollega. Hon har nytt jobb och än mer glädjande: hon är gravid med ett synnerligen efterlängtat barn. Vi pratar i mun på varann, mest om våra jobb. Efteråt slår det mig att jag kanske varit oempatisk som inte särskilt uppehållit mig vid graviditeten, namn och kön på det väntade barnet, jag har nöjt mig med att fråga om hon mår bra. Fast hon uttryckte att hon mest var orolig hela tiden, och trött på uppmaningarna om att slappna av och njuta av graviditeten, och det förstår jag fullkomligt.
Efter en och en halv timme och två borttryckta samtal på mobilen måste jag slita mig. Småspringer igen.
Pratar med min trevlige kollega som jobbar med samma kund som jag. Han är en av få vettiga personer på kontoret, och jag kommer att sakna honom ofantligt när han slutar om två veckor. Först min chef och nu han. Vi ska skicka en offert till kunden, han har det kommersiella ansvaret och jag det tekniska. Jag har samlat in underlag och räknat, han fattar de affärsmässiga besluten (hur stor marginal ska läggas på?) och paketerar det hela i en snygg mall.
Vice mejlar och skriver att han tar tillbaka förslaget om Excel, det är för mycket information som ska klämmas in i varje ruta, han har gjort en tabell i Word istället. Ser bra ut, tycker jag. Flinar lite åt att det är så sabla svårt att hitta vettiga verktyg för att hantera tidplaner och actionlistor och annat projektrelaterat, det slutar alltid med att man återgår till de gamla trotjänarna Word och Excel.
Innan offerten skickas vill VD ge sitt godkännande. En rimlig begäran, men jag är trött på hans eviga ifrågasättande och ältande och tjafsande om allt, och märker hur jag själv blir snarstucken och tjafsig tillbaka, och tycker att alla hans ideer är dumma. Så snart mötet är slut går jag snabbt därifrån.
Jag går tidigt från jobbet eftersom jag ska klippa mig. Tunnelbanan till stan, och sedan en promenad över broarna. Vädret är vackert, himlen hög och blå och jag blir lätt till sinnes. Ser två män i trettioårsåldern, de har stämt möte och hälsar varann med en hjärtlig kram. Den ene har barnvagn. Världen blir bättre.
Hos frisören beklagar jag mig över att mitt hår är slitet och torrt, jag känner inte igen det. Får medhåll, du ska ju ha blankt hår. Han färgar och tvättar och gör en inpackning och ger mig mitt vanliga hår tillbaka. Under tiden pratar vi om allt mellan himmel och jord, som vanligt, och skrattar en hel del.
Går därifrån strax före klockan sex, har god tid på mig, skönt. Ska träffa pappa några kvarter bort för en tillställning som han är bjuden på genom ett av sina otaliga föreningsåtaganden. Mingel med snittar och efterföljande konsert.
Väntar utanför lokalen, ser pappa komma på långt håll och går honom till mötes. Ler när jag ser honom. Han blir mer lik farfar för varje dag, särskilt nu sedan han har magrat. Precis som farfar har han bruna ögon med både varm och skarp blick, en blick jag känner igen från spegeln fast mina snarare är gröna. Farfarsmor hade mörkt hår och bruna ögon och lär ha varit av vallonsläkt. Mendels lagar om dominanta och recessiva anlag, färgerna har diffunderat bort genom generationerna. Pappa är den ende av sina syskon med bruna ögon och jag har mörkast hår av alla kusinerna.
Pappa ser inte glad ut när han går mig till mötes, utan generad. Jag ber om ursäkt, säger han och jag frågar förvånat varför. Han har ju glömt att klippa sig som han lovat, och så har han glömt löständerna hemma.
För en månad sedan ramlade pappa och slog ut fyra framtänder. Han trampade snett i en trappa utanför Moderna museet. Vänliga människor ringde taxi och skickade honom till akuten, det tyckte han var alldeles onödigt men tinade upp när han förstod att hemförsäkringen täcker både taxi och tänder. Pappa är generös mot mig och andra men snål mot sig själv.
Nu har han fått löständer i väntan på titanskruvar, men kan varken äta eller prata riktigt rent med dem. Alltså glömmer han dem. Du får inte skratta, förmanar jag. För när pappa pratar ser man inte att han saknar tänder, men när han skrattar öppnar sig en avgrund. Nåja. Folk kan gott få glo och undra om de vill.
Vi äter snittar och dricker vin och tittar på folk. Så mycket mingel blir det inte, utöver några pliktskyldiga hälsningar. Efter en timme säger pappa att han skulle behöva sitta en stund. Jag ber en vakt om hjälp, en stol materialiseras omedelbart. Bra, säger pappa, jag började känna mig lite svimfärdig. Jag blir förfärad, jag trodde bara han var trött i fötterna. Det är diabeteskänning förstås, han har slarvat med maten.
Efter en stund är han pigg igen och det är dags för konsert. En och en halv timmes trevligt program, mestadels studenter från Musikhögskolan. Pappa ser ut som han sover, men det vet jag att han inte gör. Han lyssnar.
Efteråt gör jag honom sällskap på bussen hem till honom, tar sedan tunnelbanan. Det tar evärdliga tider att komma hem. Ett fyllo sitter och skriker att svenskar är äckliga. Jag ser mig omkring i vagnen och konstaterar, på förekommen anledning, att majoriteten inte ser ut att ha helsvenskt ursprung. Hur nu ett sådant ser ut.
Kommer hem och häpnar över att min syster J är kvar. Klockan är snart elva, O skulle ju vara hemma vid nio? Jo, hon är också lite undrande men inte arg. Det blir däremot jag. Fast jag är glatt överraskad också, hade inte räknat med att hinna träffa henne, det är så roligt att ses. Vi pratar en stund, hon rapporterar om kvällen med pojkarna. Q har ätit sex pannkakor och Y fyra, Y har bajsat i toaletten och hunnit kladda ner badrumsmattan på den halva minut hon vände sig bort. De somnade som stockar.
Hon ska upp tidigt och orkar inte åka hem utan frågar om hon får sova över i gästrummet, såklart. Jag messar O och undrar varför han inte är hemma, skulle han inte komma hem tidigt, men får bara frågetecken och fånigheter till svar. Blir ännu ilsknare men går och lägger mig. Har nästan somnat när jag hör honom i ytterdörren och så småningom att han kommer och lägger sig. Är fortfarande arg men vet att vi kommer att prata om det imorgon.
Alla lugnar sig och frukosten intas. Innan jag går förmanar jag Q igen. Idag ska moster J hämta och passa, ni får inte bråka med henne eller kalla henne fula saker.
-Gör jag ju inte, säger Q trumpet. Och nej, det vet jag ju att han inte gör. Stormarna är reserverade för oss föräldrar. Som det ska vara.
Jag pussar dem, har svårt att slita mig från Q:s blanka kalufs och Y:s rosenmun som han bjuder mig med uppvänt ansikte.
Kommer till jobbet och skriver en lista på saker att göra före lunch. Det börjar dra ihop sig, nästa vecka kommer vi att jobba intensivt. Tyvärr är vi försenade och måste avboka tider vi har på ett mätlabb. Ny tid får vi vänta tio veckor på. Vi har diskuterat hit och dit i några dagar, men beslutet är mitt. Jag ringer och avbokar. Det blir mer än ett samtal, för labbet har några frågor som jag inte kan svara på, måste kolla med dem som kan.
En av dessa är Vice. Säger att jag avbokat men också att detta är förankrat hos vår VD, det samtalet hade jag igår. Han ska inte lägga sig i sånt, säger fridsamme Vice ilsket, det är micromanagement och suboptimering.
Nä, jag håller med, men nu är det en gång så att han gör det. Och jag försöker hålla honom lugn och vara ett filter mot er så att ni kan jobba.
Vidare pratar vi om att de närmaste veckorna måste planeras minutiöst. Hur? Excel, Project eller Redmine? Excel, säger Vice som gillar att göra saker så enkelt som möjligt. Jag håller med och snor ihop ett förslag som jag mejlar honom.
Lunchdags, jag småspringer bort mot en närliggande restaurang där jag stämt möte med en före detta kollega. Hon har nytt jobb och än mer glädjande: hon är gravid med ett synnerligen efterlängtat barn. Vi pratar i mun på varann, mest om våra jobb. Efteråt slår det mig att jag kanske varit oempatisk som inte särskilt uppehållit mig vid graviditeten, namn och kön på det väntade barnet, jag har nöjt mig med att fråga om hon mår bra. Fast hon uttryckte att hon mest var orolig hela tiden, och trött på uppmaningarna om att slappna av och njuta av graviditeten, och det förstår jag fullkomligt.
Efter en och en halv timme och två borttryckta samtal på mobilen måste jag slita mig. Småspringer igen.
Pratar med min trevlige kollega som jobbar med samma kund som jag. Han är en av få vettiga personer på kontoret, och jag kommer att sakna honom ofantligt när han slutar om två veckor. Först min chef och nu han. Vi ska skicka en offert till kunden, han har det kommersiella ansvaret och jag det tekniska. Jag har samlat in underlag och räknat, han fattar de affärsmässiga besluten (hur stor marginal ska läggas på?) och paketerar det hela i en snygg mall.
Vice mejlar och skriver att han tar tillbaka förslaget om Excel, det är för mycket information som ska klämmas in i varje ruta, han har gjort en tabell i Word istället. Ser bra ut, tycker jag. Flinar lite åt att det är så sabla svårt att hitta vettiga verktyg för att hantera tidplaner och actionlistor och annat projektrelaterat, det slutar alltid med att man återgår till de gamla trotjänarna Word och Excel.
Innan offerten skickas vill VD ge sitt godkännande. En rimlig begäran, men jag är trött på hans eviga ifrågasättande och ältande och tjafsande om allt, och märker hur jag själv blir snarstucken och tjafsig tillbaka, och tycker att alla hans ideer är dumma. Så snart mötet är slut går jag snabbt därifrån.
Jag går tidigt från jobbet eftersom jag ska klippa mig. Tunnelbanan till stan, och sedan en promenad över broarna. Vädret är vackert, himlen hög och blå och jag blir lätt till sinnes. Ser två män i trettioårsåldern, de har stämt möte och hälsar varann med en hjärtlig kram. Den ene har barnvagn. Världen blir bättre.
Hos frisören beklagar jag mig över att mitt hår är slitet och torrt, jag känner inte igen det. Får medhåll, du ska ju ha blankt hår. Han färgar och tvättar och gör en inpackning och ger mig mitt vanliga hår tillbaka. Under tiden pratar vi om allt mellan himmel och jord, som vanligt, och skrattar en hel del.
Går därifrån strax före klockan sex, har god tid på mig, skönt. Ska träffa pappa några kvarter bort för en tillställning som han är bjuden på genom ett av sina otaliga föreningsåtaganden. Mingel med snittar och efterföljande konsert.
Väntar utanför lokalen, ser pappa komma på långt håll och går honom till mötes. Ler när jag ser honom. Han blir mer lik farfar för varje dag, särskilt nu sedan han har magrat. Precis som farfar har han bruna ögon med både varm och skarp blick, en blick jag känner igen från spegeln fast mina snarare är gröna. Farfarsmor hade mörkt hår och bruna ögon och lär ha varit av vallonsläkt. Mendels lagar om dominanta och recessiva anlag, färgerna har diffunderat bort genom generationerna. Pappa är den ende av sina syskon med bruna ögon och jag har mörkast hår av alla kusinerna.
Pappa ser inte glad ut när han går mig till mötes, utan generad. Jag ber om ursäkt, säger han och jag frågar förvånat varför. Han har ju glömt att klippa sig som han lovat, och så har han glömt löständerna hemma.
För en månad sedan ramlade pappa och slog ut fyra framtänder. Han trampade snett i en trappa utanför Moderna museet. Vänliga människor ringde taxi och skickade honom till akuten, det tyckte han var alldeles onödigt men tinade upp när han förstod att hemförsäkringen täcker både taxi och tänder. Pappa är generös mot mig och andra men snål mot sig själv.
Nu har han fått löständer i väntan på titanskruvar, men kan varken äta eller prata riktigt rent med dem. Alltså glömmer han dem. Du får inte skratta, förmanar jag. För när pappa pratar ser man inte att han saknar tänder, men när han skrattar öppnar sig en avgrund. Nåja. Folk kan gott få glo och undra om de vill.
Vi äter snittar och dricker vin och tittar på folk. Så mycket mingel blir det inte, utöver några pliktskyldiga hälsningar. Efter en timme säger pappa att han skulle behöva sitta en stund. Jag ber en vakt om hjälp, en stol materialiseras omedelbart. Bra, säger pappa, jag började känna mig lite svimfärdig. Jag blir förfärad, jag trodde bara han var trött i fötterna. Det är diabeteskänning förstås, han har slarvat med maten.
Efter en stund är han pigg igen och det är dags för konsert. En och en halv timmes trevligt program, mestadels studenter från Musikhögskolan. Pappa ser ut som han sover, men det vet jag att han inte gör. Han lyssnar.
Efteråt gör jag honom sällskap på bussen hem till honom, tar sedan tunnelbanan. Det tar evärdliga tider att komma hem. Ett fyllo sitter och skriker att svenskar är äckliga. Jag ser mig omkring i vagnen och konstaterar, på förekommen anledning, att majoriteten inte ser ut att ha helsvenskt ursprung. Hur nu ett sådant ser ut.
Kommer hem och häpnar över att min syster J är kvar. Klockan är snart elva, O skulle ju vara hemma vid nio? Jo, hon är också lite undrande men inte arg. Det blir däremot jag. Fast jag är glatt överraskad också, hade inte räknat med att hinna träffa henne, det är så roligt att ses. Vi pratar en stund, hon rapporterar om kvällen med pojkarna. Q har ätit sex pannkakor och Y fyra, Y har bajsat i toaletten och hunnit kladda ner badrumsmattan på den halva minut hon vände sig bort. De somnade som stockar.
Hon ska upp tidigt och orkar inte åka hem utan frågar om hon får sova över i gästrummet, såklart. Jag messar O och undrar varför han inte är hemma, skulle han inte komma hem tidigt, men får bara frågetecken och fånigheter till svar. Blir ännu ilsknare men går och lägger mig. Har nästan somnat när jag hör honom i ytterdörren och så småningom att han kommer och lägger sig. Är fortfarande arg men vet att vi kommer att prata om det imorgon.
2012-03-20
Frågan för kvällen
Q frågar vad revir betyder, och jag förklarar så gott jag kan, tar grannkatten som exempel. Han lyssnar, och processar.
- Har giraffer revir?
Jag blir svarslös, och O med. Jo, det har de väl, det är väl inte bara rovdjur som har revir? Eller?
Vi bestämmer att vi ska mejla jourhavande zoolog i bekantskapskretsen, han som redan fått förklara varför krabbor har ludna ben.
- Har giraffer revir?
Jag blir svarslös, och O med. Jo, det har de väl, det är väl inte bara rovdjur som har revir? Eller?
Vi bestämmer att vi ska mejla jourhavande zoolog i bekantskapskretsen, han som redan fått förklara varför krabbor har ludna ben.
2012-03-18
Veckans dialog
Jobbveckan som gick var som sagt turbulent. Jag borde kanske skriva om den, om inte annat för min egen skull. Jag har tänkt på det på sistone, att jag borde skriva ner en del om jobbet, som en vanlig tråkig dagbok, inte för några andra ögon än mina. Sådana texter kan vara bra att återkomma till.
Vi får se. Tills vidare nöjer jag mig med att relatera en dialog. Fredag eftermiddag, VD:n sitter inne hos mig och har just förklarat att han kommer att behöva lägga sig i mitt arbete mer framöver. Jag tycker att han lägger sig i mer än tillräckligt som det är, och säger det. Säger att han måste ha förtroende för mig och ge mig arbetsro. Så tar jag mod till mig.
- Vet du, när man inte får exakt de svar man önskar på sina frågor, för att sanningen är obehaglig, då hjälper det inte att man återkommer gång på gång och nöter och ställer samma fråga igen och igen.
- Du tycker alltså att jag är tjatig?
(Jag suckar inombords, alltid dessa spel, alltid dessa försök att få mig ur balans. Men ånä, jag har minsann hanterat både farmor och mormor och mamma, den här leken kan jag.)
- Det sa jag inte.
(Han tittar på mig med sina egendomliga blacka ögon. Ögon som krusbär, har jag läst någonstans. Fast de är blå, inte gröna. Varför tycker jag plötsligt illa om hans ögon, är det ett tecken på att jag börjar tycka illa om honom?)
- Jag håller inte med. Jag anser att ju fler frågor jag ställer, desto mer information får jag.
- När det handlar om rent informationsutbyte kanske. Men har du aldrig tänkt på att du kanske åstadkommer en glidning i informationen, att folk kanske rentav ändrar på sanningar av pur utmattning för att undkomma frågorna?
Vi tittar på varann under en lång stund och stämningen är spänd men inte direkt fientlig. En stund senare avslutar vi samtalet och önskar varann trevlig helg.
Ytterligare en stund senare sitter jag på bussen och börjar slappna av och inser därmed hur arg jag är. Över dubbelmoralen och de tvetydiga budskapen. Över de högtravande försäkringarna att du får aldrig mörka för mig Helga, det är det värsta jag vet, du måste alltid tala sanning. Och jag har alldeles uppriktigt svarat att det passar mig utmärkt, då kommer vi att fungera bra tillsammans.
Besviken över att det bara är floskler och snack. De negativa beskeden, ärligheten och modet uppskattas inte, tvärtom.
Trött, det är slitsamt det här. Beslutsam, jag måste bort.
Men också lite... road? Stimulerad? Något är det. För några år sedan hade jag varit alldeles förstörd, men det blir jag inte nu. Jobbet kommer inte åt mig. Inte det som är jag.
Vi får se. Tills vidare nöjer jag mig med att relatera en dialog. Fredag eftermiddag, VD:n sitter inne hos mig och har just förklarat att han kommer att behöva lägga sig i mitt arbete mer framöver. Jag tycker att han lägger sig i mer än tillräckligt som det är, och säger det. Säger att han måste ha förtroende för mig och ge mig arbetsro. Så tar jag mod till mig.
- Vet du, när man inte får exakt de svar man önskar på sina frågor, för att sanningen är obehaglig, då hjälper det inte att man återkommer gång på gång och nöter och ställer samma fråga igen och igen.
- Du tycker alltså att jag är tjatig?
(Jag suckar inombords, alltid dessa spel, alltid dessa försök att få mig ur balans. Men ånä, jag har minsann hanterat både farmor och mormor och mamma, den här leken kan jag.)
- Det sa jag inte.
(Han tittar på mig med sina egendomliga blacka ögon. Ögon som krusbär, har jag läst någonstans. Fast de är blå, inte gröna. Varför tycker jag plötsligt illa om hans ögon, är det ett tecken på att jag börjar tycka illa om honom?)
- Jag håller inte med. Jag anser att ju fler frågor jag ställer, desto mer information får jag.
- När det handlar om rent informationsutbyte kanske. Men har du aldrig tänkt på att du kanske åstadkommer en glidning i informationen, att folk kanske rentav ändrar på sanningar av pur utmattning för att undkomma frågorna?
Vi tittar på varann under en lång stund och stämningen är spänd men inte direkt fientlig. En stund senare avslutar vi samtalet och önskar varann trevlig helg.
Ytterligare en stund senare sitter jag på bussen och börjar slappna av och inser därmed hur arg jag är. Över dubbelmoralen och de tvetydiga budskapen. Över de högtravande försäkringarna att du får aldrig mörka för mig Helga, det är det värsta jag vet, du måste alltid tala sanning. Och jag har alldeles uppriktigt svarat att det passar mig utmärkt, då kommer vi att fungera bra tillsammans.
Besviken över att det bara är floskler och snack. De negativa beskeden, ärligheten och modet uppskattas inte, tvärtom.
Trött, det är slitsamt det här. Beslutsam, jag måste bort.
Men också lite... road? Stimulerad? Något är det. För några år sedan hade jag varit alldeles förstörd, men det blir jag inte nu. Jobbet kommer inte åt mig. Inte det som är jag.
2012-03-16
Ångestnivån i det medelklassiga radhusområdet sjönk drastiskt
Idag kom det brev med posten, från den skola som ligger närmast oss, faktiskt så nära att vi ser den från sovrumsfönstret och hör när det ringer in. Q är välkommen att börja där i augusti. En snabb rundringning bland grannarna visade att områdets tre andra sexåringar också fått plats där.
En kollektiv suck av lättnad hördes. De senaste veckorna har jag knappt velat prata med grannmammorna, för jag har inte velat smittas av deras oro, inte velat lyssna på spekulationerna. Jo, det är mammorna som oroar sig och spekulerar. Papporna är coolare. Jag vill vara som de.
Vi skickade in en ansökan för fyra veckor sedan. Skolor ansöker man till numera, man har tre val. Vi pratade ihop oss i området och konstaterade att det vore praktiskt och trevligt om våra barn kom i samma skola, den som ligger närmast, den som är liten och trivsam. Vi formulerade argument och bredde ut oss, mer eller mindre vältaligt.
Alternativet är en större skola som visserligen inte ligger så värst långt bort den heller. Ryktet säger att den är sämre. Större är den definitivt. Men det som varit tyngst vägande för mig är att man måste korsa en kraftigt trafikerad väg för att komma dit. Visserligen med övergångsställe och 30-gräns. Men det vet man ju hur det är med den saken, hur väl sådant respekteras. Och jag känner min son. Kort sagt, jag skulle inte ha en lugn stund förrän han var i tonåren om ens då.
Det var också argumentet säker skolväg som jag poängterade mest i vår ansökan. Den skola vi ville ha, och fick, ligger som sagt mycket nära, gångväg hela vägen dit. Jag nämnde också att Q är adopterad, och trygg och väl anknuten, men att han kanske är det just för att vi valt dagmamma som barnomsorgsalternativ. Q är van vid en liten grupp, och övergången till skolan skulle underlättas om han fick sällskap av sina kompisar från området. Detta gäller i ännu högre grad för Y som haft en tuffare start, och som genom regeln om syskonförtur kommer att hamna i samma skola som Q.
Och nu råder frid och ro och de medelklassiga curlingföräldrarna kan sova lugnt.
Men vi kommer aldrig att skjutsa barnen till skolan.
En kollektiv suck av lättnad hördes. De senaste veckorna har jag knappt velat prata med grannmammorna, för jag har inte velat smittas av deras oro, inte velat lyssna på spekulationerna. Jo, det är mammorna som oroar sig och spekulerar. Papporna är coolare. Jag vill vara som de.
Vi skickade in en ansökan för fyra veckor sedan. Skolor ansöker man till numera, man har tre val. Vi pratade ihop oss i området och konstaterade att det vore praktiskt och trevligt om våra barn kom i samma skola, den som ligger närmast, den som är liten och trivsam. Vi formulerade argument och bredde ut oss, mer eller mindre vältaligt.
Alternativet är en större skola som visserligen inte ligger så värst långt bort den heller. Ryktet säger att den är sämre. Större är den definitivt. Men det som varit tyngst vägande för mig är att man måste korsa en kraftigt trafikerad väg för att komma dit. Visserligen med övergångsställe och 30-gräns. Men det vet man ju hur det är med den saken, hur väl sådant respekteras. Och jag känner min son. Kort sagt, jag skulle inte ha en lugn stund förrän han var i tonåren om ens då.
Det var också argumentet säker skolväg som jag poängterade mest i vår ansökan. Den skola vi ville ha, och fick, ligger som sagt mycket nära, gångväg hela vägen dit. Jag nämnde också att Q är adopterad, och trygg och väl anknuten, men att han kanske är det just för att vi valt dagmamma som barnomsorgsalternativ. Q är van vid en liten grupp, och övergången till skolan skulle underlättas om han fick sällskap av sina kompisar från området. Detta gäller i ännu högre grad för Y som haft en tuffare start, och som genom regeln om syskonförtur kommer att hamna i samma skola som Q.
Och nu råder frid och ro och de medelklassiga curlingföräldrarna kan sova lugnt.
Men vi kommer aldrig att skjutsa barnen till skolan.
Avgiftning pågår, steg 2
Jag har en plan. I januari bestämde jag mig för att sätta stopp för de nattliga vällingorgierna. Y:s kvällsvälling drogs in, och nattflaskorna minskades. Det har gått bra. Nu är det dags för steg två. Jag börjar faktiskt tro att Y numera vaknar för att äta, inte för att han är rädd eller ledsen.
(Med Q gick det till så att han fick nattvälling så länge han själv ville, men vid drygt ett års ålder började han sova natten igenom alldeles av sig själv. Jag har gett upp hoppet om att Y ska göra samma sak. Han fyller snart tre.)
Igår utsatte jag sålunda min yngste son för massiv propaganda och hjärntvätt som gick ut på att stora pojkar inte dricker välling på natten, det gör bara bebisar. Det gick han villigt med på. Inatt ska det inte drickas någon välling, nejdå. Inte skrikas heller, bara sovas. Jahadå.
O åsåg det hela med stor skepsis, men gick med på att prova.
Y vaknade som vanligt någon gång på småtimmarna och krävde välling, krav som efter en stund övergick i arga skrik. Arga, inte ledsna. Vi - eller snarare O, eftersom mina närmanden bestämt avvisades - svarade med att klappa och lugna och påminna om att det inte blir någon välling på natten.
Till vår förvåning tystnade han relativt snabbt och somnade om. Han vaknade ytterligare en gång och proceduren upprepades.
På morgonen konstaterade vi att - hurra! - detta gick ju långt mer smärtfritt än vi vågat hoppas. Avgiftningen är påbörjad, första natten är avklarad. Nu tar vi det officiella beslutet att slopa nattvälling, med förhoppningarna att detta leder till att Y lär sig att på natten gör man en enda sak. Sover.
(Med Q gick det till så att han fick nattvälling så länge han själv ville, men vid drygt ett års ålder började han sova natten igenom alldeles av sig själv. Jag har gett upp hoppet om att Y ska göra samma sak. Han fyller snart tre.)
Igår utsatte jag sålunda min yngste son för massiv propaganda och hjärntvätt som gick ut på att stora pojkar inte dricker välling på natten, det gör bara bebisar. Det gick han villigt med på. Inatt ska det inte drickas någon välling, nejdå. Inte skrikas heller, bara sovas. Jahadå.
O åsåg det hela med stor skepsis, men gick med på att prova.
Y vaknade som vanligt någon gång på småtimmarna och krävde välling, krav som efter en stund övergick i arga skrik. Arga, inte ledsna. Vi - eller snarare O, eftersom mina närmanden bestämt avvisades - svarade med att klappa och lugna och påminna om att det inte blir någon välling på natten.
Till vår förvåning tystnade han relativt snabbt och somnade om. Han vaknade ytterligare en gång och proceduren upprepades.
På morgonen konstaterade vi att - hurra! - detta gick ju långt mer smärtfritt än vi vågat hoppas. Avgiftningen är påbörjad, första natten är avklarad. Nu tar vi det officiella beslutet att slopa nattvälling, med förhoppningarna att detta leder till att Y lär sig att på natten gör man en enda sak. Sover.
2012-03-15
2012-03-14
Det kom ett mejl
Efter en lång turbulent dag på jobbet kommer jag hem, får en puss i dörren av O som ska iväg. Q är hos en kompis, Y och jag ska äta.
Vänder pannbiffar i stekpannan, skojar med Y och skummar igenom mejlen på köksdatorn. Ser avsändaren på det sista och hajar till. En gammal klasskompis som jag inte hört av på tjugo år. Han undrar om han får ställa en personlig fråga. Han och hans fru bor utomlands, de har fått fyra missfall men inga barn, nu är de fyrtiotvå och fyrtiotre år gamla, han vill adoptera men inte hon, kan jag ge dem ett råd?
Y rycker mig i ärmen, jag lyfter upp honom och hissar honom mot taket några gånger, ser upp i hans stora skratt. Och plötsligt gråter jag, måste ta honom i famn och hålla honom hårt intill mig så att han inte ser mina tårar.
Överväldigad av det jag har. Ännu efter nästan sex år. Det gick, till slut.
Sedan slår det mig att känslorna för Y är av samma flodvågskaraktär som de för Q. Det tog lite längre tid bara.
Vänder pannbiffar i stekpannan, skojar med Y och skummar igenom mejlen på köksdatorn. Ser avsändaren på det sista och hajar till. En gammal klasskompis som jag inte hört av på tjugo år. Han undrar om han får ställa en personlig fråga. Han och hans fru bor utomlands, de har fått fyra missfall men inga barn, nu är de fyrtiotvå och fyrtiotre år gamla, han vill adoptera men inte hon, kan jag ge dem ett råd?
Y rycker mig i ärmen, jag lyfter upp honom och hissar honom mot taket några gånger, ser upp i hans stora skratt. Och plötsligt gråter jag, måste ta honom i famn och hålla honom hårt intill mig så att han inte ser mina tårar.
Överväldigad av det jag har. Ännu efter nästan sex år. Det gick, till slut.
Sedan slår det mig att känslorna för Y är av samma flodvågskaraktär som de för Q. Det tog lite längre tid bara.
2012-03-12
Statistik
2005
Sökta jobb: 71
Intervjuer: 10
Erbjudanden: 1 (tackade ja och jobbade där i sex år)
2011
Sökta jobb: 23
Intervjuer:10
Erbjudanden: 4 (tackade nej till tre, ja till ett, där jobbar jag nu)
2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer:1
Och den intervjun är imorgon. Håhåjaja. Helga är i jobbsökartagen igen. Jag börjar i alla fall bli förbannat bra på att skriva ansökningsbrev och svara på intervjufrågor.
Uppdaterad:
2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer: 2
Ett företag till har hört av sig och vill träffas, plus att rekryteraren från i tisdags mejlade idag och vill boka in en andra intervju.
Sökta jobb: 71
Intervjuer: 10
Erbjudanden: 1 (tackade ja och jobbade där i sex år)
2011
Sökta jobb: 23
Intervjuer:10
Erbjudanden: 4 (tackade nej till tre, ja till ett, där jobbar jag nu)
2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer:1
Och den intervjun är imorgon. Håhåjaja. Helga är i jobbsökartagen igen. Jag börjar i alla fall bli förbannat bra på att skriva ansökningsbrev och svara på intervjufrågor.
Uppdaterad:
2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer: 2
Ett företag till har hört av sig och vill träffas, plus att rekryteraren från i tisdags mejlade idag och vill boka in en andra intervju.
2012-03-03
Ärlig åtminstone
Vi köper lördagsgodis. Innan vi går in i affären instruerar jag sönerna: man får ta EN bit godis ur påsen, inte mer. Sedan tar jag hand om påsarna till efter maten. Båda nickar.
Så plockar vi åt oss godis i påsar, Q en egen, Y och jag en gemensam till hela familjen och våra gäster. Vi väljer våra godisar och går tuggande mot bilen.
Då vill Y ha mer. En bit, påminner jag, men Y hör inte på det örat. Skrik och tårar.
-Vill du hålla i påsen, Y?
- Jaaa!
- Lovar du att inte ta något godis ur den?
- Nää!
Så plockar vi åt oss godis i påsar, Q en egen, Y och jag en gemensam till hela familjen och våra gäster. Vi väljer våra godisar och går tuggande mot bilen.
Då vill Y ha mer. En bit, påminner jag, men Y hör inte på det örat. Skrik och tårar.
-Vill du hålla i påsen, Y?
- Jaaa!
- Lovar du att inte ta något godis ur den?
- Nää!
Bröderna Helgasson
(Fel. Mina söner har inte mitt efternamn, utan O:s. Men Helgasson låter häftigare.)
Q och Y leker allt mer med varann. Y beundrar sin storebror hejdlöst, och har gjort det länge, och gör allt precis som han. Men han har också vuxit till sig och är ett riktigt roligt sällskap. Även Q har blivit äldre, och tålmodigare.
Fredag lunch. Vi har packat för fjällsemestern, och ätit lunch. Snart ska vi sätta oss i bilen. Pojkarna har ätit färdigt och pilat iväg för att leka, O och jag sitter kvar vid bordet.
Klonkande ljud från sovrummet indikerar att skidstavarna används för att banka i taklampan med. Stavarna konfiskeras raskt.
Q: Nu när ni är så dumma mot oss och tar stavarna så tänker vi hoppa i era sängar fast vi inte får!
Y: Dumma! Hoppa sängarna! (ljudlig prutt med munnen)
Dörren smälls igen. Genom den hörs mer eller mindre dämpade fniss och skratt. Oavbrutet i en halvtimme.
Q och Y leker allt mer med varann. Y beundrar sin storebror hejdlöst, och har gjort det länge, och gör allt precis som han. Men han har också vuxit till sig och är ett riktigt roligt sällskap. Även Q har blivit äldre, och tålmodigare.
Fredag lunch. Vi har packat för fjällsemestern, och ätit lunch. Snart ska vi sätta oss i bilen. Pojkarna har ätit färdigt och pilat iväg för att leka, O och jag sitter kvar vid bordet.
Klonkande ljud från sovrummet indikerar att skidstavarna används för att banka i taklampan med. Stavarna konfiskeras raskt.
Q: Nu när ni är så dumma mot oss och tar stavarna så tänker vi hoppa i era sängar fast vi inte får!
Y: Dumma! Hoppa sängarna! (ljudlig prutt med munnen)
Dörren smälls igen. Genom den hörs mer eller mindre dämpade fniss och skratt. Oavbrutet i en halvtimme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)